Det var ett samarrangemang mellan Reportrar utan gränser, svenska Amnestys grupp 195, föreningen Free Dawit och Göteborgs Stadsteater.
Artisten Benyam Lemma med band spelade musik, en del specialkomponerad, medan skådespelarna Carina Boberg, Göran Ragnerstam och Nina Zanjani läste texer av Dawit Isaak. Texterna var hämtade ur boken Hopp – Historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter, som gavs ut 2010.
– Det är viktigt att vi får ta del av vad Dawit faktiskt skrev som journalist och författare, säger Reportrar utan gränsers Björn Tunbäck, som också fungerade som moderator under kvällen.
Han samtalade med Dawits bror Esayas Isaak, med journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, som suttit fängslade i Etiopien, och med människorättsaktivisten Vanessa Berhe.
Esayas Isaak konstaterade att han 12 år tidigare inte räknat med att Dawits fångenskap skulle bli långvarig, nog borde väl den eritreanska regimen släppa honom efter att ha statuerat exempel några månader? Senare hoppades Esayas att hans bror skulle benådas i samband med någon nationell högtid.
Så har ännu inte skett och den 23 september 2013 hade Dawit Isaak suttit fängslad 4383 dagar.
Björn Tunbäck frågade Johan Persson och Martin Schibbye om de kunde föreställa sig vad det innebär. Svaret blev nej.
– Våra 438 dagar i fängelse var inget mot det.
De påpekade att de ändå hela tiden haft varandra, förutom de tre allra värsta veckorna, som de tillbringade i isolering.
Dawit Isaak är ensam.
Martin Schibbye noterade också att de som tycktes klara långa fängelsevistelser bäst var de politiska fångarna, de som kämpar för något och kan placera det egna lidandet i ett större sammanhang. Och så betonade han hur avgörande det kan vara att veta att andra vet.
– Den största skräcken var att journalisterna skulle sluta skriva, att diplomaterna skulle sluta arbeta. Uppmärksamheten höll oss vid liv, sa Martin Schibbye.
Han, Johan Persson och Björn Tunbäck betonade vikten av att minnas och uppmärksamma alla de journalister som sitter fängslade i Eritrea.
En av dem är Seyoum Tsehaye, som blev chef för eritreansk radio och TV vid landets självständighet och även är en känd fotograf. Men precis som Dawit Isaak fängslades han 2001, när regimen bestämde sig för att tysta alla självständiga medier. Och precis som när det gäller Dawit Isaak är Seyoum Tsehayes vidare öde okänt. Reportrar utan gränser har även engagerat sig i Seyoum Tsehayes fall och gav honom år 2007 utmärkelsen Reporter of the Year.
Dessutom kämpar hans anhöriga för honom, bland annat den 17-åriga systerdottern Vanessa Berhe.
På Göteborgs stadsteater berättade hon om sin kampanj och namninsamling på www.onedayseyoum.com. Just nu håller Vanessa Berhe på att göra en film om sin morbror som hon ska lägga upp på Youtube.
– Jag har ju min frihet och måste använda den, säger Vanessa Berhe, som fick spontana applåder under samtalet.
Stadsteaterkvällen var välbesökt och bland de omkring 250 personerna fanns en stor grupp svensk-eritreaner, både unga och gamla.
Det är en tydlig skillnad mot de första åren där bara enstaka eritreaner brukade delta.
Maria Sköld