11 december 2008En annan slags journalistik är möjlig
Irakkriget är en viktig arena för dragkampen om sanningen i USA:s medielandskap. Det står klart efter Right Livelihood-pristagaren Amy Goodmans föredrag om oberoende journalistik. Goodman efterlyser medier som ”bäddar in sig” i fredsrörelsen såväl som armén. När den fredliga aktivismen lämnas utanför historieskrivningen går vi miste om framtida förebilder, menar hon.
När Amy Goodman äntrar talarstolen i JMK:s aula inleder hon med trettio sekunders tystnad. Kanske är det medvetet, kanske inte, men symboliken är talande: de närmaste nittio minuterna ska Goodman tala om hur journalistikens viktigaste uppgift är att rapportera från världens glömda hörn: ”to go to where the silence is".
- När människor tillåts tala för sig själva utifrån sina erfarenheter så känner lyssnarna och tittarna igen sig. De börjar uppleva människan bakom rösten eller ansiktet. Och då har vi kommit en bra bit på vägen för att hitta fredliga medel för konfliktlösning, säger Amy Goodman, som till vardags leder det oberoende nyhetsmagasinet Democracy now!.
Hon talar om hur medierna, med ett uttryck lånat från Noam Chomsky, "fabricerar ett samtycke för krig" hos de egna medborgarna, och ger ett exempel från veckorna innan invasionen av Irak 2003: på två veckor sände de fyra stora tv-stationerna nära 400 intervjuer om den förestående invasionen, varav endast tre var med krigsmotståndare. Detta trots att halva befolkningen motsatte sig kriget.
- De som är emot krig och tortyr i USA är ingen tyst minoritet, men de tystas ned av kommersiell media.
Men att de åsikter som presenteras i kommersiella medier knappast motsvarar något tvärsnitt av befolkningen, är bara en naturlig konsekvens av att samma medier alltid förminskat eller helt ignorerat politiska aktivisters arbete, menar Goodman. Det gäller de miljoner som trotsade kylan för att demonstrera mot kriget mot Irak i februari 2003. Och det gäller Rosa Parks, som vägrade att ge upp sin sittplats på bussen åt en vit man i Alabama 1955 – och därmed gav den spirande medborgarrättsrörelsen en rejäl skjuts. Parks, som gick bort för några år sedan, beskrevs då i medierna som en vanlig ”trött sömmerska”, vars symboliska handling inte var en medveten strategi utan snarare en produkt av omständigheterna.
- Rosa Parks var en förstklassig bråkstake som visste precis vad hon gjorde. Det magiska ögonblick som uppstår när en gräsrotsrörelse förändrar historien är inte magi, utan resultat av många människors hårda arbete. Men hur ska vi få framtida förebilder för sådana rörelser om inte media dokumenterar den kamp som förs?, undrade Goodman på mötet på JMK.
Den typ av ”inbäddad journalistik” som varit ett omdebatterat inslag i bevakningen av Irakkriget beskriver hon som ett ”historiskt lågvattenmärke” för den fria journalistiken.
- Journalisterna ska befinna sig där de mänskliga måltavlorna finns, på sjukhusen och ute i byarna, eller varför inte i fredsrörelsen.
Med journalister som är inbäddade i pansarvagnar och stridshelikoptrar blir bevakningen av kriget en show. Vad som däremot inte visas är krigets brutala vardag. Amy Goodman berättar om ett nyhetsankare på CNN som avfärdat de stora mediebolagens ovilja att publicera bilder på döda och sårade civila som en fråga om ”god smak”.
- Men vårt jobb är inte att vara smakfulla. Vårt jobb är att visa bilderna av hur kriget ser ut i verkligheten, så att medborgarna själva kan avgöra om det här är vad de vill ska göras i deras namn för att lösa konflikter på 2000-talet.
För Amy Goodman är frågan om makten över medierna i högsta grad en fråga om demokrati. Det går inte att konkurrera med mediekonglomeratens annonsintäkter. Men det går att producera en annan sorts journalistik - det är Amy Goodman själv ett levande bevis på.
- Media är världens mäktigaste institution och vi måste ta tillbaka kontrollen över den, säger hon.
Etern är vår.
Maria Elowsson
Lyssna på hela föredraget med Amy Goodman här!
Den 8 december blev Amy Goodman den första journalisten någonsin att ta emot Right Livelihood Award, som även brukar kallas ”det alternativa Nobelpriset”. Dagen efter arrangerades ett möte med Goodman av bland andra Reportrar utan gränser, under rubriken ”Independent Journalism – how?”, på Journalisthögskolan, JMK i Stockholm.
Amy Goodman var med och startade det oberoende nyhetsmagasinet Democracy now! 1996, enligt den modell med lyssnarfinansierad radio som växte fram i USA efter andra världskriget. Målet för rörelsen var och är att utgöra en motvikt till den annonsfinansierade mediemarknaden som annars är allenarådande i USA. Democracy now! sänds idag över 750 radiostationer runtom i USA samt på webben: http://democracynow.org.
