RÄTTSUTLÅTANDE ANGÅENDE DAWIT ISAAK
1. Inledning
Vi har erhållit uppdraget från Esayas Isak (Dawit Isaaks bror) och Björn Tunbäck (Reportrar utan gränser), att belysa Dawit Isaaks ärende ur ett juridiskt perspektiv.
Våra synpunkter sammanställs nedan i detta rättsutlåtande.
2. Bakgrund
Dawit Isaak är journalist, författare och dramatiker. Han föddes den 27 oktober 1964 och kom till Sverige som flykting år 1987. Sedan år 1992 har Dawit varit svensk medborgare. Dawit har hustru och tre barn samt flera syskon i Sverige.
Dawit Isaak greps i Asmera, Eritrea, den 23 september år 2001 efter att ha medverkat i oberoende press. Sedan dess har han suttit fängslad utan anklagelser eller juridisk prövning. Uppgifterna om hans levnadsvillkor och hälsotillstånd har varit knapphändiga. Det har emellertid framkommit uppgifter som får bedömas som tillförlitliga om att Dawit Isaak utsatts för tortyr. Enligt bland annat en rapport från en före detta fångvaktare så lever Dawit och hans medfångar under omänskliga förhållanden som är direkt livshotande (utan tillgång till färskt vatten, psykisk tortyr, olidlig hetta sommartid, etc.) .
[1] http://www.dn.se/nyheter/sverige/sa-lever-dawit-isaak-som-fange-nr-36-1.1073531
http://www.expressen.se/Nyheter/freedawit/1.1973869/dawits-fangvaktare-varre-an-tortyr
http://english.aljazeera.net/news/africa/2010/05/20105661845473250.html[1]
År 1993 blev Eritrea en självständig stat efter ett trettioårigt långt befrielsekrig mot Etiopien. Krigföringen skadade bland annat ekonomin allvarligt, varför Eritrea idag utgör ett av världens fattigaste länder och dras med oerhörda ekonomiska svårigheter. Eritrea är därav till relativt stor del beroende av bistånd. Eritrea har en folkmängd på knappt 5,5 miljoner invånare och BNP per capita uppgick år 2007 till 365 USD (jfr Sverige, 37 520 USD år 2008). BNP i Eritrea uppgick till cirka 1,8 miljarder USD år 2007 (plats 155 av 180 medlemsländer till Internationella valutafonden, jfr Sverige, 346 miljarder USD BNP samt plats 34). Regeringspartiet ”People’s Front for Democracy and Justice” är det enda tillåtna politiska partiet. Några fria parlamentsval har inte hållits i Eritrea.
Efter det att Eritrea blev självständigt har landet anslutit sig till det så kallade Cotonouavtalet med EU. Under 2002 till 2007 utbetalades 96,8 miljoner euro i bistånd från EU till Eritrea enligt samarbetsavtalet Country Strategy Paper and National Indicative Programme (2002-2007).
Enligt Country Strategy Paper and National Indicative Programme för Eritrea avseende perioden 2009 till 2013 ska sammanlagt 122 miljoner euro utbetalas i bistånd till Eritrea från EU. Biståndet är i princip ovillkorat och ska främst främja matproduktion och utvecklande av transportsystem, rättsväsendet och offentlig administration.
3. Angående humanitärt bistånd inom EU
Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget (konsoliderad version av fördraget om Europeiska Unionen) ska ” Unionen erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december 2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen”.
Enligt artikel 6.2 ska Unionen vidare ansluta sig till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna anslutning ska inte ändra unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen. Enligt artikel 6.3 ska de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ingå i unionsrätten som allmänna principer.
Enligt artikel 214 (1) EUF-fördraget (konsoliderad version av fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt) ska Unionens åtgärder på området humanitärt bistånd genomföras inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder.
Åtgärderna ska syfta till att tillfälligt lämna bistånd och stöd till befolkningar i tredjeländer som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor, samt till att skydda dessa befolkningar, för att uppfylla de humanitära behov som uppstår till följd av dessa olika situationer. Unionens och medlemsstaternas åtgärder ska komplettera och förstärka varandra.
Enligt artikel 214 (2) ska humanitära biståndsåtgärder ges i enlighet med principerna i internationell rätt och principerna om opartiskhet, neutralitet och icke-diskriminering, och enligt artikel 214 (3) ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet föreskriva åtgärder för att fastställa inom vilken ram unionens humanitära biståndsåtgärder ska genomföras.
4. Europakonventionen och positiva förpliktelser
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, EKMR) utgör svensk lag sedan den 1 januari 1995. Alla EU:s medlemsländer är vidare anslutna till Europakonventionen.
