Krönika: Mina första trettio dagar


Kan du inte sammanfatta din första månad som ordförande?
Det snurrar till rejält i skallen då Maria Lindén på Reportrar utan gränsers kansli ställer frågan. Vad har hänt egentligen? Trevande samlar jag ihop de senaste trettio dagarnas tanketrådar.

Rättsliga farser och inget hopp om turkisk make over
Det första som dyker upp i huvudet är att Turkiet behöver en total make over. Det var i alla fall det vi på Reportrar utan gränser krävde den 11 maj – dagen efter att jag tillträtt som ny ordförande.

De senaste tjugo åren har varit en katastrof för pressfriheten i landet. Men tyvärr lär det inte bli någon make over då president Recep Tayyip Erdogans återigen vann valet. Några dagar senare, den 16 maj, skrev 116 publicister under ett upprop där vi krävde att chefredaktören Jimmy Lai i Hongkong skulle släppas. Diktaturer fruktar oberoende medier och Jimmy Lais brott är att han inte fogat sig efter det kinesiska kommunistpartiet påbud. Det är en skam!

En annan rättslig fars utspelas nu i Iran. Där ställdes journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammadi inför rätta i slutet av maj. Myndigheterna anklagar dem för att ha gått utländska makters ärende, men i själva verket handlar det bara om att de gjort sitt jobb. De var först om att rapportera om Mahsa Aminis död i september 2022, vilket ledde till landsomfattande protester i Iran. Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammadi fick vårt pressfrihetspris den 3 maj, men riskerar nu att dömas till långa fängelsestraff eller i värsta fall döden.

Växande stöd
Oj, det är mycket mörker nu. Det är lätt att bli deppig och glömma allt kul! Personligen har jag blivit glad över alla gratulationer jag fått som nytillträdd ordförande och senare års växande stöd för Reportrar utan gränser. Allt fler inser hur viktigt det är att försvara pressfrihet.

Stödet till Ukrainas journalister fortsätter och vårt arbete med att stärka klimatjournalistik i Latinamerika samt våra föreläsningar för tusentals elever i Sverige rullar på. Vi kämpar för att uppmärksamma hur hot om stämningar används för att beskära pressfriheten och riskerna med utlandsspionerilagen som infördes i början av året.

Under Stockholms bokhelg i mitten av maj var vi flera publicister som läste dikter av den fängslade förläggaren Gui Minhai utanför Svenska Akademien i Stockholm och vårt arbete med att pressa på för Dawit Isaaks frigivning fortsätter. I maj arrangerade vi en uppskattad säkerhetskurs online för ett 30-tal journalister, modererad av Haddy Foon på Reportrar utan gränser.

Att Unesco utsåg den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 till världsminne var en rolig nyhet som vi uppmärksammade i Sveriges Radios engelskspråkiga sändningar.
Ytterligare en positiv nyhet är att Reportrar utan gränser Sverige gått med i arbetsgivarorganisationen Fremia och nu har kollektivavtal. Vår tidigare verksamhetsledare Katarina Carlsson har fått allt mer att göra och som en konsekvens av det blir hon nu chef för kansliet.

Jag tänker tillbaka på den senaste månaden. Mycket har hänt och ännu mer kommer att hända. Kampen för pressfrihet är viktigare än någonsin!

Erik Larsson, ordförande RSF Sverige

Foto: Teo Johnsson