Samvets­fånge sedan 2001

Han är Sveriges mest kände samvetsfånge.
Han har suttit fängslad i snart två årtionden.
Nio utrikesministrar har försökt få Dawit Isaak frigiven, alla har misslyckats.
Varför?

Sedan Dawit Isaak greps i Eritreas huvudstad Asmara den 23 september 2001 har nio svenska utrikesministrar haft ansvaret för regeringens hittills misslyckade försök att få honom fri.

Under snart två årtionden i fångenskap har Sveriges representanter konsekvent nekats tillträde till den svenske medborgaren Dawit Isaak. Ingen utomstående har fått träffa honom och kunnat bekräfta att han lever eller redogöra för hur han mår. Det är osäkert om Dawit Isaak ens fått veta vad han är anklagad för. Han har inte fått en chans att försvara sig och han har inte ställts inför rätta.

Genom åren har Utrikesdepartementet (UD) fått hård kritik, bland annat från Reportrar utan gränser, för att inte göra tillräckligt för att få Dawit Isaak fri. 

Kritik har också riktats mot att det inte fanns någon plan för hur Sverige skulle få ut Dawit Isaak ur Eritrea när han oväntat släpptes fri den 19 november 2005. I stället greps han igen den 21 november.

UD har även kritiserats för att hindra en grupp jurister som, med stöd av Reportrar utan gränser, försökt få svensk polis att inleda en förundersökning mot Eritreas president Isaias Afwerki och flera av dennes ministrar.

Sverige har inte krävt att EU villkorar sitt miljardbistånd till Eritrea mot Dawit Isaaks frihet. Vid minst ett tillfälle har UD avrått en delegation från EU-parlamentet från att ta upp Dawit Isaaks fall under ett besök i Asmara. UD har också avrått biståndsmyndigheten Sida från att via Reportrar utan gränser ge ekonomiskt stöd till den oberoende radiostationen Radio Erena vars sändningar kan höras inne i Eritrea.

Här följer ett försök att sammanställa vad UD har gjort – och inte gjort – för att förmå Eritrea att frige Dawit Isaak, eller åtminstone ställa honom inför rätta. En sammanställning som inte är fullständig eftersom Reportrar utan gränsers begäran att få ut de dokument som rör ärendet har avslagits. Enligt beslutet från den 9 juli 2020, undertecknat av utrikesminister Ann Linde, omfattas handlingarna av sekretess. Dels för att de rör ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser”, dels för att Dawit Isaak eller han närstående kan lida men om uppgifterna röjs. 

UD låter oss alltså inte se några handlingar, inte ens med politiskt känsliga delar maskade. Det gäller även handlingar som departementet tidigare lämnat ut.

I stället har Reportrar utan gränser sökt svar från de utrikesministrar som sedan fängslandet 2001 haft det yttersta ansvaret för att få den svenske medborgaren Dawit Isaak frigiven. 

Två av dem, Anna Lindh och Jan O Karlsson, är avlidna.

Av de resterande sju har två stycken – Laila Freivalds, utrikesminister 2003–2006, och Bosse Ringholm som var tillförordnad utrikesminister i en knapp vecka efter Freivalds avgång – valt att inte svara. 

Carl Bildt, utrikesminister 2006–2014, har svarat via mejl. 

Carin Jämtin och Jan Eliasson som bägge satt kortare perioder 2006, Margot Wallström som var utrikesminister 2014–2019 samt nuvarande utrikesministern Ann Linde har ställt upp på intervjuer. 

Samtliga utrikesministrar under denna tid har, med undantag för moderaten Bildt, tillhört Socialdemokraterna. 

Även den socialdemokratiska före detta kabinettssekreteraren Annika Söder samt Per Enarsson, tidigare Sveriges ambassadör till Eritrea, har svarat på våra frågor. Sveriges nuvarande ambassadör, Svante Liljegren, har valt att inte medverka. 

EN DÅLIG START

UD:s första reaktion på beskedet att en då 36-årig svensk medborgare och trebarnspappa vid namn Dawit Isaak har frihetsberövats i Eritrea präglas av ointresse. Dawit Isaaks tio år yngre bror Esayas Isaak blir illa bemött när han ringer UD några dagar efter gripandet.

– Jag ringde via växeln. Jag fick fråga mig fram och kom till den konsulära avdelningen. De var fruktansvärt nonchalanta. Hon som svarade på UD sade att om Dawit har dubbla medborgarskap så finns inget UD kan göra, säger Esayas Isaak.

I själva verket är UD enligt lag skyldigt att göra vad det kan för att få hem en svensk medborgare som fängslats på oklara grunder – oavsett om personen även är medborgare i landet där hen frihetsberövats. Det framgår av ett rättsutlåtande från 2010 där juridisk expertis på uppdrag av Reportrar utan gränser analyserade rättsläget i Dawit Isaaks fall. 

