Då hade han fått höra både om den eritreanska regimens kränkningar av mänskliga rättigheter och om Dawit Isaak.Och beskrivningarna av både läget i Eritrea och för de eritreaner som försöker fly därifrån var brutala. I hearingen i parlamentet i Bryssel vittnade representanter bland annat från eritreanska exilorganisationer om hur villkoren i Eritrea hela tiden hårdnar och att 10-30 000 människor sitter i hemliga fångläger. Särskilt utsatta är vissa religiösa grupper, flyktingar som skickats tillbaka, journalister, människorättsaktivister och oppositionella.
– Även om det skulle röra sig om 10 000 fångar är det en chockerande hög siffra i ett land med bara fem miljoner invånare, sade Alf-Åge Hansen från Oslosenteret för fred och menneskerettigheter som skrivit en rapport om Eritrea.
– Människorättsläget i Eritrea förvärras från år till år och samtidigt får regeringen utvecklingsstöd av EU, påpekade Noel Joseph från Eritreans for Human and Democratic Rights. Under hearingen kom beskrivningar om våldtäkter, mord och kidnappning av eritreanska flyktingar och om eritreanska gränsvakter med order att skjuta för att döda. Men trots dessa stora risker flyr ändå eritreaner i tusental. Inte minst på grund av risken att tvångsinkallas till en obegränsad värnplikt som gäller alla 18-55 år.
– Det är brådskande. Eritreanska flyktingar sitter fast i Sinaiöknen. Så sent som igår (28 nov) sköt flyktingsmugglare ihjäl tre personer, sade Mussie Zerai vid Agenzia Habeshia i Rom.
Han beskrev hur samvetslösa smugglare kidnappar flyktingar och kräver lösensumma, eller begär ytterligare tusentals dollar längs vägen för att slutföra smugglingen. Flyktingar lämnas att drunkna när smuggelbåtarna upptäcks. Farorna för flyktingarna längs vägen är många. Varken myndigheterna i Sudan, Etiopien eller Egypten ser med blida ögon på de eritreanska flyktingarna. De löper risk att utsättas för övergrepp eller att skickas tillbaka till ett osäkert öde. Noel Joseph räknade upp flera exempel på kvinnor som våldtagits i Egypten. Även regeringar i Europa fick kraftig kritik. Inte minst i Italien som sänt tillbaka flyktingar i strid med italiensk lag enligt Mussie Zerai. Och även när de fått uppehållstillstånd behandlas de illa. De erbjuds inte bostäder utan skjul och överlever i många fall tack vare hjälporganisationer. Trots alla dessa risker med att fly är Eritrea kanske det land i Afrika som har störst andel av sin befolkning på flykt.
– Att folk tar alla dessa risker vittnar om hur desperat läget är i Eritrea. De har inget val. Europa och världen måste göra något åt militariseringen av Eritrea, förklarade Meron Estefanos från Eritrean Movement for Democracy and Human Rights.
Både Meron Estefanos som bor i Sverige, Habtom Yohannes i Nederländerna och Dania Avallone från Italien pekade på hur hårt den eritreanska regimen går åt eritreaner i exil. Dels tvingas de betala två procent av sin lön i skatt till ambassaderna i de olika länderna. Den som inte betalar får till exempel inte förnya sitt pass vilket är nödvändigt för att få ID-kort. Deras anhöriga hemma i Eritrea kan drabbas av trakasserier. Och de hindras från att besöka landet.
– Det fungerar som en sorts utpressning, sade Meron Estefanos.
