ISRAEL
Journalister på den humanitära ”Frihetsflottan” som attackerades av israeliska marinsoldater den 31 maj återberättar nu vad de har varit med om. Samtidigt begravs den turkiska journalisten Cevdet Kiliclar som sköts tills döds på det turkiska fartyget Mavi Marmara.
Cevdet Kiliclar var nyhetsfotograf med examen från Marmara-universitetets kommunikationsfakultet. Han hade tidigare arbetat för islamistiska dagstidningar såsom Selam (Salute), Vakit (Time) och Milli Gazete (National Newspaper) och hade ansökt om officiellt presslegitimation under tiden på Milli Gazete.
Under det senaste året arbetade han som presstalesman och webbsajtsredaktör för Humanitarian Relief Foundation (IHH), en turkisk ideell organisation. Han dödades av ett skott i huvudet avlossat av en israelisk soldat på nära håll.
Det turkiska journalistförbundet (TGS) har fördömt Cevdet Kiliçlars död och anser att det ska betraktas som mord. TGS har uppmanat till en oberoende utredning för att slå fast de exakta omständigheterna kring hans död.
Alla journalister som greps av de israeliska myndigheterna har nu deporterats från Israel och många av dem har berättat om vad gått igenom.
Mediha Olgun (turkisk kvinnlig journalist vid dagstidningen Sabah):
– Jag släpptes 72 timmar efter att den militära operationen hade dragit igång. Jag tvingades tillbaka in in min hytt och de visiterade mig och sökte igenom hytten. De skar sönder sulorna på mina skor för att se om jag hade gömt något där. Det var så de hittade de sista fotokopiorna som vi hade lyckats behålla. De beslagtog min bärbara dator, min kamera och min mobiltelefon. Det enda jag lyckades behålla var mitt pass.
Ayse Sariouglu (turkisk kvinnlig journalist vid dagstidningen Taraf):
– Jag blev skräckslagen när jag såg Kiliçlar ligga där på marken. Jag började gråta... De sökte igenom precis allt. De förde oss från båten till ett stort skjul i Ashdod-hamnen, där de förhörde oss. Jag blev ordentligt förödmjukad av en av poliserna... fast det fanns en kvinnlig polis också, hon var väldigt artig. Men den där manliga polisen, han spottade på mig och kallade mig för idiot. Han drog mig till och med i tungan. Jag trodde inte mina ögon, det var en så inhuman behandling!
– De anklagade oss för att vara mindre än 16 kilometer ifrån det israeliska territoriet. Jag svarade att vi var 112 kilometer därifrån och på internationellt vatten. ”Du vet att Gaza är förbjudet område”, sa polisen. Jag svarade: ”Ja, men jag kom inte hit för att jag kände för det, jag är journalist och är här för att göra mitt jobb.” Han sa: ”Det spelar ingen större roll om du är journalist eller inte. Du har brutit mot reglerna.” De bad mig skriva under nåt papper men jag vägrade och bad dem skicka en översättare från den turkiska ambassaden först. Polisen lyssnade inte på det örat: ”Du kommer att bli deporterad vare sig du skriver under eller inte.” Vi genomsöktes noggrant, mellan tårna, i håret, bakom tänderna, under tungan och så vidare. De tog oss till Beer Sheva-fängelset. Jag förhördes igen. De frågade mig om jag var medlem i Hamas eller Al-Qaida. De frågade också om jag hade palestinier i familjen.
– Jag fick tillstånd att ringa min familj och prata i en minut, på engelska. På eftermiddagen dagen därpå fick jag kontakt med turkiska ambassadtjänstemän. Vi blev kvar i fängelset ännu en natt. Nästa morgon väckte dem oss klockan sex på morgonen, gav oss våra pass och satte oss på en buss till Ben Gurion-flygplatsen.
Erhan Sevenler (turkisk journalist vid nyhetsbyrån Anatolia-AA):
– När vi fick veta att militärfartyg och ubåtar närmade sig började vi förbereda oss. Alla journalister samlades i aktern för att kunna filma händelseförloppet. Runt klockan fyra omringades vårt fartyg av 15-20 gummibåtar. Kort därefter sänkte en helikopter ned soldater på skeppsbryggan. Medan jag sprang mot dem tog människor ombord på fartyget tag i en israelisk soldat. Fram till den stunden had jag trott att de sköt med gummikulor, men då insåg jag att det var skarpa skott som avlossades. Alla fönster på bryggan exploderade av kraften från kulorna. Journalisterna sprang och sökte skydd i det kontor som var avsett för pressen.
Yucel Velioglu (turkisk journalist vid nyhetsbyrån AA):
– Det fanns tre dörrar på journalisternas kontor, varav två var låsta. Soldaterna visste hur de skulle komma in på kontoret eftersom vi hade gett dem en tydlig förklaring. Men de bröt medvetet upp en av de låsta dörrarna. Vi hade kameror runt våra halsar och våra presskort tryckta i våra händer, men soldaterna riktade sina laservapen mot våra ögon för att skrämma oss ... Händelsen varade i cirka 45 minuter.
Marcello Faraggi, italiensk journalist och chef för ett medieproduktionsföretag i Bryssel, var ombord på Eleftheri Mesogeios (Free Mediterranean Sea), en av lastbåtarna i konvojen, där han rapporterade för Euronews TV-station.
