Belarus journalister
i exil

Vilka blir konsekvenserna när journalister tvingas lämna landet och – i värsta fall – yrket?

Reportrar utan gränser Sveriges rapport har tagits fram i samarbete med det oberoende journalistförbundet Belarusian association of journalists (BAJ).

Rapporten beskriver situationen för de exiljournalister som fortsätter kämpa för att rösterna från och om Belarus inte ska tystna.

Förord

Medan bomberna faller över Ukraina och journalister skjuts, kidnappas, torteras och flyr pågår det brutala förtrycket av journalister i grannländerna Ryssland och Belarus som tillsammans med Turkiet är två av Europas svåraste länder att vara journalist i.

Reportrar utan gränser har snabbt kunnat mobilisera till stöd för våra ukrainska kollegor. Vi har med hjälp av gåvor från medlemmar, allmänhet och stora givare köpt in skyddsutrustning, första hjälpen-kit och satellittelefoner, öppnat ett presscenter i staden Lviv och upprättat kontakter för att unna bistå journalister som tvingas fly.

Stödet till utsatta journalister i Belarus och Ryssland har inte alls varit lika stort i en svensk kontext. När de första rapporterna om ökande övergrepp på pressfrihet och attacker mot journalister i Belarus kom in under våren 2020, inför valet samma år, var det få som reagerade.

Reportrar utan gränser kunde tack vare vår partnerorganisation Belarus Association of Journalists snabbt vara på tårna, sprida information och fördöma situationen i landet. När det så kallade valet var ett faktum och attackerna mot fria och oberoende medier sattes i system gick vi ut på gatorna, bland annat arrangerade vi två stora demonstrationer i Stockholm till stöd för Belarus journalister.

Under perioden 2020 till 2021 har fler än 600 journalister gripits och tillsammans spenderat mer än 10 000 dagar i fängelse. I augusti 2021 publicerade Reportrar utan gränser och Världsorganisationen mot tortyr en rapport om hur journalister utsattes för tortyr och våld.

Från augusti 2020 till oktober 2021 såg sig 300 journalister tvingade att fly sitt hemland. Den här rapporten, som påbörjades innan kriget i Ukraina bröt ut, handlar om dem och visar på flera av de utmaningar som nu även de journalister som flyr Ukraina och Ryssland står inför.

Sverige och andra EU-länder bör skapa strukturer för att kunna ta emot journalister, inte bara från Belarus utan även från Ukraina och Ryssland och ge dem förutsättningar att snabbt och flexibelt kunna fortsätta rapportera om sina hemländer även i exil. Reportrar utan gränser har i detta syfte startat fonden JX Fund som både enskilda journalister och mediehus kan söka medel ifrån. Annars tystnar den oberoende journalistiken i östra Europa och pressfriheten släcks ner helt.

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser Sverige.

Här följer ett försök att gestalta hur situationen ser ut för de oberoende journalister och medierepresentanter som har lämnat Belarus.

Till grund för rapporten ligger djupintervjuer med 12 exiljournalister från Belarus. En av dem är av säkerhetsskäl anonymiserad. Av samma anledning har vi även utelämnat information om vilka medier som vissa av journalisterna arbetar för, samt närmare detaljer om vart de befinner sig. Till grund för rapporten ligger även statistik samt en enkätundersökning från det oberoende journalistförbundet Belarusian Association of Journalists som upplöstes av belarusiska myndigheter i augusti 2021. Den statistik som finns att tillgå är mycket liten och det är en utmaning att den inte går att jämföra den med någon annan tillförlitlig statistik.

300 oberoende journalister tvingades lämna landet från och med augusti 2020 till oktober 2021, enligt BAJ. Samtidigt kan det finnas ett mörkertal då journalister har gått under jord eller inte har en fast punkt. På grund av kriget i Ukraina, som bröt ut efter att arbetet med rapporten påbörjades, har flera journalister som sökt en tillflyktsort där tvingats fly ännu en gång.

Ett svårbevakat land

Innan valet var det bara svårt. Vi kände pressen men att jobba som journalist var ändå något du kunde göra. Efter valet blev det som ett krig. När jag gick hemifrån på morgonen visste jag inte om jag skulle få se min dotter och min man igen.

Maria Gritz, reporter vid Belsat TV, nu i exil Polen.

