För ett år sedan, den 16 september 2022 dog Mahsa Amini i polishäkte efter att ha gripits av den iranska sedlighetspolisen. De anklagade henne för att ha burit sin sjal på ett felaktigt sätt. Hon misshandlades så svårt av polisen att hon föll i koma och sedan dog.
Mahsa Aminis död utlöste omfattande protester under parollen ”kvinna,liv,frihet”. De iranska myndigheterna svarade med våldsamma attacker på bland annat oberoende media och journalister. Kvinnliga journalister som rapporterat om Mahsa Aminis död och den nu världskända proteströrelsen, har varit måltavlor.
– I mullornas Iran ses både fria kvinnor och oberoende press som ett hot. Det är skammens regim och ett av de värsta länderna i världen för journalister. Iran ligger på plats 177 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, säger Erik Larsson, Reportar utan gränsers ordförande.
Inför årsdagen av Mahsa Aminis död gör internationella Reportrar utan gränser, RSF, ett upprop i solidaritet med Irans modiga kvinnliga journalister. RSF fördömer att iranska myndigheter riktat in sig på minst 30 kvinnliga journalister som förhörts, gripits eller kvarhållits under året, bland de totalt 79 journalister som arresterats. Fyra kvinnliga journalister av totalt 13 som gripits under året är fortfarande frihetsberövade. RSF kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning dessa journalister.
De fängslade journalisterna Niloofar Hamedi och Elaheh Mohammadi, som fick svenska RSF:s pressfrihetspris 2023 i sin frånvaro, har hållits fängslade i Evin-fängelset sedan september 2022 och riskerar stränga fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Niloofar Hamedi avslöjade historien om Mahsa Aminis död genom att publicera ett foto av Aminis sörjande familj på sjukhuset. Elaheh Mohammadi var den enda journalisten som bevakade Mahsa Aminis begravning.
Iranska myndigheternas angrepp på oberoende medier är också ett angrepp på allmänhetens rätt till information. Journalister i Iran måste kunna göra sitt jobb. Journalistik är inte ett brott!
Bild: Magasinet Andisheh (AFP)