Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, uppmanar Reportrar utan gränser (RSF) att alla fängslade kvinnliga journalister över hela världen omedelbart och ovillkorligen friges. RSF slår också larm om att kvinnliga journalister har försvunnit från media i Afghanistan.
Av de 550 journalister och mediearbetare som för närvarande är fängslade världen över är 73 – mer än 13 procent – kvinnor, enligt RSF:s så kallade barometer. Andelen har fördubblats under de senaste fem åren. Fler kvinnor rapporterar ute på fältet, de är mer synliga på nyhetsredaktionerna och de är också mer benägna att falla offer för förföljelse i 14 länder runt om i världen, särskilt i Kina (med 21 kvinnliga journalister i fängelse), Iran (12), Belarus(10), Vietnam (4) och Turkiet (4).
I frontlinje
Kvinnliga journalister har betalat ett högt pris för att ha befunnit sig i frontlinjen under de senaste kriserna. Av de 12 kvinnliga journalister som för närvarande är fängslade i Iran, greps 11 i kölvattnet av protesterna efter att den kurdiska studenten Mahsa Aminis dött i häktet. Två av de kvinnliga journalister som gjorde mest för att uppmärksamma allmänheten på hennes fall – Nilufar Hamedi, som besökte sjukhuset där Mahsa Aminis låg i koma, och Elahe Mohammadi, som bevakade hennes begravning – anklagas för ”propaganda mot systemet” och ”konspiration för att agera mot nationell säkerhet” – anklagelser som kan leda till dödsstraff.
I Myanmar har Htet Htet Khine, en kvinnlig frilansare som hållits i Yangons ökända Insein-fängelse sedan augusti 2021, dömts två gånger till tre års fängelse med hårt arbete. Hon är anklagad för att ha ”uppviglat hat och våld mot de väpnade styrkorna” för att ha rapporterat om det våld styrkorna använde efter att ha tagit makten i en kupp i februari 2021.
Belarus stack ut i RSF:s rapport 2021 som det land där fler kvinnliga journalister (17) än män (15) hölls fängslade. Där hålls fortfarande nio kvinnliga reportrar fängslade för att ha rapporterat om otillåtna protester. De döms till långa straff och nekas sjukvård. Katsiaryna Bakhvalava (alias Katsiaryna Andreyeva) dömdes till sammanlagt tio år och tre månaders fängelse för att ha filmat en protest mot Lukasjenko på Minsks Frihetstorget i november 2020. Hon håller på att förlora synen men får ingen läkarvård. Hennes kollega Ksenia Lutskina, som avtjänar ett åttaårigt straff, har astmaproblem och en hjärntumör som inte behandlas.
Långsam död, misshandlad, nekad vård
I Vietnam har Pham Doan Trung, som tilldelades RSF:s pressfrihetspris i kategorin påverkan 2019, flyttats till ett fängelse 100 mil söder om Hanoi i ett försök att undvika all rapportering om hennes kritiska hälsotillstånd. Kvinnliga fångar i Kina utsätts för liknande skrämmande behandling som också inkluderar misshandel. De nekas även läkarvård. Huang Xueqin (Sophia Huang), en journalist känd för sitt engagemang i #MeToo-rörelsen i Kina, lider av stickande smärtor i midjan efter att ha blivit misshandlad och torterad.
Från sina celler har några kvinnliga journalister lyckats rapportera vad de och deras medfångar får utstå. ”Under de senaste dagarna har ett antal interner […] berättat chockerande historier om hur de överfallits”, skrev Narges Mohammadi, från Iran och mottagare av RSF Pressfrihetspris 2022, i ett öppet brev publicerat den 24 december 2022. En månad tidigare hade hon i en bok, med titeln White Torture, beskrivit en annan form av tortyr som utövas i fängelser, bland annat hur fångar utsätts för sensorisk deprivation under en längre tid och sätts i isoleringscell utan tillgång till naturligt ljus.
Kvinnliga journalister har försvunnit från media i Afghanistan
Medielandskapet i Afghanistan har förändrats till oigenkännlighet på mindre än två år. Hälften av de 526 medier som fanns fram till sommaren 2021 har varit tvungna att stänga och av de 2 300 kvinnliga journalister som var registrerade före den 15 augusti 2021, då talibanerna tog makten, arbetar färre än 200 fortfarande. Nästan alla kvinnliga journalister (90 procent) har varit tvungna att lämna sina jobb och några har flytt landet, även om det inte är exakt känt hur många som har lyckats fly.De som fortfarande arbetar måste acceptera förhållanden som blir mer och mer omänskliga, för att inte säga omöjliga. Talibanerna förbjöd nyligen kvinnliga journalister att intervjua män och att delta i presskonferenser i vissa provinser. De förbjuds också att vara värd för ett radio- eller tv-program tillsammans med manliga kollegor, eller att ta emot manliga gäster.Talibanministeriet för främjande av dygd och förtryck av last har också infört en strikt klädkod. När kvinnliga journalister är med i bild måste de vara täckta från topp till tå och bara deras ögon får synas.