Miljöjournalistiken försämras av ökat våld mot journalister

De senaste fem åren har minst tio miljöjournalister dödats och fler än 50 frihetsberövats på grund av deras journalistiska fokus på miljö och klimat. För att uppmärksamma den 22 augusti, dagen då jorden resurser tar slut för i år, publicerar Reportrar utan gränser (RSF) alarmerande statistik om miljöjournalisters arbetsvillkor.

–Det är en dålig tid för miljöjournalistik. Övergrepp och kränkningar mot journalister har blivit allt vanligare.  Det vet Brandon Lee allt för väl. Han är amerikansk journalist som skriver för den filippinska lokaltidningen Nordis.

Brandon Lee överlevde ett mordförsök i augusti 2019. Innan han blev skjuten utsattes han för ständiga hot och kränkningar, även på sociala medier. Hoten kan kopplas till hans granskande journalistik i norra Filippinerna och de orättvisor där som regeringen vill mörka.

Mordförsöket på Brandon Lee är ett av 53 tillfällen, sedan 2015, då journalister som rapporterar om miljö med fokus på övergrepp av journalister som inriktat sig på just miljöfrågor. Tyvärr håller trenden i sig. Många journalister som arbetar med miljöfrågor kränks eller attackerats under sitt arbete, erfar RSF. För fem år sedan publicerade RSF rapporten ”Hostile Climate for environmental journalist” (Hotfullt klimat för miljöjournalister),

I genomsnitt har två miljöjournalister mördats per år sedan 2015. De är journalister som har skrivit om skogsavverkning, illegal gruvdrift, utsläpp och andra miljöfrågor kopplade till industri och utbyggnad av infrastruktur.

Minst 20 miljöjournalister har dödats de senaste tio åren, när de rapporterat om miljöfrågor, tio av dessa de senaste fem åren. Nio har blivit kallblodigt mördade i Colombia (2), Mexiko (1), Filippinerna (1), Myanmar (1) och i Indien (4).

En av de dödade var Shubham Mani Tripati, reporter för Kampu Mail i Uttar Pradesh, i norra Indien. Han sköts med sex skott, varav tre i huvudet, i juni 2020. Strax före sin död lade han upp ett inlägg på Facebook där han skrev att han fruktade för sitt liv eftersom han skrev om illegal expropriering av land i samband med sandbrytning.

Utöver de nio journalister som mördats har också en journalist dödats under oklara omständigheter i ett fängelse på den indonesiska delen av Borneo, år 2018. Muhammar Yusuf fängslades efter att ha blivit anklagad för förtal av ett lokalt företag som producerar palmolja.

I sitt reportage för två webbaserade nyhetssajter skrev Muhammar Yusuf om illegal expropriering av mark. Hans fru är övertygad om att han inte dog en naturlig död och hänvisar till de blåmärken som fanns på den döda kroppens rygg och nacke.

Antalet dödade miljöjournalister skulle kunna vara ännu högre. Joseph Oduha har bevakat internationella oljeföretag i Sydsudan för Nation Media Group, och det mänskliga lidande som företagen orsakat. Innan Joseph Oduha flydde landet 2019 blev han trakasserad, fängslad, torterad och anklagad för att ”äventyra landets säkerhet”.

Journalisterna Alberto Castano och Maria Lourdes Zimmermann flydde från Colombia för att undgå att bli mördade. Colombia är för övrigt det land där de två reportrarna Maria Efigenia Vasques Astudillo och Abelardo Liz mördats under de senaste tre åren, efter att ha granskat ur företagsgrupper lagt beslag på och privatiserat stora arealer land.

”Miljöjournalistik har blivit betydligt farligare de senaste åren. Jag tror att det är intimt sammankopplat med den ökande medvetenheten kring miljöns betydelse”, säger Peter Schwartzstein, specialist på miljöfrågor i Mellanöstern och Nordafrika och författare till rapporten: The Authoritarian War on Environmental Journalism.

Peter Schwartzstein säger också att ”när utsläppen ökar och klimatförändringarna består ökar medvetenheten kring frågor som tidigare var marginaliserade. Det har gjort att flera regeringar fått upp ögonen för en del av journalistiken som de tidigare kanske inte brydde sig så mycket om.”

Asien och Afrika är farozoner

Hot och övergrepp mot miljöjournalister sker över hela världen, men två tredjedelar av de registrerade fallen har skett på tre kontinenter: Asien, Nord- och Sydamerika. I Asien är det Indien som är mest utmärkande när det gäller antalet dödade (4), fysiska attacker (4), och hot och rättsliga åtgärder (4). Nästan alla dessa fall har kopplingar till den illegala utvinningen av sand.

– Det finns en ökad global medvetenhet om att sand, näst efter vatten, är en av de dyrbaraste resurserna. Eftersom den finns i begränsad mängd har den hög efterfrågan. När journalister rapporterar om en sådan värdefull råvara, och kräver att myndigheterna ska stoppa gruvdriften av sand blir de ett hot mot många starka industrier och företag som är beroende av sand som råvara. Det är anledningen till att så många av de journalister som rapporterar kring illegal gruvdrift av sand utsätts för våld, säger den indiska journalisten Sandhya Ravishakar.

Ravishakar utsattes själv för en aggressiv smutskastningskampanj när hon undersökte en ”sandmaffia” i den indiska delstaten Tamil Nadu.

