Månadskrönika maj

Ibland ligger tillvaron framför en som ett spretigt plockepinn. Vilken pinne ska man börja dra i? Hur börjar man en månadskrönika när så mycket har hänt?

Kansliet vill att jag ska göra reklam för vårt resestipendium till Colombia. De vill också att jag ska skriva att ni nu kan komma in med era nomineringar till årets pressfrihetspris.

Själv tänker jag på det nya pressfrihetsindex vi släppte i början av månaden och att vi haft årsmöte. Vi har fått en ny vice ordförande, Siri Hill, och jag själv är otroligt glad över att ha fått förtroendet att fortsätta som ordförande ett år till. Om allt det där borde jag skriva ännu mer, men just nu tänker jag mest på allt som hänt efter Kalla faktas ”Undercover i Trollfabriken”.

När Jimmie Åkesson höll sitt ”tal till nationen”, så var det som att höra ord från auktoritära staters ledare. TV 4 anklagades för att vara en del av ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”. Klägget. Journalister påstods vara en sorts socialdemokratiska proxykrigare som medvetet försöker sabotera för Sverigedemokraterna i EU-valet.

Jimmie Åkessons påhopp på medierna följer det kokboksrecept som tillämpas i auktoritära stater. Förneka. Gå till motangrepp. Härska genom att söndra. Det senare är en rysk specialitet. Elda på motsättningar. Så tvivel. Det spelar ingen roll vad det handlar om, bara det blir bråk. Det görs genom påhopp, grov satir eller hat. Det sker via anonyma konton på sociala medier och påhittade nyhetssajter. Den senaste tiden har det dykt upp många så kallade dubbelgångare; det är kopior av seriösa tidningar på nätet där fejkartiklar planterats in. Det är massiv påverkan. Dränk offentligheten med skit, var rådet som Donald Trumps propagandageneral Steve Bannons gav och många verkar ta honom på orden.

Att en anställd på Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning hyllat Putin på sociala medier kommer tyvärr inte som någon överraskning. Det är samma sätt att operera. Det handlar om att riva upp samhällets sociala väv. Skjuta den offentliga debatten i sank för egen vinning. Det är en skam.

Men problemet är bara att de jobbiga journalisterna står i vägen. Genom att faktagranska, låta flera sidor komma till tals och vara försiktiga med namnpubliceringar så kyls debatten ned. Det blir inte lika mycket drag under galoscherna, vilket auktoritära ledare avskyr. Det är därför hoten nu haglar mot TV 4:s journalister och de politiska företrädare som kritiserat Sverigedemokraternas trollfabrik.

Det mest överraskande i den här historien är dock inte att Sverigedemokraterna trollar, utan hur Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) och dess generaldirektör Magnus Hjort har agerat. De har anmält Kalla fakta till Granskningsnämnden. De hävdar att de inte vänder sig mot granskningen i sig utan att det finns ett kollage där bland annat företrädare för myndigheten uttalar sig om desinformation. För de allra flesta är det tydligt att det är frågan om en sorts lägesbeskrivning av tillståndet i samhället. Men av outgrundliga skäl gör Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) en annan tolkning.

I början krävde Magnus Hjort till och med att TV 4 skulle ta bort ljud- och videoklippen med MPF-företrädare. Det kravet har nu myndigheten backat på. Detta agerande ger inte direkt intrycket av att leda en myndighet där eftertanke värderas särskilt högt. När det senare visar sig att MPF:s stabschef, Mikael Tofvesson, gillat inlägg på sociala medier där det ställs krav på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski ska avgå blir frågorna ännu fler. Hur ser myndigheten, vars uppdrag är att värna svensk demokrati, på medier egentligen? Det går snabbt att rasera ett förtroende, men det tar längre tid att bygga upp det på nytt. Frågan är om det krävs mer än en värdegrundsutbildning för att lösa det problemet.

Som medlem i Reportar utan gränser ger du stöd till kampen för press- och yttrandefrihet. Alla är välkomna!

Foto: Jonas Gratzer