23 september 2001 var en söndag. Hemma hos Dawit Isaak i Asmara skulle han, hans fru och de tre barnen äta frukost när de civilklädda poliserna kom. Sedan dess har han varit i den eritreanska statens våld. Han har aldrig dömts för något brott. Hans sak har aldrig prövats i domstol.
2003 fick Dawit Isaak Reportrar utan gränsers första pressfrihetspris med motiveringen ”han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra det och för det förlorade han sin frihet”. För regimen i Asmara var det oförlåtligt att skriva fritt. Några dagar innan Dawit greps hade regimen stängt alla landets fria tidningar. De är fortfarande stängda. Därigenom kränks alla eritreaners informations- och yttrandefrihet, två av alla människors grundläggande mänskliga rättigheter.
Dawit Isaak må vara den mest kände, men den eritreanska staten håller många fler journalister inspärrade och de politiska fångarna räknas i tiotusental.
När Reportrar utan gränser och andra ställt frågor till eritreanska företrädare om Dawit och hans kollegor har vi fått höra att vi borde titta på gränskonflikten med Etiopien som ockuperat en del av Eritrea i 20 år istället för att prata om enskilda människor. Förra året slöts fred mellan de både länderna. Det argumentet finns inte kvar, men ändå släpps varken Dawit Isaak eller de andra yttrandefrihetsfrihetsfångarna.
En FN-kommission har slagit fast att Eritrea begår brott mot mänskligheten. Reportrar utan gränser och en grupp jurister har drivit Dawit Isaaks sak inför Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter. Kommissionen fastslog 2016 att han och hans kollegor måste släppas och att pressförbudet i landet måste tas bort. Ändå håller regimen dem kvar. Sverige bedriver diskret diplomati och hoppas efter 18 år fortfarande att det skall ge resultat. Genom åren har vi ofta fått höra att något är på gång och att vi bara skall ge oss till tåls till nästa nationaldag, eller nästa, eller tills fångarna suttit 10 år, eller 15 år. Då skall något hända. Eller nu, att bara vänta lite till eftersom det nu är fred.
18 år har gått. Dawit Isaak – och hans kollegor – riskerar varje dag dö i Eritreas hårda fängelser. Det finns ingen tid att förlora.
Framför allt har de och deras familjer redan förlorat alldeles för mycket tid. 18 år.