Franska journalister är inte fria att granska regeringen

Reportrar utan gränser har identifierat hoten som det senaste tecknet på en ”extremt oroande trend” bland franska regeringens anhängare. Alla sådana övergrepp måste straffas. Hoten avslöjades den 31 augusti när en förundersökning bekräftade att statliga säkerhetstjänstemän spionerat på journalister från dagstidningen Le Monde i samband med Bettencourts mutskandal som tidningen undersökt. – Att spionera på journalister, tvivelaktiga inbrott och nu dödshot är oacceptabla metoder som myndigheterna nu verkar se som legitima metoder att bekämpa grävande journalistik. Såvitt vi vet är det första gången på många år som en journalist i Frankrike hotas till livet, säger Reportrar utan gränser.

Fabrice Arfi lämnade in ett klagomål till åklagarmyndigheten i Paris den 31 augusti, efter hotelserna som riktats mot honom. Han är involverad i en känslig utredning av de beväpnade attacker i Karachi och började få vaga textmeddelanden den 2 juli, strax innan den första artikeln (skriven tillsammans med Karl Laske) om vapenhandlaren Ziad Takieddine. Meddelandet kom från en telefon som tillhör Pierre Sellier, grundare av företaget Salamandre som arbetat i vapen- och spionagekretsar och har flera kontakter med presidentens kansli. När Karl Laske ringde till Pierre Sellier den 5 juli sade Sellier att han skulle ”sätta dit Arfi, jag ska krossa honom, jag ska slå honom, jag ska döda honom, jag ska sätta tre kulor i huvudet på honom.” Trots de uppenbart impulsiva hoten har Mediapart noterat att sådant beteende är vanligt från Pierre Sellier. Han förföljde journalister under 2009 när de publicerat rapporter om kopplingar mellan attackerna i Karachi och den hemliga finansieringen av den förre premiärministern Edouard Balladurs valkampanj 1995. Reportrar utan gränser ser det som särskilt oroande att kretsen kring regeringen visar tecken på ökad intolerans mot grävande journalister. Ett exempel är mutskandalen som involverade miljardären Liliane Bettencourt och den förre finansministern Eric Woerth.

Inrikesminister Claude Guéant bekräftade den 1 september att den franska underrättelsetjänsten (DCRI) har utövat ”övervakning” av telefonsamtal, men att det inte är samma sak som ”telefonavlyssning.” Le Monde rapporterade att den pågående utredningen om ”kränkning av journalistiska källors säkerhet” upptäckt två faxmeddelanden som skickats från DCRI till telefonbolaget Orange. Man begärde att få se journalisten Gérard Davets faktureringsuppgifter, och senare också uppgifter om David Sénat, teknisk rådgivare vid justitieministeriet som misstänktes för att vara tidningens källa. – Det här bekräftar vår oro att bara några månader efter att den nya lagen om journalistiska källors säkerhet införts bryter den franska underrättelsetjänsten medvetet mot den, inte för att värna om nationell säkerhet men för att skydda ledande regeringstjänstemän från pinsamma avslöjanden. Trots att deras advokater påstår något annat har myndigheterna spionerat på journalisters telefonregister för att hitta källorna i vad som är ett grovt brott mot deras förtroende. Vi är glada att de juridiska tjänstemännen gör framsteg i den här utredningen, men det gör det ännu mer brådskande att ändra sekretesslagen från januari 2010 och tydligt definiera undantag, samt straff för överträdelser. Varför ska man ha en lag när den kan brytas av regeringens egna ministrar utan att de straffas, säger Reportrar utan gränser. – Att kunna diskutera känsliga ämnen som involverar regeringen och dess allierade är en nödvändighet för grävande journalistik, och Woerth-Bettencourt-skandalen och hanteringen av Fabrice Arfis klagomål är prövningar av det. Vi har kommit till en punkt där lagen måste bestraffa de förtryckande metoder som inte hör hemma i en demokrati innan de blir rutin, säger Reportrar utan gränser.