– Men jag köpte vad de sade, jag hade ju aldrig haft med dem att göra tidigare. Jag tänkte att det var bra att de i alla fall visste att han var frihetsberövad. Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, säger Esayas Isaak.

Svenska myndigheter kontaktar aldrig Dawit Isaaks fru Sofia Isaak. När hon själv ringer till det den svenska honorärkonsuln i Asmara får hon höra att denna inte kan göra något.

Esayas Isaak kommer heller ingen vart i kontakten med myndigheterna. Ingen på UD    ber om hans telefonnummer eller erbjuder sig att kontakta honom om departementet skulle få veta något nytt.

Flera av de som engagerat sig för Dawit Isaak anser att UD utnyttjade Esayas Isaaks ovana att ha med tjänstemän och myndigheter att göra.

– Om Dawit varit en vit svensk och hade hetat David Isaksson skulle vi inte sitta här 19 år senare, säger den svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos.

När Esayas Isaak, besviken på myndigheternas ointresse, i stället vänder sig till medierna möts han av en likartad reaktion. Hösten 2001, efter terrorattacken mot USA den 11 september, vill ingen ville skriva om en fängslad journalist i Eritrea.

– Det jag minns väldigt väl var när jag ringde till Göteborgs-Posten, min lokala tidning, och de sade att de redan har skrivit om Eritrea. ”Det här är inte intressant för oss.” Så sade de, säger Esayas Isaak.

Esayas Isaak kontaktar även Publicistklubben, en organisation vars främsta uppgift är att slå vakt om tryck- och yttrandefrihet och som han tänker borde uppröras av att en journalist fängslats för sin yrkesutövning. Publicistklubben ska senare komma att engagera sig, men det första beskedet Esayas Isaak får är att han ska skicka ett fax.

– Det fanns en fax på jobbet så jag faxade därifrån, ett långt brev där jag berättade vad som hade hänt. Jag har fortfarande inte fått något svar.

Esayas Isaak vill inte nämna några namn, men flera av de journalister som senare protesterar mot att deras kollega Dawit Isaak gripits väljer inledningsvis att inte skriva om fallet. 

– Några av dem har bett om ursäkt. Men det är ju inte mig de ska be om ursäkt, det är Dawit, säger han.

Vad tror du att det betydde att UD inte gjorde mer då, direkt efter gripandet?

– Jag tror att Eritrea tänkte att Sverige inte bryr sig så mycket. Att regeringen här godtog att han var eritreansk medborgare, som ju Eritrea sagt sedan dess. Och att därför har Sverige inte med Dawits fall att göra, säger Esayas Isaak.

Just detta – att Dawit Isaak är eritreansk medborgare och att Sverige inte har vare sig anledning eller rätt att lägga sig i hans fall – har varit standardsvaret från den eritreanska regeringen och dess företrädare sedan gripandet.

Först flera år senare – efter att medier börjat uppmärksamma att en svensk journalist som Amnesty International adopterat som samvetsfånge sitter fängslad i Eritrea, efter att han tilldelats Reportrar utan gränser pressfrihetspris 2003 och stödkommittén Free Dawit bildats 2004 – bjuder UD in Dawit Isaaks familj för att informera om sitt arbete.

– Jag var med på några möten på UD emellanåt, på den konsulära enheten. Det var uppdateringar om vad de gjorde. Som jag minns det pratade de med eritreanska ministrar de mött. Men det framkom ju inget nytt och det hände ju inget, säger Esayas Isaak.

I samband med att EU 2009 beslutar att ge Eritrea en dryg miljard kronor i bistånd utan att ställa några krav rörande Dawit Isaak skriver Esayas Isaak ett brev till landets president Isaias Afwerki. Där vädjar han personligen om att brodern ska släppas.

– Jag bad en delegation från EU att läsa upp det när de träffade den eritreanska regimen. Men när delegationen sade att den hade ett brev från Dawit Isaaks bror så blev eritreanerna så arga att de reste sig upp och bara gick därifrån.

Mönstret känns igen. Flera andra källor beskriver samma reaktion på försök att ta upp frågan med den eritreanska regimen.

– Det blev inget möte. Trots att många människor ägnat flera månader, kanske ett år, åt att förbereda det, säger Esayas Isaak.

Varför tror du att frågan om Dawit Isaak är så känslig för Eritrea?

– Mycket ligger i historien. Eritrea är en liten nation och vi klarade av att besegra jätten Etiopien. Nu vill vi inte ta order från någon annan. Eritrea vill köra sitt eget race. Men bara för att regimen vill ha det så kan man inte acceptera det.

TRE DAGAR I FRIHET

Göteborg ligger ännu i kolmörker på lördagsmorgonen den 19 november 2005 när telefonen ringer i lägenheten på tredje våningen på Hisingen. Plötsligt händer det som Sofia Isaak väntat på i över fyra år. Det är Dawit som ringer! 

