reportrarutangranser.se

IRAN
Den 12 juni 2009 omvaldes Mahmoud Ahmadinejad till president med 63 procent av rösterna. Allt var planerat in i minsta detalj utom den våg av demonstrationer som följde valet. Demonstrationer av ett slag som inte hade skådats sedan den islamiska revolutionen 1979 bröt ut. Gatorna i de stora städerna fylldes av människor som skrek ”Vad hände med min röst?” och ”Lögnare”.

Myndigheterna svarade med en omfattande insats för att stävja de politiska protesterna. De använde sig av en noggrant planerad strategi som Reportrar utan gränser i denna rapport försöker redogöra för.

Genom att störa kommunikationsmedlen och kontrollera spridningen av fotografier och videoupptagningar försökte myndigheterna underminera demonstrationerna. De ville till varje pris hindra en enad opposition, som skulle kunna få legitimitet hos folket, från att växa fram.

Det iranska revolutionära gardet försäkrade sig om att alla oppositionsledare nekades tillträde till medierna genom att stänga ned dagstidningar och gripa journalister. Oppositionen blev av med sin möjlighet till internationellt stöd i och med att de utländska korrespondenterna utvisades. Demonstranterna lämnades ensamma i ett utmattningskrig mot regimen.

Genom fängslanden, tortyr, höga borgensbelopp som försatte familjer i fattigdom, social och yrkesmässig utfrysning och förföljelser som tvingade människor i exil, lyckades regimen i princip utradera hela journalistkåren, de politiska observatörerna och de sociala aktivisterna. Dessa grupper, som hade växt sig starka under de senaste åren, hade spelat en viktig roll för det intellektuella samtalet i landet.

Statistik över året som gått:

• Minst 170 journalister och bloggare, varav 32 är kvinnor, har gripits under det senaste året. Tjugotvå av dem har dömts till fängelsestraff som uppgår till 135 år sammanlagt.

• Åttiofem journalister väntar fortfarande på rättegång och dom.

• Den totala borgensbeloppet som betalats ut uppgår till 40 miljoner kronor.

• Över 100 journalister har tvingats till landsflykt.

• Tjugotre dagstidningar har stängts ned och tusentals webbsidor har blockerats.

• Faktumet att 37 journalister och bloggare sitter i fängelse för närvarande gör Iran till ett av världens största fängelser för medier, tillsammans med Kuba, Eritrea och Nordkorea.

Resultatet från valet offentliggörs

Under den första valomgången gjorde myndigheterna Mahmoud Ahmadinejads seger möjlig genom tvångsmetoder. Teherans överåklagare Said Mortazavi utfärdade på kvällen den 11 juni 2009 en varning till alla oppositionella dagstidningar om att inte publicera förstasidor som tillkännagav att deras respektive kandidater vunnit valet. De statligt ägda medierna rapporterade enbart om att Ahmadinejad tagit hem segern. De ledande progressiva dagstidningarna hindrades från att kritisera de officiella resultaten eller stängdes ned hel och hållet. Distributionen av Kalameh Sabaz, en dagstidning som ägdes av den ledande oppositionskandidaten Mirhossein Moussavi stoppades den 13 juni.

Ett dussin journalister som är välkända i hela landet, bland annat Ahmad Zeydabadi, Kivan Samini Behbani och Shiva Nazar Ahari, greps dagen efter att valresultaten tillkännagivits, den 13 juni. De dömdes till långa fängelsestraff och ett flertal av dem sitter fortfarande häktade.

Medlemmar ur den iranska underrättelsetjänsten stationerade sig på landets dagstidningar och började censurera alla artiklar som skulle gå i tryck. Mehdi Karoubi, en av oppositionens kandidater, skrev den 16 juni: ”Jag kan inte ens publicera mina egna pressmeddelanden i min egen tidning, Etemad Meli längre”. Dagstidningen stängdes ned den 17 augusti efter att ha publicerat artiklar om våldtäkter i iranska fängelser. I de sista upplagorna innan nedstängningen lämnades hela kolumner tomma på grund av den stränga censuren.

Underminering av kommunikationsmedel

Ett annat av regimens svar på de historiska protesterna mot valfusket var att störa nätverken för kommunikation. Myndigheterna stängde av sms-trafiken och minskade Internethastigheten redan två dagar innan presidentvalet. När demonstrationer hölls i de större städerna i juni och juli stängde regimen systematiskt ned mobiltelenätet. Även internethastigheten drogs ner under demonstrationerna.

Resultaten av denna strategi ska inte överskattas. Myndigheterna misslyckades trots allt med att förhindra demonstrationstågen och de övriga protesterna. Under demonstationerna fördes information om datum, tid och plats vidare från mun till mun på samma sätt som under 1979 års revolution.

Dagstidningar och broschyrer som hade sina baser på gatorna överlevde och fortsatte att spela en mobiliserande roll under sommaren och delar av hösten 2009. Internet och särskilt det sociala nätverket Twitter, användes som ett effektivt kommunikationsverktyg för oppositionen under sommaren och var även viktig för kontakten med omvärlden. Trots detta var det bara två procent av iranierna som hade tillgång till Twitter.

Progressiva webbsajter nedtystade

Myndigheterna kan blockera Internet eftersom de står i direktkontakt med infrastrukturen för telekommunikation och indirekt i kontakt med internetleverantörerna. Ungefär ett dussin oppositionella webbsidor censurerades. Däribland Entekhab, som varit otillgänglig sedan den 11 juni, Ayandenews, Teribon, de reformistiska sidorna Khordadeno, Aftabnews, Ghalamesabz, Noroosnews, Ghalamsima, en sajt som stödjer Moussavis valkampanj.

