– Jag vill tacka så mycket för att jag fick det här priset. Det är viktigt för mig personligen och för journalister i mitt hemland. Det vi gör är inte ofarligt men vi försöker att arbeta vidare och hela tiden göra ett bättre jobb.
Malahat Nasibova är övertygad om att den här typen av pris ger henne ett visst slags skydd. Men den 18 april misshandlades den oberoende journalisten Idrak Abbasov när han bevakade det statliga oljebolagets Socars rivning av hus utanför huvudstaden Baku i Azerbajdzjan. Malahat Nasibova bor i den autonoma republiken Nachitjevan, en exklav i Armenien. I dagsläget går det varken att ta sig med bil eller tåg från Nachitjevan, utan alla resor till övriga delar av Azerbajdzjan måste ske med flyg.
Enligt Malahat Nasibova är situationen för mänskliga rättigheter och press- och yttrandefrihet extra svår i henne hemtrakter.
– Situationen för mänskliga rättigheter är så dålig att fängslade politiska fångar, däribland journalister, inte ens får träffa sina advokater. Självständig radio och TV finns i princip inte. I provinsen Nachitjevan är det förbjudet för 3-4 personer att gå tillsammans på gatan och kaféer har stängts för att människor inte ska samlas.
Efter prisceremonin och Malahat Nasibovas tacktal så hölls en paneldebatt med Torgny Hinnemo, journalist och föreläsare, har bland annat arbetat som korrespondent och som UD:s analytiker för det forna Sovjetunionen, Fredrik Wadström, Sveriges Radios Moskva-korrespondent 2008-2011 och Hans Gunnar Adén, tidigare Sveriges ambassadör i Azerbajdzjan.
Sex frågor till Malahat Nasibova
Hur får du egentligen tag i källor i ett samhälle som är så slutet?
– Det vanligaste är att människor söker upp mig och självmant berättar om sina problem. När jag är ute och reser och besöker ett nytt område kan det samlas tjugo personer omkring mig som vill berätta just sin historia. Jag ser till att vara ute bland folk mycket.
Men hur går det att intervjua till exempel myndighetspersonal och poliser?
– Det går inte. Det är omöjligt.
Är det något du har skrivit om som har orsakat särskilt stora problem för dig?
– Ja, när jag skriver om migration – om hur människor lämnar landet. Och förstås när jag skriver om korruptionen, då får jag problem.
Går det att beskriva en någorlunda typisk dag i ditt liv?
– Ja, jag är ju en vanlig mamma också, som lagar god mat. På morgonen när jag vaknar lagar jag mat för två dagar för jag vet att det kan bli så att jag inte har möjlighet att laga något dagen därpå. Sedan går jag till jobbet tillsammans med min man. Det är väldigt svårt för oss varje dag när vi går hemifrån för vi vet att det kan hända att vi inte kommer tillbaka. Men min dotter är förberedd, hon vet vem hon ska vända sig till om vi inte dyker upp på kvällen.
– På jobbet är det fullt upp. Vi har aldrig normala arbetstider utan jobbar verkligen hela dagarna. Jag lägger ner stor del av arbetstiden på att prata med människor. Jag tänker att det kan hjälpa dem, göra det lite lättare för dem att leva om de får berätta om sina problem. Jag och min man är ofta med på rättegångar där vi försöker assistera människor som har fått sina mänskliga rättigheter kränkta. På väg hem från jobbet går jag förbi affären och handlar. För det måste jag ju trots allt också göra. Sedan min far gick bort besöker jag även min mor varje dag och hjälper henne. Det är en vanlig dag för mig. Men självklart finns det dagar som ser helt annorlunda ut. Svåra dagar när myndigheterna är på oss och genomför kontroller. Då kan det bli mycket bråk. Ungefär en gång i månaden åker jag till Baku för att medverka i radio eller tv eller träffa utländska organisationer.
Är det ingen som stoppar dig på vägen till eller från Baku?
– Nej.
Hur kommer det sig att just du orkar fortsätta med ditt arbete?
– Jag tror att kraften kommer från Gud. Och så älskar jag människor. Jag vill att folket i Azerbajdzjan ska få leva som ni här i Sverige. De förtjänar det.