Han ber att få prata med barnen. Med tvillingarna Betlehem och Yoran, som var sju år när han greps och nu hunnit fylla tolv. Och med lillasyster Danait – vars namn betyder en rättvis dom – som inte ens var ett år gammal vid gripandet och inte har några egna minnen av sin pappa.

Dawit Isaak säger att han är fri, att han snart kommer hem. Sedan går allting fel.

Ordförande i stödkommittén Free Dawit, Leif Öbrink, ringer till TT. Plötsligt vill journalister från alla Sveriges stora nyhetsredaktioner intervjua Sofia Isaak och barnen. Leif Öbrink förstår att journalisterna är på väg och samlar familjen Isaak hemma hos sig. Där skålar de i alkoholfri cider och äter kakor. Från UD ringer utrikesminister Laila Freivalds och gratulerar. 

Sofia och Betlehem Isaak intervjuas i tv. På frågan hur tankarna gått under pappans fångenskap svarar Betlehem:  

– Kommer jag någonsin att träffa honom? Eller kommer han bara sitta där hela livet?

Sveriges television intervjuar även Bengt Sparre, Sveriges ambassadör till Eritrea. Ambassadören har inte själv känt till frisläppandet utan fått informationen genom stödkommittén Free Dawit. I intervjun tycks han ta åt sig äran för frisläppandet. 

– Jag följde min metodik. Det är bättre med vänner än med fiender. Nu har det blivit ett positivt utslag mycket fortare än jag trodde att det skulle bli, säger Sparre.

Men den 21 november grips Dawit Isaak på nytt. I dag råder det delade meningar om varför – och om vilken roll svenska representanters agerande spelade.

– Det var väl det att man inte kunde vara tyst. Att det blev för stor uppmärksamhet innan han hann sätta sig i säkerhet. Det är fruktansvärt det som hände, säger Margot Wallström.

Hennes kabinettssekreterare Annika Söder utvecklar resonemanget.

– Min gissning är att det var några i Asmara som tyckte att nu får det vara nog, vi tjänar på att släppa honom. När då ambassadör Bengt Sparre misslyckades med att hålla tyst trots att Dawit Isaak var kvar landet, då var det nog andra i den politiska ledningen som ingrep.

– Det är vad jag tror, det finns andra teorier. Att det aldrig var meningen att han skulle släppas, eller att han bara skulle få lufta sig och visa att han levde.

Ambassadör Bengt Sparre, som avled 2018, kom att bli hårt kritiserad för att öppet ha pratat om hur hans ”metod” lett fram till frisläppandet.

– Det är viktigt att den andra parten inte förlorar ansiktet. Det måste framstå som att det är de som har fattat beslutet, utan påtryckningar utifrån. Allt annat är grundfel i diplomati och i detta fall en tragedi utan like, säger före detta utrikesminister Jan Eliasson. 

Per Enarsson, ambassadör till Eritrea 2015–2018, säger att det i dag finns en annan beredskap om Dawit Isaak skulle friges på nytt.

– Det där jobbade vi med. Om han släpptes på samma sätt i dag skulle vi inte agera så.

EN PERSONLIG TOUCH

När Laila Freivalds avgår i mars 2006 får Sverige en utrikesminister som faktiskt känner Eritreas diktator Isaias Afwerki personligen, om än bara lite grann. Under några dagar i början av 1990-talet sitter Jan Eliasson och Isaias Afwerki bredvid varandra på en FN-konferens för biståndsgivare i Genève. 

Jan Eliasson är ordförande och Isaias Afwerki, nytillträdd som det självständiga Eritreas första president, är vice ordförande. Då utgår de flesta bedömare från att Afwerki snart ska utlysa fria val och att Eritrea är på god väg att införa demokrati.

– Konferensen pågick i två dagar och vi fick fin kontakt. Han hade haft problem med ryggen och det hade jag också så jag hjälpte till att få hans röntgenbilder analyserade av en läkare, säger Jan Eliasson.

Eliasson har som ordförande i FN:s generalförsamling 2005–2006 tagit upp Dawit Isaak med Eritreas FN-ambassadör. Dock är det först efter riksdagsvalet 2006, då han lämnar posten som utrikesminister, som han får tillfälle att utnyttja sin personliga relation med Isaias Afwerki. I egenskap av FN-medlare för konflikten i Darfur i västra Sudan träffar Jan Eliasson två gånger presidenten i Eritrea, dit många flyktingar från Sudan tagit sin tillflykt.

– Det måste ha varit 2007 och det hade alltså gått 14–15 år sedan vi möttes senast. Men Afwerki kom emot mig med ett stort leende och sade: ”How is your back?”

Eliasson är väl insatt i Dawit Isaaks ärende och har tidigare besökt Sofia Isaak och barnen i Göteborg. Ett möte som även lillebror Esayas Isaak är med på och minns.

– Då hade jag lite förhoppningar. Men sedan hände inte ett smack. Eliasson var ju göteborgare och så högt uppsatt i FN och jag tänkte ”kom igen nu”. Jag hade förväntat mig mer av honom, säger Esayas Isaak i dag.

