Långa fängelsestraff, tortyr och hot mot anhöriga är sedan valet 2020 fortfarande vardag för den oberoende journalistkåren i Belarus – ett av Europas farligaste länder att arbeta som journalist i.
Den 26 januari 2025 är det presidentval i Belarus. För journalister i landet är det omöjligt att granska makten inför valet, än mindre kritisera den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko.
– De journalister som är kvar i landet lever under ett ständigt hot om att gripas och visiteras, säger Andrei Bastunets, ordförande för fackförbundet BAJ (Belarusian Association for Journalists) vid ett besök hos Reportrar utan gränser i Stockholm.
Det har aldrig varit lätt att arbeta som oberoende journalist i Belarus, men i samband med det kontroversiella presidentvalet 2020 eskalerade situationen. Reportrar utan gränser fick rapporter om att journalister som bevakade de regimkritiska protesterna i landet greps, misshandlades och torterades på grund av att de gjorde sitt jobb.
Sedan dess har situationen eskalerat: oberoende medier har extremistklassats av regimen. Journalister har tvingats i exil där de, inte sällan under hot, fortsätter att bevaka Belarus. Andra avtjänar långa fängelstraff i hemlandet.
36 journalister sitter för närvarande fängslade i Belarus, enligt RSF Sveriges samarbetspartner BAJ (Belarusian Association of Journalists), och läget är kritisk, berättar ordförande Andrei Bastunets under ett besök i Stockholm.
– Vi vet inte mycket eftersom de bara tillåts kommunicera med sina släktingar och informationen passerar genom fängelsecensuren. Men vi vet att de likställs med politiska fångar och att förhållandena för vissa av dem kan liknas vid tortyr, om vi utgår från internationella normer.
2021 upplöstes BAJ av Högsta domstolen i Belarus efter att organisationen kriminaliserats av regimen. Två år senare drogs strypsnaran åt ytterligare när organisationen extremistklassades. Sedan dess har hela BAJ styrelse och flera hundra av deras medlemmar tvingats lämna landet, men de fortsätter att kämpa för sina kollegors rättigheter, i exil.
– De som har lämnat landet behöver ekonomiskt stöd, åtminstone i den inledande fasen, och rättsligt stöd. De behöver också psykologisk och medicinsk hjälp.
Något av det mest akuta nu är situationen för de som sitter fängslade, men behovet av stöd är nästintill lika stor när journalisterna väl har avtjänat sina straff, berättar Andrei Bastunets.
– De behöver först och främst upprättelse efter att de har frigivits. Psykologiskt och fysiskt. Vi måste komma ihåg att de frigivna politiska fångarna i Belarus fortfarande står under specialtjänsten kontroll och många fruktar att de när som helst kan fängslas igen.
Reportrar utan gränser Sverige har sedan 2022 samarbetat tillsammans med BAJ och följer noga utvecklingen i landet, men också hur situationen ser ut för journalister i exil. I RSF Sveriges rapport Belarus journalister i exil vittnar journalister om svåra förhållanden där självcensur och hot om repressalier är vardag.
– Man ska inte för en sekund tro att de journalister som befinner sig i exil är trygga och obehindrat kan fortsätta rapportera. Åtal inleds mot många i deras frånvaro och i somras såg vi en våg av räder i Belarus där anhöriga till exiljournalister blev förhörda av säkerhetspolis och fick sina hem genomsökta. Är det här ett försök att skrämma exiljournalister till tystnad inför det kommande presidentvalet 2025?, frågar sig Siri Hill, vice ordförande för RSF Sverige och författare till rapporten.
Belarus befinner sig på plats 167 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Foto Maria Lindén RSF Sverige