– Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger så är den starkaste känslan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Etiopien lyckades fängsla oss men lyckades aldrig tysta journalistiken, sa Martin som inledning inför pressuppbådet på Sveavägen. Den utlysta presskonferensen i ABF-husets stora hörsal blev också ett välkomstmottagande och en hyllning till en yrkesgärning – flera oppositionella svensk-etiopier framförde sitt tack för att förhållandena under diktaturen i det gamla hemlandet nu uppmärksammas. Frågorna var också många till Johan Persson och Martin Schibbye, som möttes av varma applåder då de kom in i salen. – Vi har under de senaste 14 månaderna upplevt saker som är rätt unika. Vi har själva gått igenom det man annars endast möter i intervjuer med flyktingar, sett saker, utsatts och fängslats med några av världens mest utsatta människor, sa Martin och underströk att befolkningen i Ogaden inte har yttrandefrihet, inte har några bloggar – deras berättelser bärs av flyktingar till Somalia och Kenya. – Även om vi är glada går våra tankar till dem som är kvar där och aldrig kommer att komma ut, framför allt går våra tankar till fängslade journalister. I samband med frigivandet i måndags då de skulle lämna fängelset trängde sig en medfånge fram, under batongslag från vakter, för att viska i Martins öra: ”Martin och Johan, lova att berätta!”– Det arbetet börjar i dag och det kommer att pågå så länge vi lever. På frågan om hur mycket de menade med sina ursäkter, både för samröre med ONLF-gerillan och för att ha tagit sig illegalt in i landet, svarade Johan: Inget. – Självklart var det förnedrande men det var en del av dealen så att säga, i fängelset innan vi fått ett officiellt beslut. De kunde fyra dagar efter frigivandet inte uttala sig om svenska UD:s agerande under deras fångenskap, än mindre om utrikesminister Carl Bildts agerande – eller brist på agerande initialt – försvårat ett eventuellt möjligt snabbt frisläppande. – Det är oerhört svårt svara på för oss nu efter 14 månaders isolering. Det vi har kunnat se är att ambassaden ställt upp till 100 procent, nej 1000 procent, sa Johan. Martin sa att de naturligtvis blev glada då utrikesminister Carl Bildt i maj kom till dem i Kalityfängelset i Addis Abeba med beskedet att Meles Zenawi lovat att de skulle släppas, något de såg som ett genombrott. – Vi vet inte exakt vad Carl har sagt, det är för tidigt att säga, vi måste analysera det själva. Inte heller kunde de säga något om den svenska pressens stöd under fångenskapen: De har suttit isolerade, inte läst någon svensk press, enbart sett svenska journalister under rättegången. Tillgången till medier har varit begränsad till en timmes tittande på statligt tv, som enligt Martin Schibbye, oftast visade sådant som handlade om kraftiga dammanläggningar och Meles Zenawis flygturer. Många frågor till de båda handlade också om vad som skett under fångenskapen och framtiden: – Vår absoluta prioritet att slåss för våra kollegor som sitter fängslade i Etiopien, sa Martin. Enligt honom fick de under tiden de satt häktade, före rättegången, klart för sig att det i alla celler omkring dem satt personer, män och kvinnor, som frihetsberövats för att de i en eller annan mening uttryckt åsikter eller handlingar som strider mot landets lagar – politiker och journalister – och att det vid den tiden måste skett en regelrätt ”crack down” mot dem regimen ser som sina motståndare. Efter domen satt de inte längre tillsammans med den sortens fångar. Johan Persson talade också om motiven att åka till den stängda Ogadenprovinsen – om intentionen att genom vanlig, hederlig, journalistik beskriva situationen i ett område där folk enligt vittnen fördrivits av etiopisk militär inför Africa Oils borrningar. Att själva rapportera för platsen var centralt då tidigare skildringarna ofta är vaga – böcker och artiklar är inte skrivna av någon som varit inne i själva oljezonen, framhöll både Johan Persson och Martin Schibbye. – Bolaget blev verksamt 2006, sedan dess har ingen journalist försökt göra det vi gjorde – där försökte vi göra en insats. Det var tvunget att vara på plats, sa Martin Schibbye. Johan förklarade varför de valde att ta sig in i Etiopien med hjälp av ONLF-gerillan: De godkända alternativen för att åka dit ärreklamresa med oljebolag eller reklamresa med regeringen. – Det andra sättet är att åka in med gerillan. De har ännu inte helt fått klarhet i vad som ledde till gripandet: – Vi har talat om varför vi greps de senaste dagarna, om någon vet varför vi skulle komma, vi vet inte. Gränsen mellan Etiopien och Somalia är oerhört lång och porös, sa Martin. – När vi åker in i Etiopien är vi själva med en chaufför, någonstans blir vi sedda av två militärjeepar – det är nattetid – vi känner på oss att vi blivit sedda, och försöker vi ta oss till ett säkert område, sa Johan. När de greps var de tillsammans med en soldat och en tolk under ett träd. – När den etiopiska armén anföll sprang alla, det är ett buskigt område, och dålig sikt, när kulorna börjar vina blir vi både jag och Johan ganska snart träffade – vi står still med händerna i vädret, berättade Martin. – Vi ville inte hamna i en korseld. Jag och Martin stannar kvar, det var planen, sa Johan. De vill inte beskriva reportageresan som ett misslyckande. – Vi har snackat mycket, har vi blåst