När Eliasson möter Isaias Afwerki i Asmara tar han chansen.

– Då gjorde jag något okonventionellt, för jag ville göra det. Jag bad mina medarbetare gå ut så att vi kunde ha ett privat samtal. Jag sade att nu tar jag av mig min FN-hatt, nu talar jag till dig som svensk.

– Jag tog upp Dawit Isaak och han mulnade kraftigt, hans kroppsspråk blev väldigt avvisande. Jag tror till och med han sade något i stil med: ”Hur kan du ta upp det, du är ju min vän?” Jag sade att det var just därför jag tog upp det och att han borde lyssna på sina vänner och att han gjorde en jättemiss.

Fick du någon förklaring?

– Han menade att Dawit Isaak hade varit en del av en kupp mot honom, att ärendet därför var rent internt. Det spelar ingen roll, sade jag. Dawit Isaak har rätt att få en rättegång. Jag sade till honom att visa nu att Eritrea är en stat som vi kan samarbeta med, men han blev bara arg.

Sommaren 2008 möts Eliasson och Afwerki en gång till.

– Jag tog upp det igen. Då var han mindre kolerisk, men sade bara ungefär att ”du har redan fått ditt svar.”

Mer än tolv år har gått sedan dess – varför har Sverige fortfarande inte fått Dawit Isaak fri?

– Rent allmänt kan man säga att för många länder med en kolonial historia är suveränitet och nationell integritet heliga ting. Och att många betraktar även frågan om mänskliga rättigheter som en intern angelägenhet, de ser synpunkter på hur de behandlar sina egna medborgare som inblandning i interna angelägenheter.

Men Eliasson tror även att Afwerkis personlighet kan ha spelat in.

– Jag tryckte uppenbarligen på en öm punkt när jag tog upp Dawit Isaak, säger han.

En viktig pusselbit till att förstå varför Isaias Afwerki så hårdnackat vägrar frige Dawit Isaak är att presidenten anser honom vara en landsförrädare.

I en intervju i journalisten Martin Schibbyes bok Jakten på Dawit sammanfattar den eritreanske informationsministern Yemane Gebremeskel regimens syn:

– Isaaks brott är inte hans journalistik eller hans åsikter utan att han var en del av en grupp som vi anklagar för förräderi. Det går inte att skilja ut honom från gruppen.

BOTTENFRUSNA RELATIONER

Under Carl Bildts åtta år som utrikesminister, 2006–2014, hänvisar han ofta till den tysta diplomati som sägs pågå mellan Sverige och Eritrea. Med tanke på att Dawit Isaak året innan Bildt tillträder har frigivits och gripits igen, möjligen just på grund av den mediala uppmärksamheten, är det till en början begripligt. Men med tiden börjar såväl journalister som aktivister störa sig på att inget få veta. Misstankar om att inte tillräckligt görs hänger i luften.

Vad vi säkert vet är att Carl Bildt väljer att inte sätta press när EU 2009 ska förhandla fram ett nytt och väsentligt större biståndspaket på 122 miljoner euro till Eritrea. 

Björn Tunbäck på Reportrar utan gränser begär och får ut den instruktion som UD skickat till Sveriges representant under förhandlingarna i Bryssel. Ingenstans i UD:s instruktion nämns Dawit Isaak vid namn.

– Det är obegripligt Att inte ens nämna att en EU-medborgare och journalist sitter fängslad, det är nonchalant, säger Björn Tunbäck.

Så här kommenterar Carl Bildt i dag:

”Det stämmer att vi inte krävde att EU skulle villkora sitt bistånd med vårt ärende. Vi hade ett behov av en relation med Eritrea som gav möjlighet att arbeta med ärendet. Därför höll vi biståndet utanför detta.”

Bland de insatser under Carl Bildts tid som kommer till mediernas kännedom är ett försök 2011 att få Libyens säkerhetstjänst, som då har goda relationer med kolleger i Asmara, att ta upp Dawit Isaaks fall. Bildt menar att den libyska säkerhetstjänsten gör vad den kan – men misslyckas. 

– Det är nog vår bedömning, säger han till Expressen.

– Men det mesta faller på den eritreanska ledningen. 

Först i juli 2013, när han varit utrikesminister i sju år, träffar Bildt för första gången ett eritreanskt statsråd. Mötet med utrikesministerkollegan Osman Saleh äger rum i Bryssel. Stödkommittén Free Dawit beskriver mötet som ”ett litet genombrott”. 

Men ett år senare når relationerna mellan Sverige och Eritrea botten. Ett beryktat möte i Finland slutar med att alla skriker på alla. Och i början av september 2014 blir en eritreansk diplomat utvisad ur Sverige. Det är ovanligt och en av de skarpaste markeringar en regering kan ta till. 

