I år gick Reportrar utan gränsers pressfrihetspris till Nikolaj Posedko, före detta chefredaktör för den vitryska oberoende tidningen Region-Vesti.
På kvällen den 15 december i UD:s pressrum samlades journalister och andra som ville delta vid prisceremonin och lyssna till pristagaren Nikolaj Posedkos tal och föreläsning om situationen i Vitryssland.
Reportrar utan gränsers ordförande, Eva Elmsäter höll ett kort tal och överlämnade priset till Nikolaj med motiveringen: ”För att han med oräddhet och ihärdighet har avslöjat maktmissbruk och missförhållanden. För det hotades han och tvingades fly”
Den före detta chefredaktören tog emot priset med glädje och stolthet, men stämningen i pressrummet var allvarlig när Nikolaj Posedko höll sitt tal:
– Hur ska jag på några korta minuter berätta hur de på nätterna bryter sig in och beslagtar redaktionernas utrustningar? Hur ska jag kunna berätta om hur familjer till vitryska journalister hotas och hur vitryska journalister själva hotas? Och tro mig när jag säger att det är allvarliga hot. Jag försökte kämpa så länge som möjligt, men utvecklingen i Vitryssland tvingade mig att lämna landet.
Även om det inte är krig i Vitryssland och miljontals människor dör, så hindras folk från att tänka fritt, säger Nikolaj. Lukasjenko är en diktator vars största styrka är att han spelar ett demokratiskt spel men helt utan regler. Det är inte bara president Lukasjenko som utgör ett hot mot pressfriheten i landet. På Region-Vesti gick det bra så länge kritiken riktades mot presidenten och nationella missförhållanden men när korruption och maktmissbruk hos de lokala politikerna avslöjades började trakasserierna och hoten. Pristagaren är noga med att inte koppla samman regimen med fosterlandet Vitryssland och det vitryska folket. Lukasjenko styr landet tillfälligt och kommer inte att vara president för evigt.
Nikolaj avslutade sitt tal med:
– Jag tillägnar priset till mina kvarvarande vänner, min familj och kolleger som orkar kämpa trots att deförföljs och förtrycks. Att kämpa för yttrandefriheten är framförallt viktigt för kommande generationers journalister. Vi bryter mark för framtiden. Vi hoppas att vi kommer att nå vårt mål att skapa ett fritt samhälle där det inte längre talas om oberoende och beroende journalister.
Text och foto: Anna Mächs
De tankar som Nikolaj hade när han
började med journalistiken har inte förändrats.
– Jag har alltid ansett att det viktigaste för en journalist är att ge en objektiv återspegling av verkligheten. En journalist får inte trycka lögner och är sin egen censur som själv ansvarar för allt sitt material, fortsätter han. Vi sitter på en pizzeria i centrum, ett stenkast från lägenheten som Nikolaj bor i för tillfället. Han berättar gärna om sin bakgrund.
– I 34 år har jag varit journalist. Redan som skolpojke gjorde jag mitt första journalistiska arbete, Rapport om sanningen, som tillägnades Lenin på jubileet 1970 till hundraårsdagen av hans födelse. Nikolaj ler snett när han talar om sig själv som ung journalist.
– Det var ett viktigt arbete trots att det var tillägnat Lenin. Jag fick en utmärkelse av rektorn och blev känd på skolan. Det gav mig mycket glädje och stolthet. Sedan dess har jag aldrig tvekat på att det var journalist jag skulle bli. Det blev ingången till min journalistiska karriär.
På den journalistiska fakulteten i Minsk fortsatte Nikolaj sina studier. Trots att detta var under Sovjettiden så var det en frihetsälskande fakultet, säger Nikolaj.
– På vårt universitet, till skillnad från andra, tilläts vi att tala och skriva. Men det fanns en viss censur. Det var inte allt material som trycktes.
Nikolaj älskade musik och skrev helst om favoritgrupperna The Beatles och Rolling Stones. Med jämna mellanrum blev han uppkallad till rektorn och ombeddes att skriva om rysk musik i stället.
– Men vi tilläts att ha jeans och långt hår, även om de klagade på oss och sa att vi stödde en borgerlig kultur.
Han ler och visar med handen strax nedanför axlarna hur långt hans hår var på den tiden. Censuren hårdnade på Nikolajs första tidningsjobb på en lokaltidning i hemstaden, Svetlogorsk.
– Allt material kontrollerades och kortades ner eller kunde tas bort helt och hållet, berättar Nikolaj.
