”Fixarna” hjälper journalister på plats, men deras namn syns sälla i rapporteringen. Reportrar utan gränser Sverige (RSF Sverige) visar dokumentärfilmen Fixers in wartime, the invisible reporters på Zita i Stockholm för att uppmärksamma deras insatser.
Vi ser bilderna. Kanske beundrar vi – med rätta – den modige korrespondenten i skyddsväst som rest dit för att med en fond av sönderskjutna hus och ljudet av avlägsna smällar, berätta för oss om krigets verklighet. Men någonstans i närheten finns ofta en annan person. Den så kallade fixaren. De flesta internationella journalister på utlandsuppdrag, i synnerhet i konfliktzoner, anlitar lokala medhjälpare. Dessa personer – som inte sällan själva är journalister – gör både ett förberedande arbete med att ordna logistik och hitta intervjupersoner. På plats följer de med ut på ”fältet” för att underlätta kontakter och ofta tolka för journalister som inte behärskar det lokala språket. ”Fixaren” kan också vara värdefull för bakgrundsresearch och ingångar till intressanta ämnen. Men själv kommer denna osynliga mediearbetare långt ned i hierarkin och omnämns sällan i bylines, text eller bild.
Sedan kriget i Ukraina bröt ut för drygt två år sedan befinner sig landet i fokus för världens medier. Behovet av ukrainska ”fixare” är uppenbart. Att de har en helt avgörande roll för att vi ska kunna få nyheter från krigszonen framgår i Reportrar utan gränsers nya dokumentärfilm ”Krigets fixare”. Vi på RSF menar att vi bör prata mer om ”fixarna”, både i Ukraina och på andra platser. Vilka är de? Vad gör de? Varför omnämns de med en otydlig, av många upplevd som nedsättande, yrkestitel (och inte till exempel ”lokal producent” som Sasha i filmen hellre kallar sig)? Hur är deras situation och deras arbetsvillkor? Vilket erkännande får de för sitt ofta ovärderliga arbete? Här bör understrykas att av säkerhetsskäl vill långt ifrån alla fixare/lokala producenter bli namngivna – de stannar ju kvar när det internationella reporterteamet lämnar och har anhöriga att värna om. Men vi behöver ändå mer transparens gällande deras insats. Det handlar om att lyfta fram ett stort kollektiv av i dag i princip helt osynliga mediearbetare. Men det är också medieetiskt viktigt att tala om dem eftersom de har betydelse för det vi läser, hör och ser.
Andrii, Sasha och Kirill som intervjuas i filmen drivs av att möjliggöra för en utländsk publik att få information om det sker i landet. Det är på många sätt ett pressande arbete som påverkar dem både psykiskt och fysiskt. Är det efter nästa reportageresa till fronten som någon av dem inte kommer tillbaka? I Reportrar utan gränsers Barometer över journalister och mediearbetare som dött, fängslats eller försvunnit finns flertalet ”fixare” med. Från krigets Ukraina 24-åriga Oleksandra Kuvshynova som tillsammans med Fox News-filmaren Pierre Zakrzewsk dödades den 14 mars 2022. Bogdan Bitik gick samma öde till mötes den 26 april 2023 när han arbetade med den italienska journalisten Corrado Zunino (själv sårad). De är två fixare som slutligen omnämndes med namn och bild. Men först efter sin död.
Karin Elfving, frilansjournalist och styrelseledamot i RSF Sverige
Filmen visas tisdagen den 21 maj på biografen Zita i Stockholm.
Bild: RSF