Frihetens fiender

Kina sjunker allt närmare bottennivån i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. I årets index ligger Kina på plats 174 av totalt 179 redovisade länder. De fem efterföljande länderna är Iran, Syrien, Turkmenistan, Nordkorea och allra sist Eritrea.

Kina intar också en mindre smickrande förstaplats i världen – när det gäller restriktioner för internetanvändning. Vissa regioner, som Mongoliet och Tibet, är helt avskurna från kontakt med omvärlden. Minst 68 nätaktivister och 30 journalister sitter i fängelse.

Hu Jintao, det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare, har en framträdande plats på Reportrar utan gränsers lista över ”pressfrihetens fiender”. Hans blivande efterträdare, Xi Jinping, som förutspås ta över makten nästa år, lovade nyligen att krossa alla försök att störa stabiliteten i Tibet. Lokala myndigheter har fått order om att skärpa övervakningen av alla kommunikationsmedel, särskilt mobiltelefoni och internettrafik.

De kinesiska makthavarna gör allt som står i deras makt för att ”upprätthålla samhällets harmoni och säkerhet”.

Ett av dess främsta mål är att hålla de separatistiska strävanden som finns i vissa regioner i schack genom att strypa allt informationsutbyte. All rapportering kring de tibetanska munkarnas självbränningsaktioner är förbjuden. Ett tjugotal munkar har bränt sig till döds i protest mot den kinesiska regimens förtryck och en del information om detta har läckt ut, Regimen försöker dölja detta genom desinformationskampanjer som förringar betydelsen av dessa händelser.

Ett annat tabubelagt område är kritik mot myndigheterna. Ett exempel är sommarens översvämningskatastrof i Kina, den värsta på över 60 år, då minst 77 människor omkom. Flera kinesiska tidningar riktade kritik mot huvudstaden Pekings ineffektiva avloppssystem som förvärrade skadeverkningarna avsevärt. Invånarna lyckades genom sociala medier som Weibo, Kinas motsvarighet till Twitter, snabbt organisera hjälpinsatser i de drabbade områdena, vilket sannolikt räddade många liv.

Men Pekings propagandamyndighet utfärdade dagen efter katastrofen en order till medierna att inte rapportera sådant som kunde hota ”stabiliteten” i staden, och inlägg på Weibo togs bort eller blockerades. Myndigheternas order var att enbart ”insatser värdiga beröm eller tårar” skulle rapporteras.

Även utländska journalister möter allt större problem i sitt arbete, särskilt efter anonyma aktivisters försök att starta en ”jasminrevolution” i Kina i februari förra året.

Tibet har sedan dess varit helt stängt för utländska journalister, och de som försöker ta sig dit stoppas av säkerhetsstyrkorna vid gränsen. Väl medvetna om att dessa restriktioner saknar lagligt stöd skyller myndigheterna ofta på dåligt väder eller dåliga vägar som kan utgöra en risk för journalisterna.

De som försöker ta sig in på olika smygvägar riskerar att bli utvisade ur landet eller utsätts för närgången uppmärksamhet från myndigheterna.

Även i andra delar av Kina är de utländska journalisterna noggrant påpassade och utsatta för hot och reprimander, framförallt om de försöker rapportera om sociala oroligheter och konflikter mellan medborgare och olika myndigheter.

De kinesiska makthavarna anklagar utländska journalister för att svärta ner Kinas rykte utomlands genom att ge alltför stort utrymme åt dissidenter, demonstrationer, folkligt missnöje och miljöförstöring istället för att rapportera om landets ekonomiska och kulturella framgångar. Omkring 900 utländska journalister har beskyllts för negativ publicitet och dubbelmoral ”i det kalla krigets anda”. För att bemöta detta har myndigheterna inlett en desinformationskampanj via inhemska ”rättrogna” medier.