Han tittar ut över den halvtomma pizzerian, blåser ut rök som döljer de markanta dragen i hans ansikte och lutar sig bakåt.
Nikolaj slutade att skriva i lokaltidningen då de krävde att han skulle skriva osanningar och därmed släppa på sina grundprinciper.
Den första april 1998 startade Nikolaj den lokala oberoende nyhetstidningen Region-Vesti. Han lutar sig framåt igen och drar med handflatorna fram och tillbaka över låren.
– Den tidningen är mitt älsklingsbarn. Den har varit med mig i glädjens ögonblick lika mycket som i sorgens.
De första två åren gick det bra när Region-Vesti behandlade olika problem i det vitryska samhället. Men när Nikolaj och hans kolleger skrev om lokala bedrägerier och korruption började problemen. Journalisterna på tidningen fick öppna och raka hot. Ständiga telefonsamtal, även mitt i natten, med någon som andades i luren.
En dag ringde en bekant till Nikolaj som jobbade inom polisen. Han sa att de måste plocka bort all utrustning för att myndigheterna planerade att beslagta den. Nikolaj gömde datorer och skrivare hos olika vänner. Andra oberoende tidningar fick sina utrustningar bortplockade, men Region-Vesti lyckades med att arbeta underjordiskt med tidningen och få sina nummer tryckta.
I slutet av 2003 drogs snaran åt kring de få oberoende medier som fanns kvar i Vitryssland. Försäljningen på landsbygden förbjöds och de statligt ägda kioskerna i städerna fick inte sälja oberoende tidningar. Postchefen beordrades att annullera prenumerationer och Region-Vesti fick brev från hyresvärden att redaktionen skulle tömmas trots att tidningen redan betalat hyran för flera månader framåt. De förbjöds sen att hyra en ny lokal till redaktionen med ett enda svar: ”Folket behöver inte er tidning.”
Staten förbjöd tryckningen av tidningen och tryckerierna vågade inte annat än att lyda. Region-Vesti tvingades lägga ned som den sista oberoende tidningen i Gomel-området med 1,5 miljoner invånare. Nikolaj och hans fem kolleger på redaktionen blev arbetslösa och kunde inte längre försörja sig.
I början av mars i år ringde KGB. Två gånger i veckan under flera år hade de tvingat Nikolaj att komma på ”uppfostringssamtal”. Den här gången sa de något i stil med: ”Nikolaj, vi vet att du har det svårt. Ditt bankkonto är tömt. Men vi tycker att du är en bra journalist och vi skulle vilja hjälpa dig att få jobb, men då måste du hjälpa oss. Du går ju på en massa möten och seminarier. Du skulle kunna dela med dig av den information du får utan att berätta det för någon. Kom hit på måndag så kan vi börja samarbeta.”
Nikolaj ville inte samarbeta med KGB eftersom han visste vad det innebar. På fredagen innan mötet med KGB hade Nikolaj en biljett till Sverige och ett visum. Men det var inget lätt beslut att lämna hemlandet. En hel natt låg han vaken innan han bestämde sig för att söka asyl i Sverige. I trean i Svetlogorsk fortsatte telefonen ringa. Det var KGB som undrade vart Nikolaj hade tagit vägen.
Nu har han bott i Sverige i snart ett år och börjar långsamt vänja sig vid att vara här. När Nikolaj tänker tillbaka på tiden på tidningen gör han det med mycket stolthet och glädje. Nikolaj ser sig inte som någon förlorare.
– Vi fick många utmärkelser och priser för yrkesskicklighet och ärlighet. Jag tror att det beror på att vi höll fast vid våra ideal. Det fanns tillfällen då allt såg mörkt ut. Vi jobbade helt utan lön, men det hindrade inte tidningen från att komma ut.
Nikolaj vill inte hamna i ett fack som någon revolutionskämpe. Han menar att omständigheterna tvingade honom att kämpa. Även tron på att de kunde hjälpa människor gjorde att de orkade stå ut i nästan sex år under hot. Vänner frågade ibland Nikolaj: ”Varför gör du det här? Du skulle ju slippa alla problem, alla hot och din huvudvärk om du istället publicerade korsord och rebusar.”
Då brukade Nikolaj svara:
”Visst, jag gillar att lösa korsord, men jag tänker aldrig trycka dem i min tidning.”
Han får ofta frågan varför han inte stannade kvar i hemlandet.
