Pressfriheten hotas mer än någonsin när algoritmerna styr och fascisterna och DDR-kommunisterna marscherar igen. I sådana tider behövs en stark och oberoende public service, skriver Reportrar utan gränsers ordförande Erik Larsson.
Jag står i gymmet. Det är svårt att förstå vad som händer men plötsligt öppnar jag en app i min mobil och kollar på några galningar som byggt radiostyrda segelfartyg. De kryssar runt och skjuter på varandra i en liten plaskdamm. Kul, men dyr hobby står det. Konstig, vill jag tillägga. Vuxna män med grått hår och skjortor instoppade i byxorna. De måste ägna hundratals timmar åt att bygga båtar som ser ut som Vasaskeppet, och som sedan skjuts i sank. Jag kan inte sluta glo. Samtidigt sliter och drar folk i vikter omkring mig. Jag skäms, då jag kommer på mig själv med mobilen i handen. Tröstar mig med tanken att techbolag lagt ned miljarder på att dra ned mig i kaninhålet.
Vi vet alla hur affärsmodellen ser ut. Det handlar om att fånga vår uppmärksamhet. Ju mer extremt eller annorlunda, desto mer intresserade blir vi. Medier som vill skildra världen som den är kan sällan – eller nästan aldrig – vinna mot Bert Karlsson. Eller vem det nu är som bestämmer sig för att använda alla trick i boken för att fånga oss. För verkligheten är ju ofta rätt tråkig. Mellanmjölkig och långsam. Vi lever i de stora utspelens tid, så vad får vi?
Ett Tyskland där fascister och gamla DDR-kommunister marscherar framåt. En tid då ytterkanterna skördar framgångar. De som inte sticker ut tillräckligt mycket slipas bort. Det vet techbolagens psykologer och matematiker då de spelar på våra nervsträngar. Och deras nya kunskaper kommer samtidigt som de geopolitiska spänningarna ökar och stater gärna häller ännu mer bensin på de sociala brasorna.
Pengar till public service finns
Så där flyger tankarna iväg innan jag till slut lyckas slita blicken från skeppen och återgår till träningen. Några minuter senare, en ny notis i mobilen. En fråga om det remissvar som vi i Reportrar utan gränser håller på att jobba med. Snart ska vi ge vår syn på ett betänkande om hur public-service-företagen ska drivas mellan 2026 och 2033. Förslaget innebär färre journalister och program, oavsett hur man vänder och vrider på det.
Bolagen måste satsa mer på säkerhet för sina anställda. Samtidigt ska de lägga ned mer tid på att motverka desinformation och påverkanskampanjer. Detta i en tid när AI-utvecklingen går blixtsnabbt. Det är en ekvation som inte går ihop. Särskilt när utredarna säger sig se värdet av public service som nyhetsförmedlare under allvarliga kriser. Om man från politiskt håll menar allvar så måste det till mer pengar och större möjligheter att agera på olika plattformar.
Resurserna för att stärka public service finns redan i dag. Det är snarare en fråga om politisk vilja och hur allvarligt politikerna ser på desinformations- och påverkanskampanjer. Staten tar in en public service-avgift (max 1219 kronor per år). I flera år har denna avgift varit större än vad som betalats till bolagen. Det innebär att det finns ett stort överskott, kring nio miljarder kronor. Poängen med att samla i ladorna är att använda resurserna då det brinner till.
RSF Sverige firar 30 år
Remissen är en av många saker vi ägnar oss åt i höst. I slutet av september är vi på plats på Bokmässan i Göteborg med fullt program. Vi kommer bland annat att tala om Svoboda, där RSF via satellitsändningar försöker kringgå den ryska censuren och förse miljontals medborgare med oberoende nyheter. Vi delar även ut årets pressfrihetspris. I slutet av oktober firar vi att Reportrar utan gränsers sektion i Sverige fyller 30 år. Om du är medlem så håll ögonen öppna, för om några veckor kommer en inbjudan.
Det ser mörkt ut på många håll i världen där pressfriheten pressas tillbaka. De sociala mediernas affärsmodell försvårar ett vettigt offentligt samtal och ytterkanterna växer i styrka. Men samtidigt finns motkrafter. Tack för ditt stöd. Om du inte är medlem så bli det!
Vi ses!
Foto: Jonas Gratzer