I mitten av november förra året kunde den afghanska journalisten Mursal Nabi dra en lättnadens suck. Efter över två års målmedvetet och hårt arbete av Reportrar utan gränsers (RSF) styrelse kunde hon fly ut ur Afghanistan och börja ett liv i trygghet i Frankrike. Urban Hamid, journalist och styrelseledamot i Reportrar utan gränser Sverige, har träffat Mursal i hennes nya hemstad Marseille. Här är Mursals egna ord om flykten och sitt nya liv.
Mursal var den sista journalisten ur en grupp av åtta knutna till Zan TV, en tevestation i Kabul, vars anställda varit på Reportrar utan gränsers högprioriterade lista sedan talibanernas maktövertagande i Afghanistan den 15 augusti 2021.
– Det är en jätteskön känsla att inte behöva känna skräck för talibanerna, utan kunna slappna av efter att ha levt under deras välde i två år. Jag är så tacksam för stödet jag fått av RSF, säger Mursal Nabi, 23, när jag träffar henne i Saint Louis en förstad till Marseille.
Sedan årsskiftet delar Mursal och hennes make Tamim Yarmal, 24, på ett litet slitet rum, möblerat med en säng, ett rangligt köksbord och ett handfat. Kök, toalett och duschrum delas med ett tiotal andra personer. Rummet är inhyst i en så kallad HLM, habitation à loyer modéré, low-income housing. Resan från Kabul till Frankrike har varit lång och kantad av både besvikelser och lidande.
Sist jag träffade Mursal var på Zan TV:s redaktion i Kabul i november 2019. Jag och dokumentärfilmaren Måns Berthas var där för att spela in en film om journalisternas arbete på tevestationen. Då andades kanalen fortfarande optimism och journalisterna hade drömmar om en framtid i Afghanistan, att deras arbete skulle kunna förändra livet för landets kvinnor.
På Zan TV arbetade ett 50-tal kvinnor. Kanalen var något av ett unikum i Afghanistan. Cirka 80 % av personalen bestod av kvinnor. Det var kvinnor som fattade de redaktionella besluten och arbetade som nyhetsuppläsare, reportrar, programledare, fotografer och tekniker.
De brann för frågor som var tabubelagda och kontroversiella och diskuterade kvinnosjukdomar, kvinnliga heroinister, kvinnomisshandel, tvångsäktenskap, barngifte på bästa sändningstid. Detta retade upp konservativa och religiösa krafter i samhället och givetvis talibanerna. Hot, direkta och indirekta, blev en del av vardagen för de kvinnliga journalisterna på Zan TV. Många av dem uppmanades att lämna sina jobb av föräldrar och syskon som ansåg det opassande att en kvinna syntes i teverutan.
– Det var den värsta dagen i mitt liv när talibanerna tog över Kabul. Jag var orolig att jag inte skulle kunna skaffa mat åt min familj, berättar Mursal där hon sitter bredvid sin man i det minimala rummet på 14 kvadratmeter i Saint Louis.
Bara några timmar efter talibanernas maktövertagande skickade Mursal och hennes kollegor desperata nödrop på hjälp. Oron för vad talibanerna skulle göra spred sig som en löpeld över Kabul. Bland Mursals kollegor rådde konsensus. De måste därifrån.
– Hjälp, talibanerna har börjat knacka dörr. Snart kommer de till mig. Vad ska jag göra? skrev en av kvinnorna i ett meddelande.
Dokumentären som vi ville göra förvandlades helt plötsligt till ett verkligt drama som utspelade sig i realtid. Vi övergick från att vara journalister till att bli samordnare mellan de skräckslagna unga kvinnliga journalisterna och biståndsorganisationer, politiker och till och brittisk militär. Det blev samtal till Kabul, Albuquerque, Toronto, Berlin, New York, Glasgow, Dublin, Dubai och inom Sverige.
Av säkerhetsskäl samlades gruppen hemma hos en av kvinnorna. Men när grannarna började ifrågasätta vad de gjorde där samtidigt som rykten om att talibanerna gick från hus till hus och letade efter just journalister började florera, bestämde kvinnorna att de skulle dela upp sig i tre olika grupper. Under några dagar plingade min mobil flera gånger i timmen av videoklipp som kvinnorna skickade.
