Vinden rycker i tälten i Almedalen. Samtidigt blåser det upp till storm i världen. Krigen och konflikterna blir fler och här hemma i Sverige undrar en man med brinnande ögon varför journalister ska rapportera från farliga områden, skriver Erik Larsson, talesperson för Reportrar utan gränser.
Vinden rycker och drar i tältet. Strömmen har gått och en grå molnmassa drar över Visby och Almedalen. Publiken har satt sig. De väntar på att samtalet ska dra igång. Sven Bergland på den Ukrainska Hubben pratar och pratar i ett tappert försök att dra ut på tiden så att en batteridriven högtalare och en fungerande mikrofon kan roddas fram.
Det känns nästan larvigt, men jag kan inte låta bli att se symboliken i det. Lite som världens tillstånd. Så tänker jag och inleder seminariet Rapportering från krigszoner – en demokratisk fråga.
Rekordmånga krig och konflikter
För första gången på många år dör fler journalister i krig än av kriminella. Tyvärr talar mycket för att den trenden fortsätter. 2024 var det mest konfliktfyllda året i världen sedan mätningarna började 1946, konstaterar forskarna vid Uppsala Conflict Data Program på Uppsala universitet. 160 000 människor dödades i organiserat våld. 61 väpnade konflikter rasade – elva av dem klassificerades som krig.
Forskarna konstaterar även att våldet i allt högre grad riktas mot civila.
I Gaza har endast två procent av dödsfallen kunnat klassificeras som tillhörande en stridande part. De flesta som dödas är civila eller är omöjliga att klassificera.
Reportrar utan gränser (RSF), Committee to Protect Journalists (CPJ) och över tvåhundra pressfrihetsorganisationer och internationella medier har skrivit under ett upprop. Ett av kraven är att Israel omedelbart släpper in utländska journalister. Medborgare världen över måste också få veta vad som händer – i Gaza, Ukraina, Syrien, Sudan, Etiopien, Myanmar, Colombia, Kongo. Och i alla de andra konflikter som nu rasar.
En man med brinnande ögon
Är journalister vettvillingar? En äldre man med brinnande ögon kom fram till mig för några månader sedan efter ett panelsamtal på Stockholms universitet. Han undrade varför Joakim Medin åkte till Turkiet och varför journalister rapporterade från krig. För att uttrycka det VÄLDIGT diplomatiskt så har jag noll förståelse för hans fråga.
Ingen ifrågasätter att en läkare eller sjuksköterska beger sig till en krigszon för att operera och rädda liv. Den som ifrågasätter varför journalister beger sig till krigszoner har en naiv syn på vårt moderna informationssamhälle.
Stormar på sociala medier piskar fram opinioner som sedan ligger till grunden för beslut som handlar om liv och död. Om inte journalister är där och berättar, så lämnas utrymmet fritt. Terrorister, propagandister och diktatorer kan då begrava och legitimera sina övergrepp. Deras lögner blir den officiella historieskrivningen.
Rysslands desinformationskampanjer kring Ukraina visar vad som händer när propagandan får fritt spelrum. Sociala medier förvandlas till vapen som når miljontals människor på sekunder.
Mediernas ekonomi hotad – samtidigt satsar Ryssland
Reportrar utan gränser arbetar som vi alltid har gjort med att stödja journalister i krigszoner och backa de som utsätts för hot och hat. Men en allt större del av vårt jobb handlar om att hantera propaganda och desinformation. Vi gör det genom att föreläsa på skolor runt om i Sverige och att kräva att nyheter från etablerade medier ska få större genomslag i mediebruset.
Ryssland, Kina och Iran satsar i dag enorma summor på att påverka opinioner och förstärka motsättningar.
Samtidigt ser vi hur journalistikens affärsmodell vittrar sönder då annonsmarknaden kollapsat. Om politiker och samhället menar allvar med sina fagra ord om att bekämpa desinformation så krävs det en snabb förändring. De privata medierna behöver stärkas och public service behöver fullt ut få kompensation för de kostnadsökningar de har i en värld där det blåser upp till storm.
Vinden rycker och drar i tältduken. Gråa moln passerar där utanför. Civilsamhället håller just nu på att avlövas, men vi är många demokrati- och pressfrihetsvänner. Tillsammans kan vi göra något åt det. Genom att stödja oss och bli medlem, eller engagera dig i en annan civilorganisation, så kan du göra skillnad.
Vi ses!
Foto: Jonas Gratzer