Straffrihet på att tysta journalister

Ibland behövs inga dramatiska metoderna för att tysta journalister. Anklagelser om förtal används ofta för att stämma journalister. Nio journalister världen över har de senaste åren utsatts för rättsprocesser initierade av inflytelserika företag som granskats eftersom de har verksamhet med stor negativ miljöpåverkan.

Den thailändska journalisten Pratch Rujivanarom är en av dessa. Han åtalades 2017, i enlighet med Thailands motsvarighet till  dataskyddslag, när han skrev en artikel för dagstidningen The Nation. Artikeln handlade om förorenat vatten, orsakat av det stora gruvbolaget MPC. Företaget drog slutligen tillbaka sina anklagelser eftersom hans reportage var så väl underbyggt.

Den franska frilansjournalisten Inès Léraud, som undersökt hur miljön påverkats av kraftig användning av konstgödsel, i Storbritannien har stämts två gånger de senaste två åren. Första stämningen drogs tillbaka bara dagar före åtalet, i januari 2020, men först efter att hon blivit smutskastad via e-post och i radio.

Miljöjournalister blir ofta frikända, men det finns de som döms till långa fängelsestraff. Solidzhon Abdurakhmanov, författare till flera artiklar om miljökatastrofer vid Aralsjön, satt fängslad nio år i Uzbekistan, innan han slutligen frigavs år 2017.

Carlos Chos riskerar 20 till 30 års fängelse efter att ha uppmärksammat hur gruvföretaget CGN-Pronico i Guatemala förorenat en sjö. Först efter 22 års förtalsprocess blev reportern Shailendrea Yashwant, hans redaktör Ramoji Rao och tidningen Sanctuary Features redaktör Bittu Sahgal frikända. Rättsprocessen handlade om en artikel för tidningen Newstime om en flod i den indiska delstaten Gujarat, som blivit förorenad av kemikalier.

Många personer har gripits

Det som miljöjournalister främst blir utsatta för, när det gäller brott mot pressfriheten, är att de grips av polis. Den ryska tidningen Novaya Gazetas reporter Elena Kostyuchenko och fotograf Yuri Kozyrev har vid upprepade tillfällen gripits för att ha brutit mot karantänsregler, kopplade till covid-19-pandemin, när de rapporterat från ett massivt dieselutsläpp från en förvaringstank ägd av företaget Norils Nickels, i Sibirien, i juni 2020.

Dussintals journalister har sedan 2016 gripits i Kanada och USA eftersom de bevakat ursprungsfolkens protester mot byggnationen av pipelines för gas och olja, och av en damm som planeras att byggas på ursprungsfolkens anfäders mark. I båda länderna har journalister gripits för att olagligen beträtt privat mark, tills de i domstol fått stöd för att de kan bevaka de pågående protesterna.

Att bevaka miljöaktivister kan vara problematiskt även i Storbritannien och Frankrike. Polis hindrade till exempel media från att bevaka organisationen Extinction Rebellions ockupation av London City Airport i oktober 2019.

Den franska miljötidningen Reporterres journalist Alexandre-Reza Kakabi hölls frihetsberövad av polis i tio 10 timmar efter att hon bevakat en Extinction Rebellionprotest vid Orly flygplats i Paris 2020. Hugo, Vlément, reporter på den franska tv-kanalen France 2, och hans tre medarbetare hölls frihetsberövade av polis i sju timmar i Queensland, i Australien, i juli 2019, när de rapporterade om miljöaktivister som protesterade mot byggandet av en gruva vars drift hotar Stora barriärrevet.

Synliga och osynliga hot

Miljöjournalister utsätts ibland för öppna hot, som i Kina där Caixin Weeklys reporter Zhou Chen förföljdes helt öppet, hotades och trakasserades av polis i Fujian, där olyckor inom industrin orsakat allvarliga miljöföroreningar, i november år 2018. Ibland är hoten mindre synliga, som i fallet med den egyptiska journalist som bett om att få vara anonym, och som specialiserat sig på miljöjournalistik. Efter att hon skrivit artiklar om känsliga ämnen, kopplade till import av kol, insåg hon att hon var förföljd och blev sedan stoppad på flygplatsen i flera timmar.

I Japan rapporterar journalister om utbredd självcensur inom media när det gäller allt som har att göra med kärnkraftsolyckan i Fukushima, 2011. De skyller självcensuren på hårt tryck från så väl regeringen som från kärnkraftslobbyn, som vill förhindra rapportering eftersom den kan ge en dålig bild av Japan och äventyra förberedelserna för de olympiska sommarspelen i Tokyo 2021.

Oavsett om det handlar om synliga eller osynliga hot, trakasserier eller förföljelser av miljöjournalister får de konsekvenser.

– Det finns viktiga historier att berätta om överutnyttjande av naturresurser, och konsekvenserna av exploateringen, och det våld som lokala samhällen är utsatta för, men historierna blir inte berättade eftersom journalisterna med all rätt är räddas, säger den indiska journalisten Sandhya Ravishankar.

Att dessa historier stoppas från att berättas stärker tyvärr skadorna på miljön, menar Peter Schwartzstein.

– Det kan vara svårt att bevisa, men det ser onekligen ut som att attackerna bidrar till ökar miljöförstöring. I vakuumet av en otillräcklig rapportering av miljöförstöring och krafterna bakom har problemen ökat och försvårats i ett nyheternas svarthål, säger Peter Schwarzstein.

Om inte miljöjournalister skyddas, eller åtminstone ges något så när bättre säkerhet, medan de bevakar miljön kommer bevakningen troligen prioriteras ner. Det gäller inte bara i Filippinerna.

 

Vill ni läsa texten på engelska så finns den här