Den 9 augusti 2020 tillkännages resultatet från det riggade presidentvalet i Belarus. Den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko vinner med över 80 procent av rösterna. 

Både innan men framför allt efter valet utbryter massiva protester och tusentals och åter tusentals människor sluter upp i flera städer, bland annat i huvudstaden Minsk. 

President Lukasjenko slår tillbaka. Hårt. Med både vattenkanoner, tårgas och gummikulor.

Allmänintresset är stort och mediebevakningen massiv, men för många av de oberoende journalister som bevakar demonstrationerna blir den blå pressvästen, som tidigare gett ett visst mått av skydd, istället det motsatta. 

Journalisterna blir nu en måltavla för landets säkerhetsstyrkor.

Enligt statistik från Belarusian Association of journalists (BAJ) registrerades 133 allvarliga kränkningar mot journalister mellan den åttonde maj, då valkampanjen startade, till den elfte augusti, 48 timmar efter valet.

Den tionde augusti 2020 är Natallia Lubneuskaja, reporter vid den oberoende belarusiska tidningen Nasha Niva, på plats i Minsk för att rapportera om protesterna.

– Allt var fridfullt och människor samlades med plakat och banderoller. Vi var runt tio journalister där och de flesta av oss hade blå pressvästar. Plötsligt kommer ett tjugotal män från säkerhetspolisen rusande från andra sidan gatan, säger Natallia Lubneuskaja.

Demonstranterna börjar springa och Natallia ser hur folkmassan beskjuts av säkerhetsstyrkorna. Snart bedömer Natallia och hennes kollegor att det är för riskfyllt att stanna kvar.

– När vi börjar ta oss därifrån känner jag att något träffar mitt ben. Jag tittar ner och ser ett sår. Jag får hjälp av mina kollegor att ta mig därifrån, någon har en bil parkerad i närheten och de kör mig till sjukhuset.

På sjukhuset får Natallia Lubneuskaja veta att hon har blivit skjuten med en gummikula. Hon blir kvar på sjukhuset i en månad. Och skottet var ingen olycka, säger hon.

– Vi har en inspelad film som visar att skottet definitivt var riktat mot mig. Det var avsiktligt.

Detta är en av de attacker mot Belarus oberoende journalistkår som det belarusiska journalistförbundet BAJ har registrerat.

Tanya Kapitonova bevakar händelsen och tar flera fotografier av manifestationen. Sedan återvänder hon hem för att skriva sitt reportage.

Nästa dag bultar det på dörren.

– Där stod fem män, civilklädda. De sade inte vad de hette eller vilka de var. De bara tog fast mig och tog mig till polisstationen, säger Tanya Kapitonova.

På polisstationen får Tanya Kapitonova först sitta ensam i ett kallt, tomt rum. Sedan kommer förhörsledarna och hämtar henne.

– Under två, tre timmar förhörde tre män mig. De frågade om jag kände kvinnorna på demonstrationen men när de förstod att jag inte gjorde det började de istället fråga om kontaktuppgifter till mina redaktörer. Jag berättade ingenting och efter tre timmar sade de: Okej, gör er av med henne. Nästa dag var det en rättegång på Skype.

Ett vittne, som under rättegången sitter i samma rum som Tanya, påstår att han har sett henne delta i demonstrationen och att hon då hade vita kläder och blommor som de andra demonstranterna.

Tanya döms mot sitt nekande till tio dagars fängelse för att ha deltagit i demonstrationen.

– Vi var 16 personer i en cell som var avsedd för två. Det fanns inga madrasser, inga hygienprodukter, de ville inte ge oss de saker som våra släktingar hade med sig till oss. Så i tio dagar levde jag ett väldigt asketiskt liv.

Och livet i exil är långt ifrån problemfritt, det visar en enkätundersökning som Belarusian Association of journalists (BAJ) gjorde i oktober till november 2021 bland sina medlemmar som har tvingats gå i exil. Totalt 140 svarade på enkäten.

Utmaningarna

• Legalization in the country of residence 52.1%
• Searching for housing 26.4%
• Finding premises for work 10%
• Job search 39.3%
• Finding opportunities for medical care and rehabilitation 37.9%
• Seeking psychological help 20.7%
• Search for family relocation opportunities 17.9%
• Search for a circle of colleagues and like-minded people 35.7%
• Improvement of the language level in the host country 53.6%
• Search for educational institutions for children 11.4%
  
  Källa: Belarusian Association of Journalists.