Rättigheterna i konventionen är primärt utformade som förbud mot att göra ingrepp i människors rättigheter – den enskilda människan ska med andra ord ha en privat sfär där hon skyddas mot ingrepp från myndigheternas sida.
Sådana skyldigheter benämns vanligtvis ”negativa skyldigheter”, staten får helt enkelt inte handla på ett visst sätt. Emellertid är dessa negativa skyldigheter ofta även kopplade till en plikt till positivt handlande – staten måste tillse att den enskilda människan kommer i åtnjutande av rättigheterna och kan därför inte enbart förhålla sig passiv.
I vissa avseenden följer en positiv förpliktelse mer explicit av konventionens utformning men i stor utsträckning har de positiva förpliktelserna utvecklats i Europadomstolens praxis (Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, s 19).
Enligt artikel 3 råder ett förbud mot tortyr – ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt artikel 5 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet – ingen får berövas friheten utom under vissa precisa fall och i enlighet med lag.
Har någon blivit anklagad för brott ska han eller hon enligt artikel 6 ha rätt till en rättvis rättegång. Detta innebär bland annat en rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Dessutom ska var och en som blivit anklagad för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Enligt artikel 9 har vidare var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, och enligt artikel 10 har var och en rätt till yttrandefrihet.
Tillräckligt faktaunderlag föreligger för att fastställa att Eritreas agerande mot Dawit Isaak kan anses innebära en kränkning av samtliga ovan nämnda rättigheter, i synnerhet vad gäller artikel 3 (förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning) samt artikel 6 (rätt till rättvis rättegång).
Enligt Europakonventionens artikel 1 ska de höga fördragsslutande parterna garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i konventionen.
Sverige, och samtliga stater anslutna till EU (samt inom kort även Europeiska Unionen i sig) är anslutna till Europakonventionen och således förpliktigade att följa dess bestämmelser. Staterna är således bundna av såväl Europakonventionen som EU:s fördrag. Den afrikanska staten Eritrea är självfallet inte ansluten till Europakonventionen.
Europakonventionen sätter en så kallad europeisk minimistandard för skydd för mänskliga rättigheter. Det betyder att ingen stat får underskrida den miniminivån. Samtliga anslutna parter måste tillse att lagstiftning och rättstillämpning stämmer överens med de krav som konventionen ställer.
Europeiska unionen är ännu inte ansluten till konventionen, men av artikel 351 EUF följer att de rättigheter och förpliktelser som staterna ådragit sig i avtal med tredje land innan fördraget trädde i kraft eller före anslutning till gemenskapen, inte ska påverkas av bestämmelserna i fördraget. Traktat som ingåtts tidigare gäller alltså före EG-rätt som står i strid med traktaten. Gemenskapen är enligt artikeln förbjuden att försvåra en medlemsstats förpliktelser enligt internationella avtal slutna innan staten blev medlemsstat.
Enligt artikel 1 är inte bara medborgarna i ett land skyddade av konventionen och kan utnyttja möjligheten att klaga hos Europadomstolen, utan även alla som bor eller vistas där eller på annat sätt berörs av ett beslut som fattas av statens myndighet.
I huvudsak anses endast de personer som finns inom ett lands territoriella gränser vara under statens jurisdiktion. Genom Europadomstolens praxis har emellertid undantag från denna huvudregel etablerats. Även om en stat inte har någon makt över hur en annan stat som ej är ansluten till konventionen agerar, kan en konventionsstat hållas ansvarig för en sådan stats handlande, om konventionsstatens agerande har en direkt avgörande konsekvens för en konventionsstridig behandling som en individ utsätts för i den andra staten. I Soering mot Förenade Konungariket (7 juli 1989) uttalade domstolen följande.
”In interpreting the Convention regard must be had to its special character as a treaty for the collective enforcement of human rights and fundamental freedoms. Thus, the object and purpose of the Convention as an instrument for the protection of individual human beings require that its provisions be interpreted and applied so as to make its safeguards practical and effective. In addition, any interpretation of the rights and freedoms guaranteed has to be consistent with ‘the general spirit of the Convention, an instrument designed to maintain and promote the ideals and values of a democratic society’”. (para 87)
“In so far as any liability under the Convention is or may be incurred, it is liability incurred by the extraditing Contracting State by reason of its having taken action which has as a direct consequence the exposure of an individual to proscribed ill-treatment.” (para 91)
Europadomstolen fastslog således att en medlemsstat kan hållas ansvarig för ett handlande som innebär att en individ – som en direkt konsekvens av handlandet – utsätts för en kränkning av konventionens rättigheter i en annan stat.
