’Kära parlamentariker,
Reportrar utan gränser vill påminna er om den oro vi känner över det lag förslag som senaten godkände den 26 januari. En lag som syftar till att bekämpa ”förnekelse av juridiskt erkända folkmord”. Innehållet i denna lag har debatterats flitigt, men det finns också skäl att ifrågasätta dess konstitutionellt.
Debatten mellan lagens anhängare och motståndare rör våra grundläggande rättigheter och har varit såpass hett att även lagens anhängare måste inse att det konstitutionella rådet åsikt är nödvändigt. Vi begär därför att lagen vidarebefordras till rådet. Det finns fyra viktiga aspekter av lagen som oroar oss: den är i konflikt med rätten till yttrandefrihet, är oproportionerlig mellan brott och straff, är en kränkning av parlamentets kompetens samt är otydligt formuleringen. Vi delar fullt ut önskan om rättvisa som uttrycks av våra vänner som har kämpat för att lagen ska antas, och vi förstår sorgen för offrens efterlevande.
Kampen mot folkmord, förnekelse och hatet är givetvis ett nödvändigt och berömvärt mål. Men vi betonar att de inte får ske till priset av brott mot den konstitutionella principen om yttrandefrihet. Att ålägga staten att vända historisk fakta till obestridbar dogma öppnar dörren till farliga överträdelser. Detta är precis vad de turkiska myndigheterna gör när de straffar dem som refererar till existensen av det armeniska folkmordet, år 1915.
Vilka garantier skyddar oss från framtida övergrepp? Många folkmord skriker på uppmärksamhet och om lagstiftare erkänner ett dussin av dem i imorgon kommer den historiska forskningen omvandlas till ett minfält. Är förnekelse av folkmord en början till att bli ”den nya hädelsen”, som juristen Henri Leclerc sa? I motsats till en annan konstitutionsprincip är de planerade påföljderna av lagen varken nödvändiga eller proportionerliga.
Fängelsestraff för att missbruka yttrandefriheten strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, principerna för samarbetet i OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete, samt andra internationella åtagande. Det finns en annan fråga som motiverar att skicka denna lag till konstitutionella rådet, som en av rådets tidigare ordförande säger: ’Det franska parlamentets har inte befogenhet enligt konstitutionen att avgöra historik fakta.’
Är parlamentarikernas egentliga jobb att de ska utfärda domar om världshistorien? Är detta överensstämmande med principen om maktdelning? Slutligen noterar vi argumenten där parlamentariker säger att domare ska tillåtas att skilja mellan förnekelse av folkmord, som en medveten handling, och provokation och hat av förnekelse av folkmord, något som helt enkelt beror på okunskap och propaganda. Detta är en viktig distinktion. Men dessa nyanser har tyvärr inte återspeglats på något tydligt eller exakt sätt i lagen.
Hur kan en journalist, bloggare eller historiker avgöra när en kommentar är ”upprörande förnekande eller bagatelliserande” som är straffbart enligt denna lag?
Genom att omfattas av konstitutionen garanteras en lags förutsägbarhet. Men en domare inte är begränsad till strikt tolkning av lagen, har han ett visst spelrum som gränsar till godtycke, särskilt i en fråga där det kan bli stort socialt tryck.Precis som demokratin inte kan införas under pistolhot, så kan förändringar om nationell försoning inte införas av att anta en repressiv och drakonisk lag, speciellt inte när lagen antas i ett annat land än det berörda. Jag tackar på förhand för den uppmärksamheten ni gett vår begäran.
Med vänliga hälsningar, Jean-François Julliard, Reportrar utan gränsers generalsekreterare”