reportaget? Vi kanske inte kommer hem med det vi tänkt, men vi kommer hem med något annat, säger Martin. – Vi accepterade aldrig fångrollen, vi tänkta att vi wallraffade i fängelset. I 400 dagar. Det finns saker de ångrar, men inte själva resan för egen del. – Självklart var det jäkligt korkat att åka in med bilder på sig själv med vapen i Etiopien, korkat att bjuda Etiopien på den propagandan, sa Johan. – Beslutet om nåd var lätt att fatta men svårt att leva med, att leva med förljugenhetens linje. Vi gjorde ingen nytta där, prioriteten var att ta sig ut, sa Martin. – Missbedömningen var att vi inte trodde att någon kunde dömas till ett så långt straff, andra journalister som åkt fast blev släppta efter en kort tid. De tog också upp att det varit omöjligt att göra en säkerhetsanalys innan de tog sig in i Ogaden, genom att tala med FN eller andra organisationer som normalt sett finns representerade i konfliktdrabbade områden – det finns inga sådana i det område där Africa Oil, inom Lundinsfären, har sina intressen. Johan Persson och Martin Schibbye berättade även om den värsta tiden, dagarna efter gripandet: de hade blivit anfallna av 200 etiopiska soldater som öppnat automateld. Båda hade blivit skjutna och de hölls fångna i öknen under fyra dygn innan de tilläts träffa den svenska ambassadören, Jens Odlander, den 4 juli. Johan Persson hade förlorat mycket blod och de vädjade om att bli tagna till sjukhus. Med svårighet berättar Martin Schibbye om varför de gick med på att bli filmade efter gripandet: – Det är de längsta dagarna i ens liv. Vi går med på att filmas för att ha bevis för att vi levde när vi greps, om de skjuter oss senare, sa Martin Schibbye. Själva filminspelningen framstår som en mardrömslik fiktion: – Vi tror inte att det är sant, plötsligt kör de oss till område där vi får se en Steven Spielberg-grej med otroligt mycket soldater utklädda till rebeller. Jag och Johan står och tittar och tänker ”ska de låta oss se det här och låta oss leva?” – Där blir vi rädda på riktigt, Då tänkte vi att de här människorna inte är friska, sa Johan.Efter ett antal dagar fick de höra att de ansvariga inte är nöjda med filminsatsen, de skulle erkänna att de var terrorister och lögnare. – Vi körs i en bil, några km utanför Galkyao tar förhörsledaren tag i min skadade arm och rycker ut mig i ökensanden och skriker att han inte längre är mr nice guy, ”du kommer dö här om du inte berättar sanningen” –En soldat lyfter sitt vapen och skjuter i en buske. Samma sak har hänt med Johan, en bit bort, berättade Martin. – Jag tror att de sköt Martin, sa Johan. I dag säger han att de båda hamnat i den situation som deras intervjuobjekt varit i tidigare. Och de har för avsikt att publicera det självupplevda materialet: – Självklart. Det är det vi drömt om – att få skriva utan att vara rädda, även om vi skrev i fängelset så var man alltid rädd, man censurerade sin egen dagbok av rädsla för att de skulle ta den, sa Martin Schibbye på fredagens presskonferens. – Frågan om pressfrihet i Etiopien, och pressfrihet internationellt, är något vi kommer fortsätta jobba med. – Alla de som är inne i Syrien, visa mig någon som har ett visum eller en pressinbjudan – det vi gjorde var vanligt, journalistiskt fotarbete – att gå till en plats att se vad som händer, det unika är att det som skedde efter att vi greps – att vi inte slängdes ut utan att vi satt fyra dygn, under tortyrliknande förhållanden utan kontakt med någon ambassad. Johan Persson tror att det var enklare för den etiopiska regimen att hålla dem fångna för att de var svenskar, det hade varit svårare om de varit amerikaner eller engelsmän. Martin Schibbye säger att det också att det kan ha spelat in att de greps inne i själva oljezonen, ”med fingrarna i syltburken”. – Vi trodde inte att vi skulle åtalas, trodde inte att etiopierna skulle dra igång den mediecirkusen. Men de dömdes till elva års fängelse. I den etiopiska stats-tv:n sades att domen var till för att statuera exempel, visa andra att inte bryta mot lagen. – Det tragiska är att Etiopien vunnit, att ingen vågar för att de riskerar att bli skjutna eller dömda till 20 års fängelse, svarade Johan på frågan om de kunde rekommendera andra att ta sig in i Etiopien för att rapportera från området. När de vilat ut vill de fortsätta arbetet som journalister. – Vi vill använda alla möjliga kanaler, medier, skriva… Den etiopiska terroristlagstiftningen är framtagen för att fängsla oppositionella och journalister, den strider mot internationell rätt, kränker yttrande- och pressfrihet, sa Martin Schibbye, som karaktäriserade den utveckling som skett i Etiopien som en arabisk höst. Johan Persson sa på presskonferensen att han tror att de har blivit bättre journalister genom sina erfarenheter och att de ska jobba på nu – när de fått sova. – Vi har svårt att sova, är förvirrade, det var nästan en större chock att släppas än att gripas, kommer ta ett tag, sa Johan. – Att säga att det vi varit med om varit värt det är svårt, man har dåligt samvete för de anhöriga – de har tagit mest stryk. Inte heller Martin Schibbye ville ge något definitivt svar i dag på frågan om deras tid i fängelse varit värd saken: – Det beror på vad vi kan göra av det, jobba för pressfriheten internationellt sett – att det vi gått igenom, den skiten, kan förvandlas till något positivt.Lilly Hallberg