För Reportrar utan gränser beskriver han sina upplevelser: – När vi lämnade Aten var jag på ett passagerarfartyg, Sfendoni. När vi nådde Rhodos, bytte jag till fraktfartyget Eleftheri Mesogeios, som gick under grekisk och svensk flagg. Vi var 29 personer ombord på den, inklusive två andra journalister, Mario Damolin, som arbetar för Frankfurter Allgemeine Zeitung, och Maria Psara, en grekisk journalist som arbetar för en tidning som stöder det grekiska socialistpartiet. Det fanns också några välkända personer från Grekland och Sverige, bland andra författaren Henning Mankell.
– Den israeliska armén angrep klockan 04.30 den 31 maj, när vi fortfarande var på internationellt vatten. Två helikoptrar släppte ned rökbomber. Flera gummibåtar utan ljus började cirkulera bland båtarna i flottiljen. Det verkade som något ur en film men det var verkligt. Som ett riktigt krig. Jag hörde någon ropa: ”De skjuter skarpa skott. Inte bara rökbomber! Skarpa skott!” Under tiden fortsatt Marmara på samma kurs.
– Klockan 6.30, när solen gick upp, cirklade en israelisk armébåt runt oss. Genom högtalare skreks uppmaningar om att vi skulle ge upp och att vi äventyrade båtens säkerhet. Gummibåtarna slutade inte kretsade kring oss. Soldater klättrade upp på fartyget. Vi samlades i kaptenens hytt. De bad oss att kapitulera, vilket de flesta av oss gjorde. De som vägrade ge upp blev slagna av soldaterna, fick lasersikten riktade mot sig och sattes i handfängsel av plast.
– Under tiden filmade jag allt detta. När soldaterna såg mig, tog de kameran ur mina händer och konfiskerade den tillsammans med kassetter jag hade på mig. ”Vi kommer att ge dem tillbaka till dig i hamnen”, sa de. Jag sa att jag var journalist och visade mitt internationella presskort men till ingen nytta. Det hjälpte inte. Efter ett kort förhör i kaptenens kontor gick vi tre journalister till de andra passagerarna, som samlats på däck. Båten satt kurs mot Ashdod. Men det tog nästan 10 timmar att komma fram och under tiden var vi alla samlade likt djur på däck.
– När vi kom till hamnen i Ashdod runt halv fyra på eftermiddagen var det massor av människor där. Flera av soldaterna filmade oss när vi steg av båten. Vi kände oss som djur i en djurpark. När jag visade mitt presskort, fick jag tillbaka en av mina filmkassetter. Vi sattes på en buss och kördes till en plats där de var massor av tält. Soldaterna bad mig att klä av mig. De beslagtog mer material från mig. Ytterligare fem eller sex av oss tvingades att klä av sig på samma gång. Det var förödmjukande. Jag vägrade att underkasta mig en medicinsk kontroll. Jag ombads då att skriva under ett dokument på engelska. Eftersom jag är italienare, frågade jag om en italiensk översättning. De skrattade mig rakt i ansiktet.
– Sen tvingade de in oss i en lastbil som var till för förflyttning av fångar. Vi väntade i över en timme, med kropparna pressade emot varandra inne i lastbilen. Solen gassade och det fanns ingen luftkonditionering. När natten kom flyttades vi till Beer Sheva-fängelset. Där visiterades vi på nytt. De gav oss råa grönsaker, lite vatten att dricka, tvålbitar och schampo i påsar. Vi hade ingen möjlighet att kontakta advokater eller våra ambassader. Ambassadpersonal anlände på tisdag eftermiddag. Men det var precis när vi fångar ställts upp på rad inför en domare. Alla var i samma rum och vi formade en stor galge där vi stod. Och vilket oväsen det var!
– Vi fördes till Ben Gurion-flygplatsen på onsdagsmorgonen. På bussen ville en tjeckisk journalist gå på toa. En soldat skrattade åt honom. Jag försökte hjälpa till och visade min internationella presslegitimation men det var till ingen nytta. På planet tvingade de oss att skriva under ett uttalande på engelska som innebar att vi erkände att vi olagligt hade vistats på israeliskt territorium. Sen fick jag tillbaka mitt pass, men jag såg att andra bara fick tillbaka kopior av sina pass. Trots att vi hade klivit ombord på planet klockan halv två på dagen lyfte inte planet förrän vid midnatt. Vid det laget hade rykten börjat cirkulera. Bland annat om en italiensk journalist som blivit misshandlad av soldater. Till slut flögs vi till Istanbul.
– Vid vår ankomst omkring klockan halv tre på natten på torsdagen blev vi informerade om att våra väskor hade anlänt. Jag upptäckte att min kamera var plomberad, så jag bad tjänstemän på flygplatsen att hjälpa mig öppna den så att de också skulle se vad som fanns inuti. Kameraväskan var full med gamla kläder och skräp. Min kamera var inte där.
– Den 8 juni åkte jag till polisen i Bryssel för att rapportera att jag utsatts för ett väpnat rån. Den utrustning jag blev av med kostade över 20 000 euro (200 000 kronor). Jag var med på det där fartyget som journalist inte som aktivist. De israeliska soldaterna har gjort sig skyldiga till sjöröveri.
– Polischefen ringde dagen efter och meddelade att det hade varit ett misstag att min polisanmälan överhuvudtaget hade tagits upp, eftersom de belgiska myndigheterna inte kan göra något ändå. Men han la till att eftersom jag nu fått en kopia av min polisanmälan och den hade ett ärendenummer skulle polisen trots allt överföra rapporten till åklagaren ”för kännedom”.
Cevdet Kiliclar
Marcello Faraggi