I Z med flera mot Förenade Konungariket (10 maj 2001) uttalade Europadomstolen att skyldigheten enligt artikel 1 innebär att alla under en stats jurisdiktion måste garanteras de fri- och rättigheter som anges i konventionen, och att detta kräver att staterna aktivt agerar på så vis att ingen utsätts för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Detta gäller även om sådan tortyr eller liknande behandling inte utförs av staten, utan av någon annan (para 73).
Hur långt den positiva skyldigheten sträcker sig för medlemsstaterna är ännu inte fastslaget i Europadomstolens praxis (se Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, s 20).
I Ilascu med flera mot Moldavien och Ryssland (8 juli 2004) uttalade Europadomstolen följande.
” The undertakings given by a Contracting State under Article 1 of the Convention include, in addition to the duty to refrain from interfering with the enjoyment of the rights and freedoms guaranteed, positive obligations to take appropriate steps to ensure respect for those rights and freedoms within its territory. Those obligations remain even where the exercise of the State's authority is limited in part of its territory, so that it has a duty to take all the appropriate measures which it is still within its power to take.” (para 313)
Europadomstolen tillade vidare att under exceptionella förhållanden kan även en medlemsstats agerande som sker utanför dess territorium, eller som har effekter där, innebära att sådant agerande sker under statens jurisdiktion enligt artikel 1.
” The Court has accepted that in exceptional circumstances the acts of Contracting States performed outside their territory, or which produce effects there, may amount to exercise by them of their jurisdiction within the meaning of Article 1 of the Convention.” (para 314)
Att ett ansvar kan uppstå för en medlemsstat – även när statens agerande sker eller har effekter utanför dess territorium – står klart. Frågan är dock huruvida ett sådant ansvar även skulle kunna innefatta en positiv skyldighet att agera, eller avstå från att agera.
Europadomstolen har uttalat att vid bedömandet av en stats positiva skyldigheter måste hänsyn bland annat tas till det generella intresset och individens intresse samt statens valmöjligheter med hänsyn till prioriteringar och resurser. En positiv förpliktelse får inte tolkas som så att det ålägger en medlemsstat en omöjlig eller oproportionerlig börda (se Özgür Gündem mot Turkiet, para 43, och Ilascu, para 332).
Av Europadomstolens praxis framkommer att sådana positiva skyldigheter emellertid kan sträcka sig förhållandevis långt. I Ilascu uttalade domstolen följande.
“The State in question must endeavour, with all the legal and diplomatic means available to it vis-à-vis foreign States and international organisations, to continue to guarantee the enjoyment of the rights and freedoms defined in the Convention. Although it is not for the Court to indicate which measures the authorities should take in order to comply with their obligations most effectively, it must verify that the measures actually taken were appropriate and sufficient in the present case. When faced with a partial or total failure to act, the Court's task is to determine to what extent a minimum effort was nevertheless possible and whether it should have been made. Determining that question is especially necessary in cases concerning an alleged infringement of absolute rights such as those guaranteed by Articles 2 and 3 of the Convention.” (para 333-334)
Staterna måste således anstränga sig, med alla legala och diplomatiska tillgängliga medel, för att garantera var och en de fri- och rättigheter som anges i konventionen. För det fall en medlemsstat inte agerar, är det Europadomstolens uppgift att undersöka i vilken mån någon slags ansträngning varit möjlig och huruvida det således borde ha skett. Detta anses speciellt viktigt i fall gällande kränkningar av absoluta rättigheter såsom i artikel 2 och 3.
5. Jus protectionis
Den internationella rätten ger staterna rätt att på diplomatisk väg ingripa för att skydda sina medborgares intressen utomlands (”jus protectionis”). Rättigheten återspeglas i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (SÖ 1967:1) och i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (SÖ 1974:10). Principen anses även vara del av den internationella sedvanerätten.
Rätten att påkalla sådan diplomatisk protektion är en rätt som tillkommer staten, och inte individen som fått sina rättigheter kränkta enligt internationell rätt. En kränkning av en medborgares rättigheter anses dock vara en direkt kränkning även av hans eller hennes hemland, och när en stat påkallar diplomatisk protektion anses den därmed försvara sina egna rättigheter.
Genom EU-fördraget har emellertid en rätt att påkalla diplomatisk protektion även tillerkänts individen. Denna rätt tillerkänns alla EU-medborgare som befinner sig utanför unionens gränser och utsatts för en kränkning av internationell rätt. Alla EU-medborgare har således i en sådan situation rätt att påfordra att EU använder sin rätt att utöva diplomatisk protektion gentemot tredje länder.