Dania Avallone vittnade också om hur den eritreanska regimen byggt upp ett nätverk av spioner i Italien. Med maffialiknande metoder kontrolleras exileritreanerna i landet. Representanter för ungdomsavdelningen av regerande PFDJ har använt våld mot oliktänkande. I flera fall misshandel lett till att offer måste uppsöka sjukhus. Dania Avallone, från Association in Defence of the Human Rights of the Eritrean People välkomnar FN:s beslut om sanktioner mot Eritrea i Säkerhetsrådet i december 2009. FN har infört sanktioner mot Eritrea på grund av dess inblandning i Somalia genom stöd till al-Shabaab och gränskonflikten med Djibouti. Avallone beskrev också hur relationerna mellan Italien och den tidigare kolonin efter att ha brutits 2006 nu är varma. Då skickade Eritrea ut den italienska ambassadören. Nu välkomnas president Isaias Afeworkis rådgivare till Italien och det finns flera samarbetsprojekt, bland annat med regionen Lombardiet i Italien och universitetet i Neapel. Statsvetaren och människorättsjuristen Daniel Mekonnen pekade på att EU:s bistånd till Eritrea står i strid med Lissabonfördraget.
– Varför får ett land som förbryter sig på så många punkter få så pass mycket stöd?, undrade Daniel Mekonnen.
Tillsammans med Mirjam van Reisen från European External Policy Advisor (EEPA) som ordnat mötet har han skrivit en rapport om biståndet. Den finns på EEPA:s hemsida. EU-parlamentarikern Judith Sargentini som grundat en Eritreagrupp bland parlamentarikerna och var värd för hearingen. Hon slog fast att parlamentsledamöterna måste granska biståndet till Eritrea hårdare. Hennes kollega Ana Gomes var skarpt kritisk under hearingen och slog fast att EU misslyckats med att använda sin tyngd. Det är bra att ifrågasätta att unionen ger bistånd till ett land som kränker de mänskliga rättigheterna. Men vid sidan om det arbetet måste EU höja rösten och kritisera Eritrea för övergreppen mot de mänskliga rättigheterna. Och inte bara Eritrea. Ana Gomes menar att EU duckar i gränskonflikten med Etiopien. Det ger regimen i Eritrea något att skylla på. EU måste, anser Ana Gomes, kritisera Etiopien både i gränsfrågan och för kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet. Hon uttryckte sin besvikelse över EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton, i hanteringen av Etiopien.
Att gränskonflikten är central pekade flera av talarna på. Enligt både Sverige och EU har Eritrea rätten på sin sida i den tvisten. Ändå kränker fortfarande Etiopien gränsen. Tekle Gebregiorgis frågade kommissionens representant vad som gör att de ändå tycker att det är värt att fortsätta dialogen med Eritrea eftersom den snarast är att likna vid en monolog. Svaret var att samtalen med den eritreanska regimen kan kännas fruktlösa och plågsamma för EU-representanterna, men att det är inte skäl nog att avbryta dialogen, förklarade han. Det finns flera konflikter kring Afrikas Horn både i Somalia, Sudan och Etiopien-Eritrea. Konflikterna hänger ihop. Därför måste samtalen fortsätta.
Afrikas Horn väntas också bli en av de viktigaste frågorna på EU:s nästa toppmöte i december. Tjänstemannen från EU-kommissionen förklarade också att de måste lyssna mer på exileritreanerna och delar upprördheten över förhållandena för flyktingarna både i Nordafrika och i Europa. Även svenska Reportrar utan gränser var inbjudna till hearingen. Björn Tunbäck presenterade det rättsutlåtande om Dawit Isaak som lades fram tidigare i höst och pekade på att det innebär att både Sverige och EU har en skyldighet att använda alla legala och diplomatiska medel för att hjälpa medborgaren Dawit Isaak. Det kan samtidigt vara en styrka för EU och den svenska regeringen i diskussionerna med Eritrea: har de en konventionsgrundad skyldighet att agera har de därigenom också en rättighet att agera. Därmed faller Eritreas avvisande hållning att Sverige och EU inte har med fallet att göra. Kommissionens representant förklarade att de tar upp Dawit Isaaks fall och kommer att fortsätta att ta upp i kontakterna med Eritrea.
Esayas Isaak, Dawit Isaaks bror, sände ett budskap till hearingen. Han beskrev hur hans storebror lärde honom tigrinja i Sverige på 1980-talet medan befrielsekriget mot Etiopien fortfarande pågick.
– Vi kommer att kunna åka till Eritrea en dag därför är det viktigt att du kan tigrinja, förklarade Dawit då.