Andra är mer försiktiga med vad de skriver.

– Jag publicerar artiklar utan mitt namn och det gör de flesta journalister som jobbar för oberoende medier. På så vis känner jag mig trygg, samtidigt måste vi tänka oss noga för kring vad vi skriver eftersom två av våra kollegor sitter fängslade. Om polisen inte kan hämnas på oss kan de ta ut sin hämnd på dem istället, säger Natallia Lubneuskaja, exiljournalist i Litauen.

Det förekommer att journalisters familjemedlemmar i Belarus får besök av säkerhetspolisen, hotas eller tvingas utstå husrannsakningar. Oron för att familjen i Belarus kan råka illa ut kan leda till självcensur, berättar Anton Trafimovich, som befinner sig i Warszawa, Polen.

– Jag har inte tänkt på det här förrän nyligen då jag hörde om en kille som var anarkist i Belarus och som sedan flyttade till Polen. För en tid sedan greps hans mamma i Belarus för att hon, enligt de som grep henne, hade uppfostrat en dålig son och att det här var hennes eget fel. Vi journalister kände genast: “Hjälp, vi har våra familjer kvar i Belarus. Ska vi nu börja tänka på vad vi skriver och säger?”, säger Anton Trafimovich.

Och att gå i exil är långt ifrån en garant för trygghet. Något som inträffade under arbetet med den här rapporten och som har förändrat säkerhetsläget i Europa är Putins pågående invasion av Ukraina. Den 24 februari 2022 genomför presidenten en fullskalig invasion av grannlandet – ett land där många belarusiska journalister sökt skydd. Vi får löpande rapporter om städer som beskjuts med raketeld, om stigande dödstal och om människor som flyr sina hem. Oron och rädslan bland de belarusiska journalister som befinner sig i landet är stor. Tre av de som har intervjuats i rapporten har flytt till Litauen och Polen.

– De belarusiska journalisterna delar samma höga säkerhetsrisk som sina ukrainska kollegor. Vissa journalister har flytt till västra Ukraina, andra har lämnat landet. Det är en mycket dramatisk situation, säger en journalist som vill vara anonym.

Sedan repressionen i Belarus stegrades i augusti 2020 har säkerhetstänket inom den belarusiska journalistkåren blivit större, både hos enskilda journalister och bland de oberoende nyhetsredaktioner som har överlevt.

Framför allt satsar redaktionerna på att utbilda sina journalister i digital säkerhet, berättar exiljournalisten Aliaksandra Dynko som först levde i exil i Ukraina men som nu har flytt igen.

– När Internet var blockerat och nedkopplat i Belarus i tre dagar lärde sig alla hur man använder VPN. Men nu måste vi förklara för folk hur man använder andra digitala verktyg för att de ska kunna behålla och få tillgång till information och för att skydda sig själva. Det var inte mediernas ansvar tidigare men nu tror jag att vi måste göra det för att upprätthålla publikens tillit, säger Aliaksandra Dynko.

Trauma och skuld

Många exiljournalister bär på fysiska och psykiska trauman, både till följd av att ha jobbat som journalister i Belarus med allt vad det kan innebära i form av misshandel, hot och gripanden, och till följd av flykten från hemlandet.

Många gånger måste journalisterna lämna landet i all hast på grund av en ökad hotbild, rädsla för repressalier eller för att de riskerar att åtalas – bara för att de har gjort sitt jobb.

– Det svåraste är när journalisterna måste lämna Belarus väldigt snabbt. Bara lämna allt bakom sig, med en liten väska och inte veta vart de ska ta vägen. De här människorna är de som är mest sårbara nu. De bränner ut sig. Så behovet av psykologisk hjälp är förmodligen det viktigaste för alla just nu. De behöver hjälp och stöd, och stödet ska vara kontinuerligt, inte bara något de får då och då, eftersom krisen fortfarande pågår, säger en journalist som vill vara anonym.

En annan aspekt av flykten och flytten är att många journalister har svårt att acceptera att de har tvingats till exil, berättar Anton Trafimovich.

