En så kallad “hit-list” med namn på ukrainska journalister figurerar. Bakom detta ligger ryska soldater som förföljer, kidnappar och skjuter mot journalister. RSF:s korrespondent Urban Hamid, på plats i Lviv, vittnar om krigets negativa konsekvenser för pressfriheten.
Bara några dagar efter att Ryssland invaderat Ukraina var det uppenbart att kriget skulle bli farligt att bevaka för journalister. Alexander Query, RSF:s korrespondent i den ukrainska staden Lviv jämför det med Tjetjenien eller Syrien. Därför mobiliserades RSF:s krafter omedelbart för att skydda de journalister som bevakade kriget genom att skicka skyddsutrustning till Ukraina.
Det är den 23 mars vid 17-tiden, vi har precis satt oss i en bil inne på ukrainska sidan av den polsk-ukrainska gränsen. Det är en nästan surrealistisk känsla att åka in i ett land som befinner sig i krig och samtidigt se att livet fortgår som vanligt. Sträckan mellan gränsen och Lviv är cirka 90 km och tar ungefär två timmar med bil. Vi ser inga tecken på krig, inga brinnande hus, bara ett och annat militärfordon och några vägspärrar där soldaterna slött viftar oss igenom.
Kriget gör sig påmint
Medeltidsstaden Lviv, eller Lwow, som den heter på polska, är bedårande vacker. Husen har tjocka stenväggar, med burspråk, statyer och ornament. Gatorna runt Rynoktorget kantas av restauranger, caféer, barer och souvenirbutiker. Det råder en febril aktivitet. De kanariegula, röda eller orangea spårvagnarna glider nästan ljudlöst förbi. De stannar till och plingar ibland för att varna någon som kommer för nära spåret. Trots att det bara normalt bor runt 800 000 människor i staden är det enorma bilköer. Det finns för många bilar och för lite väg. Barnfamiljer flanerar, nyförälskade par slinker in på något romantiskt kafé för att äta eller dricka en cappucino. Vid bankomaterna står några personer och tar ut pengar. Situationen och stämningen i staden kan sammanfattas i ett ord: Normalitet. Kriget känns avlägset för att nästan säga obefintligt. Men det gör sig hela tiden påmint, subtilt, nästan försynt. Det kan vara någon som går förbi i militärkläder, internflyktingar, en journalist med synlig skyddsutrustning. Men sandsäckarna, plywooden för fönster, eller statyerna som är täckta med plast eller vadderade som skydd mot robotar och bombräder de talar sitt tydliga språk. Kriget finns där!
Högt tryck vid nyöppnade mediecentret i Lviv
Vid torget ligger Lviv media center, inhyst i ett mikrobryggeri och härinne finns också RSF:s korrespondent Alxander Query. Det är han som ansvarar för RSF:s mediecenter i Lviv och lånar ut skyddsutrustningen. När vi träffas håller han på att låna ut skyddsväst och hjälm åt några journalister.
– Vi tittar på vart man ska åka. Ska man bara rapportera i Lviv. Då behövs det inget skydd. Men ska man till östra Ukraina eller Kiev eller till frontlinjen, då är det nödvändigt och då prioriteras man.
Vid mediecentret i Lviv är det full aktivitet. Här lånar RSF:s korrespondent Alexander Query ut en hjälm.
I första hand lånar de ut till ukrainska journalister, fixare, tolkar och chaufförer, men de kan också göra undantag för utländska medier. Exempelvis, den pakistanska journalisten Khalid Farooqi på GeoTV, som har två decenniers erfarenhet av att bevaka konflikter. Irak, Syrien, Libyen och Afghanistan, bara för att nämna några konflikthärdar. Han förlorade sin skyddsutrustning i en bil någonstans i östra Ukraina och är nu på väg till östra Ukraina. Eftersom han är medveten om riskerna vill han inte åka utan skyddsutrustning. Glädjen och lättnaden när han får låna hjälm och skyddsväst av RSF går inte att ta miste på.
Behov av fler västar och hjälmar
Eftersom det inte bara är fotografer och reportrar som är i behov av skyddsutrustning, utan även chaufförer och tolkar, så är behovet enormt och de kvantiteter som RSF lyckats få fram hittills ”är en droppe i havet” enligt Alexander. Det har varit väldigt svårt att få fram, framför allt västar och hjälmar. Det beror på att det råder en global brist. Det kommer att behövas mycket mer. Alexander nämner siffran ”700, men det kan vara många fler”. Han nämner att det finns diskussioner om att börja en lokal produktion av själva västarna, men skyddsplattorna som ska skydda rygg och bröstparti dem måste man importera eftersom dessa inte kan produceras i Ukraina.
När Ryssland gick in i Ukraina den 24 februari, togs hela världen på sängen. Anfallet var både aggressivt och brutalt. De ryska trupperna följde inte internationella krigslagar. Det finns rapporter och starka bevis på att sjukhus, skolor, bostäder bombarderats och beskjutits och att civila medvetet dödats. Ukrainska journalister som aldrig befunnit sig vid frontlinjen blir helt plötsligt krigsreportrar och hamnar mitt i skottelden eftersom de själva blir måltavlor för de ryska truppernas kulor:
–De (ryska soldaterna) attackerar medvetet journalister. Det rör sig om krigsbrott. Vi ser åtminstone två fall per vecka av journalister som kidnappas eller blir beskjutna. Det finns starka bevis för att journalister avsiktligt blivit måltavlor, konstaterar Alexander.
Ryssland använder sig av olika former för att kontrollera eller tysta media idag. Alexander berättar att rykten om så kallade ”hit-lists”, listor med namn på ukrainska journalister, nu tyvärr visat sig vara sanna:
– Ryska officerare, i synnerhet i Kherson och Mariupol, knackar dörr och letar journalister vars namn finns på den här listan. I ryssarnas ögon är ukrainska journalister skyldiga till två brott. De är ukrainare och journalister konstaterar Alexander och fortsätter:
– Vi får också in rapporter om att ryska soldater stjäl journalisternas mobiler och går igenom deras telefonböcker.
”Visa respekt för din fixare”
En medieaktivist som vill vara anonym berättar att Ryssland också hackar eller nästlar sig in på konton i sociala medier för att sprida propaganda och rykten. Alexander berättar att man för några veckor sedan anordnade en säkerhetsutbildning för journalister där man bland annat tog upp problemet med att ryssarna använder sig av olika former av spårningsutrustning och hur man skulle skydda sig själva och sina källor. Några av råden gick ut på att ha två mobiler. Man bör undvika att lägga in känsliga nummer, hellre försöka att memorera dessa. En annan viktig aspekt var att man skulle arbeta i team för att kunna hjälpa varandra.
Alexander avslutar med att rikta en uppmaning till utländska journalister:
– Visa respekt för din fixare och tolk. De är också journalister som er. Betala dem anständigt och se till att de också har skyddsutrustning.
Text: Urban Hamid