Det har gått hundra månader sedan den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai frihetsberövades. I dag genomfördes en manifestation på Sveriges Författarförbund för att påskynda frisläppandet av Gui Minhai. Initiativtagare var Kurdo Baksi med stöd av Reportrar utan gränser, Sveriges Författarförbund Journalistförbundet, Svenska Förläggareföreningen, Publicistklubben och Svenska Pen. Bland talarna fanns Erik Larsson, ordförande Reportrar utan gränser Sverige. Här är Erik Larssons tal.
När jag var 16 år började jag skriva dagbok.
Jag minns makten i det. Att få sitta där själv, med ett tomt blad framför sig.
Försöka förstå hur allt hängde ihop.
Det var en skrämmande frihet.
Jag själv och pappret.
Det var först då jag kunde se konturerna av mig själv. Hur samhället var.
Nu står vi här och tänker på Gui Minhai.
100 månader har gått sedan han kidnappades av Kina. Fängslades.
För att han gjort det alla människor borde få göra. Nämligen skriva och tänka fritt.
Vi vet ju alla vad det handlar om. Varför han kidnappades. Vilka drivkrafter som ligger bakom.
Makt. Girighet. Status.
Vi har nog också alla dessa drivkrafter inom oss. Och ibland övertygelsen om att vår väg är den enda vägen.
Men i vissa samhällen, som Kina, har detta blivit statens norm.
Det är därför författare och journalister som ger andra bilder ses som så farliga.
Men det är också därför brottet att tysta författare, journalister och opposition är så vidrigt.
Det snöper samhällen. Gör oss alla, till mindre och sämre versioner av oss själva.
Kina är ett av de allra värsta länderna då det kommer till att förtrycka det fria ordet.
Varje dag skickar kommunistpartiets propagandadepartement ut detaljerad information till landets medier om vad de får och inte får skriva.
Bloggare och oberoende journalister som inte följer anvisningarna censureras. Trakasseras. Anklagas för spionage.
Kina är världens största fängelse för journalister.
När jag tänker tillbaka på då jag som 16-åring satt på mitt rum med ett tomt papper framför mig och försökte förstå en galen värld så hittade jag min frihet.
Det är just denna frihet som diktaturer fruktar.
100 månader har gått sedan Gui Minhai fängslades. Varje månad, varje vecka, varje dag är en skam för det kinesiska styret.
Tex: Erik Larsson, ordförande för Reportrar utan gränser, Sverige
Foto: Petteri Flanagan Karttunen