– Jag tror att det finns ett stort psykologiskt hinder i det här med omlokalisering eftersom det kan vara svårt att inse att du själv är en flykting. Jag träffade till exempel en vän som är bildjournalist och som kom till Warszawa för några månader sedan. Hon kan knappt jobba eller göra någonting för det enda hon tänker på är att hon vill tillbaka till Belarus. Hon är väldigt frustrerad och gillar inte sin status som flykting, medan jag och min fru har haft en helt annan strategi. Vi flyttade till Polen, utan att sätta upp några deadline eller milstolpar, och lever här tills vi får en tydlig signal om att det är säkert att återvända, säger han.

Andra vill inte gärna se det som att de har gått i exil utan betraktar flytten som temporär.

– Jag bodde på ett hotell i flera månader för att jag inte ville leta efter en lägenhet. Jag ville liksom inte börja leva någon annanstans. Mitt hem är i Belarus. Det är mitt land. Att inse att du inte kan återvända, att du inte kan träffa din mamma eller se skogen från ditt fönster … Det är väldigt smärtsamt, säger exiljournalisten Hanna Liubakova.

Journalistik i exil – anonymitet, tillit och innovation

President Aleksandr Lukasjenkos systematiska nedslag mot den oberoende journalistkåren i Belarus har skapat ett nytt, allt mer digitaliserat medielandskap och nya förutsättningar för oberoende journalister att rapportera om sitt hemland – både inne i landet och i exil.

Detta påverkar också den journalistiska produkten: fler anonyma källor, större svårigheter att verifiera information, självcensur och mindre journalistisk transparens på grund av ett ökat behov av källskydd är några av förändringarna som exiljournalisterna lyfter. Men trots allt lyckas journalisterna komma runt detta och hitta nya, innovativa lösningar för att bevaka sitt hemland. Ett förändrat medielandskap kräver nya strategier, berättar exiljournalisten Zmicier Mickiewicz som lever i Warszawa, Polen.

– Just nu är det främsta verktyget för demokrati den krypterade appen Telegram som gör det möjligt att inte bara sprida men också skicka och ta del av information anonymt utan att lämna spår. Det här gör det väldigt enkelt för folk att skicka data. Du kan ta en bild, skicka den och Telegram dödar all metadata. Även om polisen tar din telefon är det omöjligt att ta reda på vem som skickade bilden. Det är så det funkar nu.

Många av exiljournalisterna fortsätter att arbeta för belarusisk media och för en belarusisk publik. Det handlar då om medier som har haft möjlighet att flytta sina redaktioner utomlands, eller medier som sedan innan hade kontor utomlands. Men förutsättningarna för att rapportera om Belarus på distans är helt nya.

Den största förändringen är naturligtvis att exiljournalisterna inte kan följa det som händer på plats i Belarus. De har därför ett nära samarbete med sina kollegor som fortfarande befinner sig i landet och med sin publik som skickar bilder, videos och information via krypterade appar. På så vis har en typ av medborgarjournalistik tagit form i Belarus, säger Zmicier Mickiewicz.

– De främsta journalisterna befinner sig fortfarande i landet. På ett sätt kan alla som har en smartphone med en kamera vara journalister så det är omöjligt att dölja något.

Men att leverera information till oberoende medier är långt ifrån riskfritt. Som prenumerant på en Telegram-kanal kopplad till ett av myndigheterna extremist-stämplat medium kan du dömas till upptill sju års fängelse. Och ju hårdare trycket är från myndigheterna desto mer har journalister och privatpersoner behövt lära sig om cybersäkerhet. 

Trots riskerna fortsätter publiken att lämna information och stötta oberoende medier, berättar Aliaksandra Dynko, exiljournalist.

– För några veckor sedan blev vår Telegram-kanal hackad av säkerhetspolisen i Belarus. Det var en våldsam hackning för en av administratörerna för kanalen arresterades och säkerhetspolisen fick kontroll över kontot i tio minuter. De skickade ut ett tillkännagivande till publiken att de vet vilka som prenumererar på kanalen är och att alla ska straffas. När vi sedan fick kontroll över kontot igen hade vi förlorat mindre än fem procent av vår publik, berättar hon.

Det ser Aliaksandra Dynko som ett kvitto på att folket i Belarus har större tillit till oberoende medier nu än någonsin tidigare.

– Det betyder mycket för mig för jag förstår att trots repressionen och risken för att bli gripen så fortsätter folk att prenumerera på extremist-stämplade medier. Det innebär att vårt arbete betyder mycket för vår publik och att vi måste fortsätta.