6. Konklusioner
Av vad som ovan anförts kan följande konstateras.
i) En medlemsstat har i konventionsrättslig mening i vissa fall jurisdiktion även för händelser som sker utanför dess territoriella gränser.
ii) Vid bedömandet av en konventionsstats positiva skyldigheter måste hänsyn bland annat tas till det generella intresset och individens intresse samt statens valmöjligheter med hänsyn till prioriteringar och resurser.
iii) Konventionsstaten har sammanfattningsvis en förpliktelse att upprätthålla människorättsskyddet för en individ som befinner sig under dess jurisdiktion i ovan angiven extensiv bemärkelse, även i situationer där individen befinner sig utanför konventionsstatens territorium. Denna på konventionen grundade förpliktelse innebär att varje tillgängligt och ändamålsenligt legalt och diplomatiskt medel ska tillgripas för att garantera individens fri- och rättigheter. Förpliktelserna accentueras när fråga är om kränkning av absoluta rättigheter som rätten att inte utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Staten måste kunna visa att ändamålsenliga och tillräckliga åtgärder har vidtagits i det enskilda fallet.
iv) Mot den på konventionen grundade förpliktelsen svarar en rätt för EU och dess medlemsstater att gentemot tredje länder påkalla diplomatisk protektion för att skydda sina medborgares intressen.
Det finns faktastöd för att Dawit Isaak ej endast varit frihetsberövad utan rättslig prövning i snart nio år utan också för att han utsatts för tortyr och omänsklig och förnedrande behandling som är direkt livshotande för honom. Den övergripande frågan är om det mot denna bakgrund kan anses ha uppkommit en på konventionen grundad förpliktelse för Sverige och övriga EU-stater samt indirekt för EU, att tillgripa varje tillgängligt diplomatiskt och rättsligt medel för att söka säkerställa Dawit Isaaks konventionsrättigheter.
En sådan positiv konventionsgrundad förpliktelse korresponderar mot rätten – och skyldigheten – för EU att utöva sin diplomatiska protektion av sina medborgares intressen. Utgångspunkten är härvid att Dawit Isaak under lång tid utsatts för allvarliga konventionskränkningar även innefattande kränkningar av absoluta rättigheter. Den för prövningen avgörande frågan blir då om det föreligger några ändamålsenliga åtgärder för att förhindra fortsatta kränkningar av Dawit Isaaks konventionsrättigheter.
Det står klart att Eritrea är ett av världens fattigaste länder och som till relativt stor utsträckning är beroende av bidrag, inte minst är EU:s bistånd av betydelse. Med hänsyn till Eritreas utsatta situation samt relativa beroende av ekonomiskt bistånd från bland annat EU, torde exempelvis ett krav på Dawit Isaaks frigivande som ett villkor för biståndet kunna vara ett sådant verksamt diplomatiskt medel för att uppnå att Dawit Isaak inte utsätts för fortsatta konventionskränkningar. Någon säker förutsägelse om effekterna av sådana åtgärder kan självfallet inte göras men konventions-förpliktelserna innefattar – som ovan redovisats – att staten ska kunna visa att den vidtagit varje åtgärd som skulle kunna ha den eftersträvade effekten. Detta är även i överensstämmelse med de folkrättsliga regleringarna avseende diplomatisk protektion.
EU:s biståndsgivande till Eritrea kan således – vid en verklighetsförankrad bedömning – ha sådana effekter, som innebär att medlemsstaterna kan anses utöva sin jurisdiktion i Eritrea. I en sådan situation åläggs staterna att anstränga sig med alla legala och diplomatiska medel för att garantera att Dawit Isaaks konventionsrättigheter inte kränks. Det torde alltså sammanfattningsvis, vid en avvägning mellan det generella intresset och Dawit Isaaks intresse, samt statens valmöjligheter med hänsyn till prioriteringar och resurser, innebära en skyldighet för EU:s medlemsstater, samt indirekt även en skyldighet för EU, att agera på lämpligt sätt för att garantera Dawit Isaaks fri- och rättigheter i Europakonventionen.
Det åligger därför EU:s medlemsstater att skyndsamt vidta kraftfulla åtgärder i förbindelserna med Eritrea för att uppfylla ovan nämnda förpliktelser. Detta kan exempelvis ske genom att förena fortsatt biståndsgivning med ett kategoriskt krav på Dawit Isaaks frigivning eller genom att på annat sätt utnyttja rätten till diplomatisk protektion av EU-medborgaren Dawit Isaaks rättigheter .
Stockholm den 24 augusti 2010
Percy Bratt Olle Asplund
