Exilens börda – en ständig kamp för att hålla ihop två identiteter, den i det nya landet och den från det gamla. Det är en beskrivning av vad som hände när Aaron Berhane måste fly från Eritrea efter att ha startat landets första oberoende tidning. Det är också titeln på boken han aldrig hann avsluta.
Aaron dog i covid för två år sedan (1 maj 2021). Hans dotter Freweini Berhane fick avsluta arbetet. I sista kapitlet berättar hon hur två av hans bröder, en kollega och smugglaren de anlitat fängslades efter flykten 2001. Och hur det tog nio år innan hon, hennes båda småbröder och mamma kunde återförenas med Aaron som fått skydd i Kanada.
Jag lärde känna Aaron för många år sedan när vi skulle översätta texter av Dawit Isaak till svenska. Aaron var Dawits chef och den som lockade Dawit att börja skriva i Setit, en av de oberoende tidningar som fanns under fyra korta år innan regimen 2001 stängde dem alla och började gripa journalister. Dawit Isaak, Temesgen Ghebreyesus, Amanuel Asrat och Seyoum Tsehaye har suttit fängslade sedan i september det året och är nu de journalister som suttit längst i världen. Flera andra har dött under fängelsetiden.
Boken är en berättelse både om hans flykt, om exilen, men även om glädjen när de startade tidningen, hur de snart fick konkurrenter och kunde påverka utvecklingen i unga Eritrea. Den blir samtidigt en beskrivning av hur regimen inte bara kvävt den spirande debatten och demokratin hemma. De försöker också komma åt honom i Kanada. Han får däcken sönderskurna, dödshot på telefon och när han startar en tidning för eritreaner i exil i Toronto skickar regimen ut hantlangare som samlar in och slänger hundratals exemplar. Och hela tiden finns tankarna på familjen. Han kan ringa dem på olika vägar och samtalen är veckans höjdpunkt. Han våndas när han slingrar sig då fyraårige sonen frågar om han kommer hem till födelsedagen. När storasyster Freweini, 8 år, bestämt tar luren kan han inte glida undan utan måste ljuga. Han skyller på att han måste klara en examen. Hon som är så duktig i skolan vill väl inte att pappa skall vara sämre?
Eritrea förde ett 30 år långt befrielsekrig mot grannlandet Etiopien. Mot alla odds besegrade de en av kontinentens starkaste arméer och blev självständiga 1993. Aaron och hans fru Mielat träffas redan som tonåringar. Nu får de sitt första barn, Freweini. Båda följer intresserat utvecklingen i landet och när Eritrea 1997 får en ny presslag diskuterar de ingående vad det innebär. Landet har bara en tidning, regeringsorganet Haddas Erta. Aaron skickar insändare dit, men de publiceras aldrig. Tanken på en egen tidning föds. Aaron och två vänner gör noggranna undersökningar och tar fram ett förslag, men de behöver pengar. Han har ett allvarligt samtal med sin far. Han varnar Aaron och säger att regeringen inte är beredd på att utmanas och att Aaron som är så ung är alldeles för frispråkig. Det kan gå an inför två tre personer, säger fadern, men med en tidning når han tusentals. De har aldrig haft ett så intensivt samtal förut och Aaron är nära att tappa modet. Till sist lånar pappan ändå ut en mindre summa pengar.
21 augusti 1997 står de vid målet. Den första oberoende tidningen i Eritrea kommer ut. Aaron beskriver hur de åker till tryckeriet. Det känns i hela kroppen, en dröm som luktar trycksvärta har blivit verklighet. Den lilla upplagan tar slut direkt. Setit växer och andra vågar följa efter och starta fler tidningar.
I sin bok frågar sig Aaron Berhane hur tidningarna alls kunde överleva under fyra år. Han berättar om censuren, om återkommande förhör, jakt på deras källor, påtryckningar och hot.
Den 18 september 2001 lyssnar han och Mielat på radions morgonnyheter i sängen. Alla tidningar skall stängas. Mielat blir arg när regeringen påstår att de inte betalat skatterna. Det är ju lögn, säger hon. Senare på dagen träffar Aaron andra chefredaktörer på Café Rendez-Vous i Asmara. De skriver ett gemensamt brev till informationsministeriet. Några dagar senare börjar gripandena. Aaron går under jorden. Tre månader senare lyckas han fly till Sudan. Med dödsförakt och humor bluffar han sig förbi vägspärrar och flyr undan ett kulregn i ökennatten vid gränsen. Men regimen släpper honom inte. Den eritreanska säkerhetstjänsten finns i Sudan, den finns i Kenya dit han tar sig vidare. Väl i Kanada pustar han ut fram till dess han inser att regimen splittrar eritreanerna även i exil. Via generalkonsulatet styrs ett angiverisystem. Aaron böjer sig inte där heller. Han kämpar emot, väcker opinion. Han beskriver förtrycket men i boken tackar han också för stödet från PEN, Committee to Protect Journalists, Reportrar utan gränser, UNHCR och inte minst personer som Ameer, sudanesen som hjälpte honom att klä sig och klippa skägget som en sudanes för att inte sticka ut.
Aaron Berhane hade en obändig tro på vikten av en fri debatt, på pressfriheten. Sista gången vi pratades vid våren 2021 hade vi planer på att låta göra ett nytt nummer av Setit på dagen 20 år efter att den förbjöds. Han skulle bara skriva färdigt sin bok först. Det hann han inte. Hans dotter fick sätta punkten. Hon skriver: ”Min pappa var den modigaste, mest insiktsfulla, omtänksamma, vänliga och karismatiska person jag mött. Och oavsett vad som hände honom lyste alltid hans varma leende.”
Björn Tunbäck
Reportrar utan gränser
Hela titeln:
The Burden of Exile
A Banned Journalist’s Flight from Dictatorship
Durndurn Press 2022
Texten är publicerad i Göteborgsposten onsdag den 3 maj 2023
Foto på Aaron Berhane är från Bokmässan 2019. Foto: RSF