– Jag kan bekräfta att en utländsk diplomat har blivit ombedd att lämna landet, men jag kan inte gå in på anledningen, säger UD:s kommunikationschef Charlotta Ozaki Macías till TT.
Enligt svensk-eritreanska journalisten Meron Estefanos rör det sig om förstesekreteraren på Eritreas ambassad i Stockholm. Han får 48 timmar att lämna landet.

ATT SAMARBETA MED EN DIKTATOR

Margot Wallström tillträder som utrikesminister efter valet 2014. Hon ger en annan bild än den gängse av hur ärendet Dawit Isaak dittills har hanterats. Hon menar att företrädaren Carl Bildt, tvärtemot vad många trott, pressat den eritreanska regimen så hårt att president Isaias Afwerki surnat till och inte velat ha med Sverige att göra.

– Vi tog över i ett läge där relationerna med Eritrea var bottenfrusna, där det inte fanns någon kontakt alls. Det kunde inte ha varit sämre, säger Margot Wallström.

Wallström väljer att byta strategi.

– Vi hade testat den hårda metoden, nu ville vi försöka med ett annat spår, att med diplomatiska metoder får till bra kontakter. Det behöver man göra hyfsat konsekvent och ge det tid.
UD slutar nu att be utländska ministrar, ambassadörer och högt uppsatta EU-tjänstemän vädja för Dawit Isaaks sak. I stället sker fler direkta kontakter och fler svenska besök i Eritrea.

Den nya strategin bygger på analysen att Eritrea ser Dawit Isaak som en del av den så kallade 15-gruppen (G-15) som kritiserat president Afwerki och därför betraktas som landsförrädare. Det gör att UD nu ser till att endast ”rätt” aktörer lyfter Dawit Isaaks fall med den eritreanska regimen. 

– Utgångspunkten var att Eritrea ser Dawit som en medlem i den grupp om 15 personer som de fängslade. Att en möjlig väg var frigivande av flera av dem samtidigt. Vi insisterade förstås också på att han är svensk och vår rätt att agera för honom, säger Annika Söder.

Från sitt tillträde som Stockholmsbaserad ambassadör till Eritrea i januari 2015 försöker Per Enarsson etablera relationer med centrala eritreanska politiker. Han kommer nära utrikesminister Osman Saleh och dricker åtskilliga glas av den lokala russinspriten zibib med Afwerkis rådgivare Yemane Gebreab.

Under FN-möten gör Wallström och Söder det till en vana att alltid träffa eritreanska representanter. Utöver det träffar Wallström och Söder även de eritreanska ministrar som varje sommar reser till Stockholm för att delta i den årliga festival som Eritreas ambassad ordnar på Järvafältet norr om huvudstaden.

Att på detta sätt närma sig en diktatur som håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång är självfallet kontroversiellt. Till saken hör kritik om att festivalen på Järvafältet är ett tillfälle för ambassaden att hålla koll på vilka svensk-eritreaner som stöttar regimen och vilka som inte gör det. 

Till Wallströms nya linje hör också att förankra den nya taktiken bland övriga riksdagspartier samt med Dawit Isaaks familj och de som engagerat sig för hans sak.
– Vi sade öppet till dem vad vi gjorde för att de skulle förstå varför vi valt en helt annan väg, att vi ville försöka med intensiva kontakter, säger Wallström. 

Målet med nya linjen är att få igång konkreta samarbeten mellan Sverige och Eritrea. En process som visar sig långsam och krånglig. Det tar ambassadör Per Enarsson ett år att få fram en lista på möjliga samverkansprojekt. När listan slutligen skickas från Stockholm till Asmara som en formell diplomatisk handling så får UD inget svar.

Till sist gör ambassadör Enarsson ett oanmält besök på eritreanska UD och får utrikesministerns godkännande för samverkansprojekten. När kabinettssekreterare Annika Söder reser till Asmara får hon träffa ”alla” utom presidenten. En dialog om mänskliga rättigheter, migration och ekonomisk utveckling inleds. Förhoppningen är att Eritreas missnöje med att så många människor flyr landet ska kunna användas för att övertyga regimen om att respektera mänskliga rättigheter och frige de politiska fångarna, eller åtminstone ställa dem inför rätta.
Så blir det inte. 

Och av alla ansträngningar att få till samverkansprojekt blir det till slut noll. Efter 1,5 års arbete blir det varken något svenskt stöd till organisationen för krigsänkor eller något utbyte mellan marinbiologerna på Uppsala universitet och deras eritreanska kollegor.

– Det tog en tid innan vi förstod att de positiva ljuden som kom från regeringsmedlemmar och presidentens rådgivare inte var förankrade hos presidenten. Antingen var de utskickade för att hålla oss på gott humör eller så försökte de, men lyckades inte, säger Annika Söder.

Det diskuteras om antingen Wallström eller statsminister Stefan Löfven ska resa till Asmara för att träffa presidenten personligen.  