Webbsidan för kvinnors rättigheter, Change for Equality, blockerades under sommaren för tjugonde gången. Tillgången till Youtube och Facebook var mycket begränsad. Gmailsajten var otillgänglig, men ”direkta meddelanden” (instant messages) kunde fortfarande sändas med hjälp av verktyg för att komma runt censur (proxy servrar).

Under demonstrationen på årsdagen av den islamiska revolutionen, den 9 februari, drogs Internethastigheten åter ner i flera städer. Många webbsidor såsom Radio Zamaneh attackerades av ”Cyberarméer”, grupper av datahackare anställda vid det revolutionära gardet.

Krig i bilder

Nedslagen mot demonstranterna fortsatte på två håll. Censur av fotografier och videoupptagningar, och utvisningar av utländska reportrar. Samtidigt som regimen hävdade att presidenten hade vunnit en jordskredsseger jobbade den aktivt med att göra sig av med alla bilder och videoklipp av befolkningens spontana demonstrationer. Fotografer var särskilt utsatta i hetsjakten. Mehdi Zabouli, Tohid Bighi, Satyar Emami, Majid Saidi och många fler greps mellan den 26 juni och den 14 juli. Prio ett för regimen var att dölja protesternas omfattning.

Det revolutionära gardet följde utländska reportrar hack i häl och nekade dem tillträde till protestmarscher. Mohammad Sfar Harandi, minister för kultur och islamisk orientering i Iran, tillkännagav den 16 juni att det var förbjudet för utländska medier att delta i möten som anordnats utan tillstånd från inrikesministeriet.

De utländska reportrarna blev sittande i sina hotellrum eller bostäder i flera dagar innan de en efter en deporterades hem. Yolanda Alvarez, som var på plats i Teheran för den spanska nyhetskanalens RTVE:s räkning, utvisades tillsammans med hela sitt team den 15 juni. Iason Athanasiadis, en journalist med grekiskt och brittiskt påbrå som arbetade för en rad medier däribland Washington Times, alla medarbetare vid France 3 TV, Newsweek-korrespondenten Maziar Bahari, BBC:s välkände reporter John Leyne och många fler fick snart vandra samma väg som hon.

Propaganda och demonisering av utländska medier

I juni drog regeringen även igång en propagandakampanj. Utländska journalister anklagades för att vara spioner anställda av USA. Bekännelser från journalister som bekräftade uppgifter om spioneri sändes i nationella tv-kanaler. Myndigheterna gav även svar på tal angående de anklagelser om våld mot demonstranter som riktats mot dem. De sände intervjuer med människor som nekade till att någon omkommit under protesterna. Även den unga studenten Taranehs Mousavis död förnekas. Den statliga televisionen försökte samtidigt framställa oppositionella ögonvittnen som opålitliga.

På det revolutionära gardets webbsida fanns fotografier av demonstrationerna där deltagares ansikten förstorats upp för att de skulle vara lätta att identifiera. Det centrum för övervakning av brott som satts upp av det revolutionära gardet utfärdade den 17 juni en kommuniké där webbsajtsredaktörer uppmanades att inte publicera ”material som spär på befolkningens upprorsvilja” och att inte ”sprida hot och rykten vidare”.

I kommunikén fastslogs att det på webbsidor och bloggar gång på gång publicerats artiklar som uppviglat till störningar av den allmänna ordningen och uppmuntrat befolkningen till att göra uppror.

Det stod även att: ”de här sajterna, som skapats med hjälp av amerikanska och kanadensiska företag och får stöd av medier som BBC, Radio Farda (Free Europe) och Radio Zamaneh, skyddas av den amerikanska och den brittiska underrättelsetjänsten.”

Fängelse, borgen och exil

Regimen lanserade i mitten av sommaren en offensiv mot tryckta medier för att komma åt fler journalister. Många tidningar stängdes ned, såsom Sarmayeh och Etemad. Den 20 juli, en månad efter valet, var Iran det största fängelset för journalister i världen, med sammanlagt 40 stycken bakom lås och bom.

Journalister fick orättvisa rättegångar och hade inte rätt till advokat. De dömdes till fängelse och fick ofta dela cell med kriminella som på uppmaning av myndigheterna misshandlade dem. Den hårda behandlingen innehöll ibland grovt våld och till och med våldtäkt, oavsett om fångarna var män eller kvinnor.

Tortyr används systematiskt i sektion 2A1 i Evinfängelset i Teheran. Det styrs av det revolutionära gardet och det som sker där är dolt för omvärldens ögon.

Myndigheterna krävde orimligt höga borgensbelopp för frigivningen av journalister, vilket hårt skuldsatte deras familjer. Ett register upprättades över svartlistade journalister som dagstidningar förbjöds att anställa. De lediga tjänster på dagstidningarna som uppstod, som en följd av detta, fylldes snart av det revolutionära gardets medlemmar.

Rapporter om våldet som användes av underrättelsetjänsten och det revolutionära gardet började cirkulera under hösten 2009. Statistik som talade om 60 döda under demonstrationerna och om dussintals människor i fängelse spreds. Släktingar och vänner till de utsatta började berätta om incidenter under demonstrationerna, dödsfall och försvinnanden. Regimen gjorde då ett andra nedslag mot de journalister som fanns kvar för att hindra dem från att rapportera om förtrycket och våldet.

***

Författaren Shirin Ebadi, mottagare av Nobels Fredspris 2003 och chef för Irans centrum för försvar av mänskliga rättigheter, kommer att utnämnas till hedersmedborgare i Paris den 10 juni. Reportrar utan gränser har gått samman med International Federation of Human Rights i dess krav om att Irans samvetsfångar ska sättas på fri fot.