Generellt sett är det inte lika riskfyllt för exilbelarusier att uttala sig i oberoende media som för de som befinner sig i landet varför journalisterna ofta intervjuar belarusiska experter, kommentatorer och oppositionella som befinner sig utomlands, berättar Anton Trafimovich.

– Det finns en kategori människor som inte är rädda för att ge kommentarer. Det är till exempel släktingar till politiska fångar som redan är i strålkastarljuset och som upplever att de inte har något att förlora. Det finns också en några experter i Belarus som också kan tänka sig att ställa upp, men jag vet inte. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan de blir gripna.

Men rädslan för repressalier får konsekvenser. Aliaksandra Dynko beskriver det som att journalistiken har gått in i “en anonym era”.

– Det här är på många sätt en anonym era för oss eftersom folk är rädda för att kommunicera med extremist-medier. Även experter är rädda för att prata med oss då belarusiska myndigheter ser dem som arbetar med analys som ett särskilt hot. Det är också en anonym era på så vis att journalister – av olika skäl – är rädda för att deras familjer i Belarus ska åtalas, säger hon.

Eftersom journalisternas familjer i många fall är kvar i Belarus finns en indirekt hotbild trots att journalisten befinner sig i säkerhet i ett annat land, vilket kan leda till självcensur. Journalisten kanske hellre väljer bort ämnen som kan provocera belarusiska myndigheter eller publicerar artiklar anonymt än riskerar att utsätta familjen för potentiell fara. Det påverkar också den journalistiska produkten.

– All kritik kan bli betraktad som extremism. Till och med en liten chatt kan bli betraktad som en extremistgrupp. Det skapar stora problem för de journalister som vill göra sin röst hörd och lyfta vissa sociala eller politiska problem eller rapportera om politiska händelser, säger en journalist som vill vara anonym.

I en tid då exiljournalisterna är beroende av andrahandsinformation ställs källkritiken på prov – nu mer än någonsin tidigare. Och det finns de som utnyttjar den sårbarheten för sina egna syften, berättar Aliaksandra Dynko.

– Det finns fall där belarusisk säkerhetspolis men även andra entusiaster har producerat massor av fejkade nyheter för att få oberoende medier att rapportera om det. Vi måste lägga mycket resurser på att ta reda på om informationen vi får är sann eller inte.

Detta ställer högre krav på redaktionerna i form av tid, kunskap och resurser.

– Vi genomgår många utbildningar för at öka våra kunskaper i källkritik och vi använder oss av många olika verktyg. Vi faktakollar våra videos och foton via metadata och undersöker om de är riktiga eller inte. Alla nyheter vi hittar via sociala medier faktakollar vi också. Vi behöver konfirmera informationen med flera olika källor. Det tar mycket längre tid men vi måste göra det för att bibehålla den tillit vi har från publiken, säger Aliaksandra Dynko.

Även om journalisterna hittar sätt att fortsätta rapportera om sitt hemland är det vissa historier och ämnen som riskerar att hamna i medieskugga, berättar Natallia Lubneuskaja.

– Vi har vår publik i Belarus som kan berätta för oss vad som händer och det är en stor hjälp för oss utomlands. På grund av covid gjorde vi sedan innan många intervjuer digitalt eftersom att det inte var säkert att träffas fysiskt, så det är inte ett problem nu. Nästan alla har Telegram och Zoom och vi har lärt oss att skriva artiklar utan att träffas. Men problemet är att vi inte kan skriva om vissa ämnen just för att vi inte är på plats. Det är svårt, speciellt om det är något väldigt lokalt, i en stad där vi inte har lika stor publik. Då kan vi inte rapportera om vissa ämnen eftersom vi inte kan veta om det är objektivt och sant, säger Natallia Lubneuskaja och fortsätter:

– Nu när människor är rädda för att prata med oberoende medier så har vi också färre historier om människor. Inte om politik, men om livet och liknande. Folk är rädda för att uppmärksamheten skulle vara dålig för dem.

Trots detta fortsätter journalisterna att arbeta för att rösterna inifrån Belarus inte ska tystna. Det är vår uppgift att se till att de har alla de förutsättningar de behöver för att göra sitt jobb.

Rätten till information

Situationen visar att vi journalister kan och kommer fortsätta jobba. Ni kan fängsla oss, ni kan blockera alla våra sajter. Vi kommer skapa nya. Vi kommer flytta och fortsätta arbeta. Vi är som fågel Fenix, vi föds på nytt.