– Vi försökte få till stånd ett möte med presidenten. Men vi ville inte genomföra det för mig eller för statsministern på ett sätt som riskerade att inte få något utbyte. Vi ville ha resultat, om det skulle genomföras, och så blev det inte, säger Margot Wallström.

Ett annat spår är diskussioner om att Sverige ska öppna en egen ambassad i Eritrea, i stället för att ha en ambassadör som pendlar från Stockholm. 

– Det har vi bett om flera gånger, vi öppnar en ambassad om Dawit Isaak blir fri. Men det var politiskt omöjligt. Vi fick aldrig något löfte om att om vi öppnar ambassad så släpper ni Dawit Isaak, säger Annika Söder.

SLOPADE FN-SANKTIONER

2015 beslutar EU att nästan fördubbla sitt bistånd till Eritrea. Liksom tidigare väljer Sverige att inte ställa några krav rörande Dawit Isaak.

– Vi har ju försökt hitta andra spår än att vara öppet kritiska. Vi vet ju hur presidenten skulle använda det. Han blir bara martyr. Och det skulle riskera alla framsteg vi gjort, säger Annika Söder.

– Eritrea är inte överdrivet intresserade av EU:s bistånd heller så det är svårt att kombinera bistånd med krav.

Wallström är även ansvarig för att stoppa vad som hade kunnat bli ett åtal om brott mot mänskligheten kopplat till Dawit Isaaks fall sedan en grupp jurister med stöd av Reportrar utan gränser polisanmält president Isaias Afwerki och flera av hans ministrar. Riksåklagaren konstaterar våren 2015 att det finns ”förhållandevis starka skäl” att inleda en förundersökning men avstår med hänvisning till UD, vars inställning är att en brottsutredning skulle minska möjligheterna att få Dawit Isaak fri.

Sedan 2009 har Eritrea varit föremål för FN-sanktioner, däribland ett vapenembargo, till följd av misstankar om att landet stöttar den islamistiska terrorgruppen al-Shabab i Somalia. När Sverige 2017–2018 sitter i FN:s säkerhetsråd sker flera omröstningar om sanktionerna.  

Två gånger röstar Sverige med majoriteten för att behålla sanktionerna, eftersom Eritrea inte samarbetat med FN:s experter. 

– Vi uppmanade Eritrea att sköta sig så att sanktionerna kunde tas bort. Tanken var att om yttre hot och sanktionerna försvann så skulle de kunna släppa de politiska fångarna utan att förlora ansiktet, säger Annika Söder.

2018 sluts ett fredsavtal mellan Eritrea och Etiopien. Freden väcker förhoppningar om inrikespolitiskt töväder i Eritrea med demokratiska reformer och frigivning av politiska fångar. Många bedömare menar att landet använt kriget som ursäkt för att hålla Dawit Isaak och andra journalister fängslade. 

I säkerhetsrådet tar Sverige, tillsammans med tidigare motvilliga Etiopien, täten för att sanktionerna ska hävas, vilket också sker. 

Men de positiva signaler UD anser sig ha fått, om att en öppning i Dawit Isaaks fall kanske är möjlig, mynnar liksom tidigare ut i intet.

– De har tagit oss mellan hopp och förtvivlan hela tiden, säger Margot Wallström.

När Margot Wallström avgår 2019 sitter Dawit Isaak fortfarande fängslad. Sverige har fortfarande inte fått någon bekräftelse på att han lever och det finns inga löften om att han ska ställas inför rätta. 

I backspegeln konstaterar hon att de otaliga högnivåmötena inte gav någonting.

– När inte ens fredsavtalet kan öppna upp nya möjligheter. Då vet man inte vad man kan göra, säger Margot Wallström.

– Det finns inga kontakter vi inte tagit, vi har försökt med alla inblandade.

Som ett exempel nämner Wallström ett oplanerat möte med Etiopiens nytillträdde president Abiy Ahmed, som till skillnad från sin mångårige företrädare Meles Zenawi inte tillhör president Afwerkis ärkefiende, den tidigare befrielserörelsen TPLF.

– Vid något tillfälle gick jag på Abiy Ahmed i Etiopien, på en flygplats. Jag tog honom avsides. Han hade utmärkta kontakter med president Isaias och sade att det inte skulle vara några problem. Men han har också underskattat Isaias Afwerki.

Vad tror du är den främsta anledningen att dina ansträngningar inte har lett någonvart?

– Därför att alla vägar bär till presidenten. Det ligger helt och hållet i hans hand.

Har Sverige inte en moralisk plikt att ta i med hårdhandskarna mot Eritrea som vägrar släppa en svensk medborgare?

– Det hade man ju provat och då bröt alla kontakter ihop. Vi har ju hela tiden förutsatt att Dawit Isaak är vid liv och att vi ska få ut honom, säger Margot Wallström.

INGEN KURSÄNDRING PÅ UD

Margot Wallströms nya taktik gentemot Eritrea byggde delvis på att utnyttja de kontakter som partikollegan Carin Jämtin, i dag generaldirektör för Sida, tidigare etablerat.   