- Mitt svar är att Vitryssland alltid är mitt fosterland, men ett hem är en plats där man kan vara avslappnad och där man inte behöver viska. Det kan hända att man måste lämna sitt land, om än bara för en kort tid. Man kan inte vara i ett hem där det inte finns lycka och kärlek. Eller hur?
– Under de sex år som vi jobbade med Region-Vesti visste vi inte vad semester var. Om någon bad mig att gå samma väg igen skulle jag ha gjort det utan att tveka.
Nikolaj säger att det inte är en slump att oberoende journalister är den största fienden för världens diktaturregimer.
– Ett fritt ord som riktas ut mot allmänheten är det farligaste som finns för president Ljukasjenko och vilken diktator som helst.
Nikolaj tror att om han skulle åka tillbaka till Vitryssland skulle han inte komma längre än till flygplatsen i Minsk. Han skulle föras bort och tystas ner.
I Sverige fortsätter han som alltid med att upplysa människor, gå på demonstrationer och skildra verkligheten. Nikolaj har blicken fäst på bordet framför sig och pannan i böljande tänkarveck.
– Jag vet vad pressfrihetspriset betyder. Det är ett tecken på förståelse och respekt för vitryska journalister. Men jag tror ändå att västerländska journalister har svårt att föreställa sig hur det känns att slåss för yttrandefrihet eftersom de fått den gratis. Och jag är glad… Jag är lycklig över att det föll på min generations lott att kämpa för yttrandefrihet, så att den ska komma till nästa generation. I tanken delar jag priset med alla mina kolleger, mina nära och kära, de på redaktionen för Region-Vesti och alla andra som har hjälpt mig.
Vitryssland
Kränkningar mot yttrandefriheten i Vitryssland under 2004
- 1 december Tre månaders förbud av dagstidning
- 22 oktober Oberoende journalist mördad
- 22 oktober Förhör uppskjutet
- 21 oktober Pressfriheten minskar efter valet
- 4 oktober Snaran knyts kring oberoende press i samband med valet
- 2 september Regeringen drar in satirisk tidning
- 25 augusti Nytt angrepp mot oberoende press
- 6 augusti Myndigheter slår till mot oberoende press
- 26 juli Myndigheter lägger ner TV-kanal
- 7 juli Dmitri Zavadskis fall : Fyra år utan straff
- 22 juni KGB utvisar ukrainsk frilansjournalist
- 8 juni Regering beordrar oppositionell tidning att lägga ned
- 2 juni Domstolsutslag hotar tidningsexistens
- 12 maj KGB genomsöker oberoende tidning
- 29 april Europakonsulatet kräver en oberoende undersökning av Zavadskis försvinnande
- 19 april Myndigheter trakasserar oberoende tidning
- 4 februari Aktivist för mänskliga rättigheter avskedad efter Internetartikel
- 14 januari Landets bäst säljande tidning är regimens måltavla
FAKTA/yttrandefrihet i Vitryssland
Under Sovjettiden 1922-1991 var alla massmedier i Vitryssland underställda kommunistpartiet.
Sedan självständigheten 1991 har hundratals medier grundats, men oberoende medier har svårt att verka. Staten äger nästan alla tryckerier och radio- och TV-stationer. President Lukasjenko och regeringen har nästan total kontroll över massmedierna. Värst för de oberoende medierna är det på landsbygden där tidningarna inte kan stödja varandra. Där fungerar de lokala myndigheterna som regeringens förlängda armar.
En av de sista kvarvarande oberoende tidskrifterna, stängdes på presidentens begäran 1997.
Efter Lukasjenkos omval 2001 har klimatet hårdnat ytterligare mot oberoende och kritiska röster.
Det finns flera exempel på hur regimen har avskedat chefredaktörer, inställt pappersleveranser, stängt misshagliga tidningar och trakasserat enskilda journalister.
Oberoende tidningar når bara en begränsad läsekrets i de största städerna.
Inför parlamentsvalet och folkomröstningen 2004 om president Lukasjenkos fortsatta maktinnehav stängdes nio oberoende tidningar.
Makthavarna försöker på olika sätt att begränsa vitryssarnas möjlighet att ta del av de ryska TV- programmen eftersom de är betydligt mer självständiga och kritiska i sin rapportering än de vitryska.
I juli 2003 stängde de vitryska myndigheterna den ryska TV-kanalen, NTV.
I juli 2004 stängde regimen också det statligt ryska TV-bolaget RTR s redaktion i Minsk.
Alla oberoende radiokanaler har tvingats stänga. De två vitryska radiokanalerna är statsägda.
