Döden kommer alltid som en chock. Det spelar nästan ingen roll om man fått en föraning eller inte. Det har nu gått drygt en vecka sedan internationella Reportrar utan gränsers generalsekreterare Christophe Deloire begravdes. Han blev 53 år, avled i cancer och lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi är många som minns hans rufsiga hår, blåa jeans och uppknäppta skjorta.
–Vi skulle träffa Frankrikes president Macron och jag frågade Christophe om jag skulle ha slips. Nej, svarade han. Vi är journalister, berättade en av talarna under minnesceremonin som hölls i Paris.1 000 personer deltog på plats och den sändes även digitalt.
Christophe Deloirs försvar av pressfriheten gjorde ett globalt avtryck. Den franska presidenten Macron gjorde som många andra och uttryckte sina kondoleanser. FN:s generalsekreterare António Guterres skickade en sista hälsning och journalister från hela världen vittnade om att de hade sin frihet att tacka för de insatser RSF gjort. Idag önskar jag att Christophe hade fått uppleva frigivandet av Julian Assange, som han kämpade så mycket för, men framförallt önskar jag att han hade fått uppleva fler dagar med familj och vänner.
Jag kände honom inte så länge, men för mig var han en person som fick andra att känna sig viktiga. Ständigt med ett projekt på gång, men alltid tid för en kaffe. Han rörde sig mellan detaljer och storpolitik, med vissheten om att det lilla måste hanteras eftersom det annars riskerar att stjälpa det stora. Nu går Reportrar utan gränser in i en ny tid. Tolv år med Christophe Deloir är över, men kampen för pressfrihet fortsätter, Det är tur att vi är många. Ni medlemmar är viktiga! Ni behövs mer än någonsin i tider när pressfriheten backar.
Den här veckan har Julian Assange släppts och det är en seger. För honom, hans familj och den kamp som gjort detta möjligt. Samtidigt är det problematiskt att det krävdes en uppgörelse för att han skulle släppas. Han borde inte ha tillbringat en dag i fängelse, för det Wikileaks gjorde var att blottlägga övergrepp. Det borde han snarare fått medalj för.
Det är många pressfrihetsfrågor på agendan nu. Ett förslag som varit omdebatterat denna månad är chat control. Där är turerna mer än lovligt förvirrade. Frilansaren Emanuel Karlsten har gjort ett viktigt jobb med att lyfta Miljöpartiet och Vänsterpartiets märkliga sätt att hantera detta i riksdagen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför de etablerade medierna, som har stora redaktioner, inte var först. Det får mig att fundera över EU och utrikesbevakningen.Trots att EU påverkar våra liv i stor utsträckning har Sverige färre ackrediterade korrespondenter i Bryssel än i USA.
EU ger inte tillräckligt många klick, kanske någon invänder. Det är ett begripligt argument. Annonsmarknaden har störtdykt de senaste femton åren och brödet måste till bordet. Rubriker om EU lockar sällan till läsning. Och självklart ska tidningar skriva om det läsare är intresserade av, men inte bara. Det tar flera år för en reporter att bli duktig på EU-frågor. Om klicken får styra allt för mycket så lär det – för många medier – bli lönsammare att sätta en nyutbildad allmänreporter på att skriva om Jan Emanuel istället för om chat control. Frågan som följer då är vad vi ska med medier till om de inte kan larma om massövervakning?
Sommarvärmen är här och vi på Reportrar utan gränser hoppas på att få lite ledigt men under sommaren ska vi också gå igenom luntan som Public service-utredningen utgör. Vi är en av remissinstanserna och ska komma med vår kommentar senare i höst. Vi ska även tänka en del på hot och våld mot journalister i sommar.
Förra veckan deltog jag och flera andra representanter för medier och myndigheter i ett rundabordssamtal med kulturminister Parisa Liljestrand och justitieminister Gunnar Strömmer. Det finns mycket att säga om hoten och hatet mot journalister, men vi kan konstatera att det är viktigt att de som drabbas anmäler. Det är också intressant att se hur regeringens satsning på Mediemyndigheten och Brottsofferjouren, som ska bli kontaktpunkt för journalister, utvecklas. Under samtalet framkom det att hotet mot demokratin och medierna i Sverige är så omfattande att de rättsvårdande instansernas arbete inte räcker. Det behövs fler förebyggande åtgärder. En förändring av debattklimatet där ordet respekt för andra är ett ledord. Signalen till de som medvetet ägnar sig åt att trolla sönder det offentliga samtalet måste vara tydlig: lägg av!
Vi ses!
Foto: Jonas Gratzer