På videorna syntes talibanernas parkerade bilar och beväpnade talibaner som rörde sig på gatorna. Vissa av klippen var hjärtskriande rop på hjälp.
CPJ, Committee for Protection of Journalists lyckades reservera några säten åt Mursals grupp på några av de plan som kunde lämna Kabuls flygplats. Bussar skulle hämta dem från Serena Hotel. Men det gällde att ta sig dit för egen maskin, på gator där man när som helst riskerade att stoppas av talibanerna.
Första gången de begav sig dit fick de alla återvända hem efter flera timmars väntan i stekande sol. Sätena hade tagit slut. Andra gången gick det bra för alla utom Mursal och Zahar. De fick se sina kollegor flyga i väg till olika länder, en hamnade i Sverige, tre i Kanada och två på Irland. Några månader senare fick Zahra möjlighet att ta sig till Frankrike.
Men Mursal sållades bort av flygbolaget på grund av att hon saknade pass. Hon ansökte om pass flera gånger, men stötte på det ena hindret efter det ena.
– Det kändes som att jag aldrig skulle komma därifrån. Jag kände mig fruktansvärt övergiven. Jag såg mina kollegors foton i sociala medier och hur de startat nya liv, i nya länder i frihet, berättar Mursal.
Mursal var den som försörjde sin mamma och sina tre bröder. Hon tvingades ta stora risker för att tjäna pengar. Hon arbetade med att göra videor för en Youtube-kanal. En gång höll det på att sluta riktigt illa. Bilen hon och några kollegor färdades i stoppades av en grupp talibaner som förhörde dem och tog deras namn, adresser och telefonnummer:
– De hotade med att misshandla oss med gummislangar. Men vi grät och lyckades avstyra det hela, berättar Mursal och man kan fortfarande höra skräcken i hennes röst.
– I Afghanistan har det blivit ett brott att ha på sig en kamera eller en mikrofon. Så många journalister törs inte arbeta och lider därför ekonomiskt, fortsätter hon.
Under de här två åren skickade Mursal ofta videomeddelanden på Whatsapp. Ibland satt hon tårögd och vädjade om att vi skulle hjälpa henne därifrån och berättade hur svårt det var för henne och familjen att klara sig. Kulmen nåddes när hennes nära kollega Hora Sadat mördades av talibanerna i augusti 2023. Mursal var i upplösningstillstånd när hon hörde av sig.
– Ni måste hjälpa mig härifrån. Jag törs inte vara kvar, berättade hon gråtande i mobilen.
Strax efter mordet fick Mursal höra talas om möjligheten att få visum för sjukbesök till Pakistan. Frågan var dock huruvida det visum till Frankrike som RSF lyckats utverka redan 2021 fortfarande var giltigt. RSF i Paris fick bekräftat att det fortfarande gällde. Nu hade dessutom Mursal äntligen fått ett pass.
Efter det hände allt väldigt snabbt. RSF ordnade ett skyddat boende åt Mursal och hennes man, vilket finansierades med pengar ur RSF:s krisfond. Den 20 oktober åkte Mursal och hennes man landvägen från Kabul till Islamabad och redan den 14 november kunde de flyga till Frankrike.
Denna månad ska paret intervjuas av den franska motsvarigheten till Migrationsverket för att få sin flyktingstatus beviljad. De har redan börjat lära sig franska, de franska myndigheterna ombesörjer att de får en timmes undervisning i veckan. Men Mursal och hennes man försöker öva själva så mycket de kan genom internet och att prata franska med varandra. Just nu har de mycket tid som de fördriver med att promenera och lära känna den franska kulturen medan de väntar på att kunna börja arbeta och studera.
– Jag är enormt tacksam mot RSF för att jag fått komma till Frankrike och kan skapa ett bättre liv för mig och min man och mina framtida barn, säger Mursal när vi skiljs åt.
Text: Urban Hamid, journalist och styrelseledamot i Reportrar utan gränser Sverige Foto: Måns Berthas