Hanna Liubakova, exiljournalist i Vilnius, Litauen.

Innan valet i augusti 2020 fanns det, enligt Belarusian Association of Journalists, cirka 4 000 journalister och yrkesverksamma inom media i Belarus – ett land med en befolkning på drygt 9,4 miljoner. Detta går att jämföra med Sverige som 2019 hade drygt 10 300 journalister på en befolkning på drygt 10,4 miljoner. 2 000 av dessa 4 000 arbetade dessutom för statskontrollerad media, 1 300 är oberoende och medlemmar i BAJ.

Klart är att Belarus oberoende journalistkår har ett stort ansvar i att förse Belarus befolkning med opartisk, oberoende information. 

Sedan repressionen eskalerade sommaren 2020 har minst 300 av dessa oberoende journalister lämnat Belarus. De har lämnat sitt hemland, sina kollegor och familjer på grund av hot, censur, godtyckliga gripanden, tortyr, utomrättsliga åtal och våld.

Detta är en mycket farlig utveckling.

Att arbeta som oberoende journalist i Belarus i dag mycket svårt. Det finns de som fortsätter att kämpa för det fria ordet – ofta med risk för sitt och sina familjers liv. Ju hårdare Lukasjenkos snara dras åt om den lokala journalistkåren desto större blir journalisternas drivkraft att fortsätta göra sitt jobb. Mot alla odds hittar de vägar för att bevaka Belarus och vi behöver göra allt vi kan för att stötta dem i det.

Belarus journalister står inför stora utmaningar, även de i exil. Sedan kriget i Ukraina bröt ut, efter att arbetet med den har rapporten påbörjades, har Aliaksandra Dynko, Maria Gritz och Vadim Zamirovski som intervjuats i rapporten tvingats fly ännu en gång. Återigen behöver de starta om på nytt. Det handlar dels om praktiska göromål som att ordna bostad, uppehållstillstånd och skola till barnen. Att bygga upp sitt liv igen, från noll. Det handlar också om att bearbeta eventuella psykiska trauman från flykten och fysiska trauman som uppkommit i samband med misshandel, tortyr och gripanden.

Inte alla som lämnar Belarus som kan fortsätta jobba som journalister. Vissa går över till att arbeta som kombinatörer, det vill säga kombinera sin journalistiska verksamhet med andra typer av uppdrag. Andra tvingas skola om sig och byta bana.

Även detta är en farlig utveckling. 

Om belarusiska journalister lämnar yrket förlorar vi inte bara duktiga kollegor, vi förlorar också möjligheten till insyn. Tystade journalister och medier sätter inte bara allas rätt till en fri och oberoende nyhetsförmedling ur spel. Det får också demokratiska konsekvenser. När strålkastarljuset faller på den som missbrukar sin makt ökar trycket och vi kan ställa krav. När journalister hindras från att göra sitt jobb blir detta mycket svårt. 

Att makthavare slår ner på den oberoende journalistiken i syfte att strypa den är dessvärre ingenting nytt. Det är en effektiv strategi för att ta kontroll och för att tysta ett folk, regimkritiker och en opposition. Mycket lite tyder på att president Aleksandr Lukasjenkos järngrepp om Belarus kommer släppa. Snarare tvärtom. Låt oss därför göra allt vi kan för att Belarus journalister ska kunna fortsätta göra sitt jobb. Bara så ökar vi trycket på regimen, bara så kan vi kan ställa krav. 

I Belarus är kampen för frihet väldigt synlig och konkret. Den gestaltar sig i de massiva protester som sköljde över landet under sommaren 2020. Den gestaltar sig i alla de krypterade Telegram-meddelanden med information, filmer och bilder som det belarusiska folket skickar till oberoende journalister i exil. Den gestaltar sig i journalistkårens fortsatta arbete med att berätta för oss om situationen i landet på alla sätt som står till buds, och från olika delar av världen. 

I artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan man läsa:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Åsiktsfrihet är en mänsklig rättighet. Det borde rätten till oberoende, opartisk information också vara. Därför måste vi se till att den oberoende journalistkåren kan fortsätta att rapportera om Belarus – både i landet och i exil. Belarus journalister får aldrig tystna. 

Siri Hill, styrelseledamot Reportrar utan gränser Sverige.