Sätt stopp för attackerna mot public service

När politiker attackerar och misstänkliggör journalistiskt innehåll och enskilda journalisters arbete inom public service sår de också frön till mer hot och hat. Att sätta stopp för den utvecklingen borde vara politikernas högsta prioritet, skriver Erik Halkjaer från Reportrar utan gränser i en debattartikel i Expressen.

För tio år sedan låg Ungern på plats 23 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Polen var för fem år sedan rankat på plats 18 och Österrike på plats 7. I det senaste indexet, publicerat i april i år, låg Ungern på plats 89, Polen på 62 och Österrike på 18.

Gemensamt för alla tre länderna är att deras ras i indexet inleddes med politiska attacker på ländernas public service-bolag och ifrågasättande av bolagens nyhetsrapportering och journalistik. I Ungern och Polen kan de tidigare oberoende public service-bolagen i dag liknas vid propagandamaskiner i händerna på den styrande makten.

I Österrike har det inte gått så långt, men regeringspolitiker driver i dag öppna hatkampanjer mot public service-journalister. Vänder vi på utvecklingen är Grekland ett exempel på hur makthavarna för sex år sedan tog kontroll över landets public service-bolag och landet rasade till plats 99 i pressfrihetsindex.

Idag ligger Grekland på plats 65. Bland annat för att regeringen släppt kontrollen över public service-bolagen, men inte helt. Det förekommer än idag censur kring grekisk public service-medias rapportering om hur migranter behandlas i landet.

I Reportrar utan gränsers rapport Hoten mot public service redogör vi för hur public service-media hotas i flera europeiska länder. De senaste sju åren har pressfriheten försämrats i 23 av EU:s medlemsländer, medan den bara förbättrats i fyra.

Oberoende public service-media är ett slags lackmustest för hur stark pressfriheten är i ett land. Och hur stark pressfriheten är hänger ofta ihop med hur stark demokratin är.

I en gästledare i Borås Tidning, den 9 mars i år skriver Jesper Strömbäck, professor i journalistisk att ”public service stärker demokratin bland annat genom att bidra till mer informerade medborgare” och att det finns ”all anledning att värna ett starkt public service, fritt från politisk styrning.”

I vår rapport beskriver vi hur debatten om public service förändrats även i Sverige de senaste åren. Det är tydligt att allt fler politiker vill lägga sig i innehåll eller föreslå direkt inblandning i public service-bolagens verksamhet.

Det är en farlig utveckling vi ser. Som Lars Strannegård, professor vid Handelshögskolan och styrelseledamot i Sveriges television skriver på DN Kulturdebatt den 26 augusti i år, ”behöver vi skapa trögheter och bygga brandmurar till politiken som försvårar klåfingrighet.”

Som folkvald politiker i Sverige är man en av demokratins främsta företrädare och försvarare. Det ligger därför i politikernas egenintresse att stå upp för pressfrihet och mediernas oberoende, men vi ser allt oftare bevis på motsatsen.

Politiker idag, nu senast Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush i Expressen, använder ofta ett påstått lågt förtroende för public service-media som argument för att uppdraget bör ”renodlas” och ”krimskrams” plockas bort. Men hur lågt är förtroendet egentligen?

I SOM-institutets senaste undersökning, från hösten 2019, angav närmare tre av fyra tillfrågade att de hade högt eller ganska högt förtroende för Sveriges television och Sveriges radio. Få andra länder i världen kan mäta sig med ett sånt högt förtroende för public service-media.

När politiker attackerar och misstänkliggör journalistiskt innehåll och enskilda journalisters arbete inom public service sår de också frön till mer hot och hat. Ökat hot och hat mot journalister i Sverige ligger till grund för att Sverige tappat två placeringar i pressfrihetsindex de senaste två åren.

Att sätta stopp för den utvecklingen borde vara politikernas högsta prioritet. Till att börja med borde de ta den oberoende journalistiken i försvar, i stället för att spä på myter.

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser (RSF) Sverige

Denna debattartikel publicerades i Expressen den 21 september 2020.