Det som sker i Eritrea nu är en tragedi skrev Esayas Isaak:
– Var det detta som tusentals soldater dog för? Var det detta som vi i exil drömde om? Vad är det som gör att personer som Isaias Afewerki får hålla på år efter år med trakasserier och hot mot sina medborgare, utan att omvärlden agerar kraftfullt?
Och det var i sitt sista inlägg, efter tre timmars beskrivningar av läget i Eritrea och för de eritreanska flyktingarna, kommissionens representant förklarade att kommissionens hållning till Eritrea inte är fastlåst.
– Vi tycker att vi gör rätt, men är redo att ompröva vår hållning, sade han.
Reportrar utan gränsers Björn Tunbäcks anförande i EU-parlamentet (engelska):
I was born in the 1960s. So was Dawit Isaak. I have two children. He has three. Both our families live in Gothenburg. But one important difference is that I live with my family. He does not. And I am afraid there is one more difference. If I had been imprisoned like him for nine years I believe the Swedish Government would have acted much more actively on my behalf. That would probably have been the case with EU too. That is a shame. For many years we tried to interest Swedish media and draw the public’s attention to Dawit Isaak’s case. Now since a few years things are better. But it took a long time and I am rather disappointed with the Swedish press in that respect. And still they could do more. Most people in Sweden however know of his case nowadays. Dawit’s brother Esayas just told me a story of a pupil in his class. The child is nine years old and that is how long Dawit has been unlawfully imprisoned. Just the other day they spoke on Aung San Suu Kyi when the child said: I know of a man here in Gothenburg who is in jail in Africa for some reason, and that is not right. The kid did not know it was Esayas’ brother. This shows that there is an awareness of Dawit’s case. But about a year ago we decided to try to take the case to a different level. Dawit is not only a Swedish matter, but a European one. He is the only journalist and EU citizen adopted as prisoner of conscience by Amnesty International. Therefore he is our special responsibility. He is not the only political prisoner in Eritrea. That must never be forgotten. But our chances to help his cause are special because of his citizenship. Esayas and I contacted one of Sweden’s most prominent Human Rights lawyers, Mr Percy Bratt to look into the case of Dawit Isaak. Mr Bratt is also president of Civil Rights Defenders (formerly the Helsinki Committee). This action was supported by several Swedish organisations, Mr Bratt examined the case together with a colleague and wrote a Legal Opinion. Based on the European Convention on Human Rights and on cases before the European Court they found that both the Swedish Government, EU member states and the EU itself have an obligation to act on Dawit’s behalf. The more so since absolute rights have been denied him: Dawit Isaak has the right to a fair and open trial which he has not been given. He is also subject to inhumane and degrading treatment and possibly also torture. The Legal Opinion states that according to practise the convention states are not only prohibited to commit such crimes themselves but they also have a responsibility to stop such treatment even outside of their own territories and jurisdiction. They even have to be able to prove that they have used all available legal and diplomatic means to help Dawit Isaak. A good part of this is that it can be interpreted two ways. Sweden and EU are not only under an obligation to use all possible legal and diplomatic means to help Dawit Isaak. This implies that they also have a right to do so. If Eritrea says they should not interfere they can point to the Court and say that they have to. Another thing we’ve done this year is to have texts by Dawit Isaak translated to Swedish. In a joint action eleven publishing houses did that with support of the Swedish Academy. The introduction to this book was written by famous Kenyan playwright and author Ngugi wa Thiong’o. He was also imprisoned, in Kenya in the 1970s. When the book with Dawit’s texts was presented two months ago Ngugi wa Thiong’o told us a story from his time in jail. When he heard that there was actually a committee formed in New York to support his case it helped him keep his spirits up. The knowledge that somebody was working for him made it easier for him to endure his imprisonment. Let us hope we can help Dawit Isaak – and so many others – to keep their spirits up while they are forced to stay in the prisons and detention centres of the Eritrean regime.
Björn Tunbäck, member of the board of Reportrar utan gränser, the Swedish section of RSF