Att leka krig hörde till vardagen för många av oss som växte upp under 1970–80-talen. För de flesta var det förmodligen ett sätt att hantera stressen av att två supermakter stod huvud mot huvud mot varandra. Att planeten bara var timmar ifrån nukleär utplåning. Det var en hård jargong då vi småglin skulle bygga ett skal mot omvärlden, skriver Erik Larsson, ordförande för Reportrar utan gränser.
När jag läser den signalchatt där USA:s högsta ledning diskuterar anfallsplanerna mot Jemen är det först jargongen och emojisarna jag fastnar i. Knuten näve, eld, bön och amerikansk flagga. Det är ett språk som hade funkat bra på barndomsgatorna i Uppsala.
Nu när Trumpadministrationen tagits med byxorna nere så svarar de som vanligt med att ge sig på journalisten. I det här fallet The Atlantics chefredaktör Jeffrey Goldberg som av misstag bjöds in i en gruppchatt med några av världens mäktigaste personer. Det minsta man kan säga är att Vita huset verkar bestå av ett gäng glada amatörer som till råga på allt inte är mogna att ta ansvar för sina handlingar.
Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt gick i stället till motangrepp under presskonferensen. Vem litar ni mest på, frågade hon retoriskt. På försvarsministern som tjänstgjort i armén och utsetts efter ett val, eller på journalisten Goldberg som är registrerad demokrat?
Men hon glömde att berätta om försvarsministern som heter Pete Hegseth. Han stötte på problem redan innan utnämningen, bland annat för att han har en korsriddartatuering som högerextrema brukar ha. Det fanns även en oro för hans alkoholvanor, misstänkta sexköp samt att han saknar erfarenhet att leda stora organisationer.
Enligt Vita huset är journalisterna problemet
Det faktum att de som kontrollerar världens mäktigaste armé inte verkar ha koll på hur man sköter sin digitala hygien, verkar spela mindre roll för Vita huset. Det stora problemet är, enligt dem, journalisterna som berättar om det.
USA är nu en stat där ledaren byggt en personkult kring sig själv, som anser att eftersom han ”räddar” sitt land står han över lagen. Det är en ledare som kräver att tjänstemännen ska kyssa hans ring och som dessutom öppet trotsar domstolar. I Europa har vi ett namn för den sortens stater.
När fascismen växte fram på vår kontinent följde den samma recept. Det börjar oftast med medierna.
Pressfriheten blöder på alla kontinenter
I dag blöder pressfriheten på alla kontinenter. Belarus fängslar, Uganda attackerar, Israel häktar, Kina censurerar, Trump hotar och i Latinamerika mördas journalister. Nya länder läggs ständigt på listan. I Turkiet sker återigen attacker mot journalister. I land efter land anklagas medier lögnaktigt för att vara ”utländska agenter” och ”fiender till staten”. Skurkstater som Kina, Ryssland och Iran har satsat stora summor på att destabilisera demokratier. Samtidigt har sociala medier ryckt undan annonsmarknaden för etablerade medier. Dessutom har vi politiker, influerare och organisationer som byggt sin affärsidé på att smutskasta och hata mot medier och institutioner.
Det ser mörkt ut. Samtidigt är vi som tror på demokrati, fri press och ett öppet samhälle fortfarande många. Vi må tycka olika om skattesatser, klimatåtgärder eller partipolitik men det viktigaste just nu är att vi krokar arm med de som tror på ett demokratiskt samhälle. Genom att stödja oss och bli medlem, eller engagera dig i en annan organisation, så kan du göra skillnad.
Foto: Jonas Gratzer