– De var märkbart irriterade på Carl Bildt, de tyckte han hade en kolonialistisk attityd. Antingen ville han köpa loss Dawit med bistånd och uttalade det, rakt ut. Eller så skällde han ut dem, säger Jämtin.

Från sin tid som biståndsminister 2003–2006 och framåt träffar Jämtin regelbundet eritreanska ministrar som besöker den årliga festivalen på Järvafältet.

– Det var ofta bra möten, vi drack kaffe och pratade om allt möjligt. Stadsutveckling, jämställdhet…

Mötena avslutades alltid på samma sätt.

– Jag sade kanske inte ”för övrigt anser jag att Dawit Isaak bör friges.” Men ungefär så var det.

Jämtin suckar.

– Ärligt talat så var det samma samtal hela tiden.

Vad tror du krävs för att Dawit Isaak ska bli fri?

– Jag tror det bästa vore om diasporan i Sverige kunde enas, mot regimen. Det har jag märkt, att när det blev lite oroligt bland eritreaner i Sverige så blev det en annan ton i samtalen jag hade med eritreanska ministrar. Sverige är ett viktigt land, det finns flera eritreaner här som det gått bra för, flera riksdagsledamöter med eritreansk bakgrund och eritreaner som är aktiva i politiska partier.

Men många vågar inte engagera sig för Dawit Isaak.

– De är rädda för repressalier mot släktingar hemma i Eritrea, de kan försvinna, trakasseras, åka i fängelse, säger Jämtin.

Hösten 2019 tillträder Ann Linde som utrikesminister. Det innebär dock ingen förändring i UD:s arbete för Dawit Isaak.  

– Vi fortsätter på samma sätt, säger Linde.

– Vi har kontinuerliga uppvaktningar på plats i Eritrea och möten på olika nivåer.
Själv har hon mött Eritreas utrikesminister i FN. I maj skulle hon ha rest till Asmara, men pandemin gjorde att planerna fick skjutas på framtiden.

Enligt Linde är Sverige pådrivande för att EU ska fortsätta med vad hon kallar för en tvåspårspolitik gentemot Eritrea.

– Ett villkorslöst utvecklingsbistånd och en politisk dialog med tuffa krav på frigivning av Dawit Isaak och andra politiska fångar.

Har Sverige fått några positiva signaler om Dawit Isaak sedan du tog över som utrikesminister?

– Nej, det skulle jag inte säga. Eritrea fortsätter att visa ovilja till att hörsamma våra krav på att frige Dawit. De följer inte internationell rätt.

”KULTURELL NAIVITET”

De senaste åren har Dawit Isaaks äldsta dotter Betlehem Isaak, hon som var sju år när hon öppnade porten för de män som grep hennes pappa den 23 september 2001, fått allt större inflytande över hur UD hanterar ärendet.

– De har velat ha in nya idéer och de har lyssnat på vad vi har sagt, säger Betlehem Isaak.

Hon anlitar en rådgivare, som väljer att vara anonym, för att hjälpa henne formulera förslag på vad UD kan göra för att bygga relationer med eritreanska lärosäten, företag och föreningar. 

– Vi känner varandra sedan länge och för tre år sedan frågade jag om han ville jobba som rådgivare åt mig. Han kan mycket om det här och han har gjort ett jättebra jobb.

Arbetet gentemot UD har enligt Betlehem Isaak gett resultat.

– UD hade inte haft de relationer de har med Eritrea i dag om de inte hade haft hjälp av mig och min rådgivare, säger hon.

– Det är mycket mer relationsbyggande nu, att utgå från vad Eritrea behöver och vad Sverige kan erbjuda Eritrea. Men också att Sverige måste börja agera som att det är vi som är det starkare landet. Att vi är en spelare att räkna med i det internationella samfundet.

Vad har varit problemet med UD:s tidigare sätt att arbeta?

– Det har varit väldigt smalt tycker jag. Någon har sagt att diplomatins största svaghet är tron på att diplomati alltid fungerar. Och det är sant.

Hur ser UD på din pappas fall?

– Det börjar bli jobbigt för den svenska staten och det märks, det är uppenbart när jag träffar UD. Att de inte har klarat att få hem en medborgare. Sådant sänder signaler till andra länder. Varför kan inte Sverige lösa det här? Vad är det som saknas?

Ja, vad är det som saknas – enligt dig?

– De måste förstå hur Eritrea fungerar. Den kulturella naivitet som finns i Sverige, den finns även på UD. De kan för lite om andra kulturer, traditioner och seder. Det finns en stor kunskapsbrist som är dåligt för UD och dålig för Sverige som land.

Den tidigare kontakten med UD beskriver Betlehem Isaak som ”konstig”.
– På det sättet att de inte har tagit frågan på allvar. Vissa ambassadörer har inte brytt sig alls. Jag vill inte säga några namn, men de vet vilka de är.

I dag är läget ett annat. UD har poängterat att relationen med henne och rådgivaren uppskattas. Men uppskattningen är mindre viktig, menar Betlehem Isaak.

– Det bryr jag mig inte om. Så länge de lyssnar på oss och får hem min pappa, en svensk medborgare. Att de gör det de har betalt för att göra.

JACKPOTT FÖR ERITREA?

Hur ska UD:s insatser bedömas? Vad har blivit resultatet av ansträngningarna att få Dawit Isaak fri? Inledningsvis kan konstateras att Eritrea i snart 20 år i flera avseenden har tjänat på att hålla Dawit Isaak fängslad.

En metod som den eritreanska regimen har satt i system är att då och då ge Sverige falska förhoppningar om att Dawit Isaak ska friges, vilket upprepade gånger tvingat svenska utrikesministrar och tjänstemän på UD att gå balansgång. Detta tycks exempelvis ha lett till att UD avstått från att via EU pressa Eritrea i samband med att landet beviljats miljardbelopp i bistånd.

UD har två gånger bett riksåklagaren att inte inleda en förundersökning om brott mot mänskligheten riktad mot Eritreas president Afwerki. Sverige har också avstått från att ekonomiskt sponsra den oberoende eritreanska radiostationen Erena, som sänder från Paris och stöttas av Reportrar utan gränser.

Finns det ekonomiska incitament för Eritrea att hålla Dawit Isaak fängslad? Det är ingen vild gissning att UD:s ovilja att stöta sig med den eritreanska regimen ligger bakom att Sverige – till skillnad från bland andra Kanada och Nederländerna – inte har följt FN:s uppmaning om att sätta stopp för den eritreanska regimens ”långa arm” som utkräver skatt från exileritreaner bosatta utomlands. Sverige har också, enligt flera källor, sett mellan fingrarna på att eritreaner i Sverige trakasseras och att deras släktingar i Eritrea straffas för vägran att betala skatten eller andra protester mot regimen i Asmara.

En av de som följt Dawit Isaaks ärende allra längst, Reportrar utan gränsers styrelseledamot Björn Tunbäck, menar att UD hade kunnat göra mer.

– Det är klart att många personer där arbetat hårt för att få Dawit fri, men jag anser inte att de gjort allt de kunnat. Andra länder har varit mer robusta både i uttalanden och åtgärder mot den eritreanska regimen, även om det är Sverige som har en samvetsfånge i Eritrea. Sverige hade kunnat ta mer hjälp av både EU och andra länder, framförallt kunde man ha gjort det för länge sedan.

Tunbäck har själv bevakat frågan om Dawit Isaaks öde i Afrikanska unionens människorättsorgan.
– Där har jag mött tjänstemän från UD i andra nordiska länder, men aldrig från Sverige, säger han.

Ann Linde påpekar korrekt att det inte är Sverige utan Eritrea som har spärrat in Dawit Isaak och håller honom fängslad utan rättegång. Skulden för övergreppen ligger på president Isaias Afwerki dennes regim.  
Samtidigt är utrikesministern fåordig om vad som konkret görs för att få Dawit Isaak fri. Sveriges nuvarande ambassadör till Eritrea vill inte uttala sig. Handlingar som rör fallet lämnas inte ut. 

Dawit Isaaks fall engagerar många och det finns ett stort allmänintresse av att veta hur regeringen hanterar fall där svenska medborgares mänskliga rättigheter kränks i utlandet. Därför anser Reportrar utan gränser att det omedelbart bör tillsättas en parlamentarisk utredning av UD:s insatser för Dawit Isaak. 

– I över 19 år har övergreppet mot Dawit och hans familj pågått. Det är brottsligt och då måste man pröva allt, säger Björn Tunbäck.

En sådan utredning skulle granska vad UD har gjort – och inte gjort – samt besvara frågan om Sverige har uppfyllt sin skyldighet att pröva alla tillgängliga juridiska och diplomatiska medel för att få hem Dawit Isaak.
Utredningens slutsatser skulle också kunna vägleda Sveriges framtida arbete. UD har under senare år fått hantera allt fler fall där svenska medborgare – däribland Johan Persson och Martin Schibbye, Gui Minhai samt Hamza Yalcin – fängslats i utlandet för journalistisk eller publicistisk verksamhet.    

För även om Dawit Isaak är den svenske samvetsfånge som suttit frihetsberövad allra längst så finns det ingen anledning att tro att han är den siste journalist som kommer att fängslas för att ha utövat sitt yrke.  

Text: Maria Ullsten
Illustration: Therese Nilsson
Foto: Kalle Ahlsén

---

Dawit Isaak i fångenskap
En tidslinje

1. 2001
2. 2002
3. 2003
4. 2004
5. 2005
6. 2006
7. 2007
8. 2008
9. 2009
10. 2010
11. 2011
12. 2012
13. 2013
14. 2014
15. 2015
16. 2016
17. 2017
18. 2018
19. 2019
20. 2020