Högtidlighållandet äger rum på Kungliga Dramatens Lilla scen. Det är en ruggig kväll i mitten av november men inne är känslan varm och uppsluppen. Det knappt två timmar långa programmet är en stilfullt balanserad mosaik av framträdanden där yttrandefriheten står i absolut fokus. Kerstin Ekman inleder med en dikt av Irina Ratusjinskaja. Dikten heter Hoppet och är en självbiografisk betraktelse över hur det känns att släppas ur fängelset efter att i fyra år suttit inlåst på grund av några meningar. Hopp är också ett tema för kvällen.
– Många är dem författare som sitter fängslade och tror att de glömts bort, säger Ola Larsmo svenska PEN:s ordförande. Så kommer någon från PEN och plötsligt finns en möjlighet som inte fanns där alldeles nyss. Det viktigaste när någon sitter inlåst för något de skrivit är vetskapen om att inte vara glömd.
Det går inte att ta miste på dramaturgin när Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun läser en dikt till Svenska PENs hedersmedlem den syriske poeten Faraj Bayrakdar och Faraj Bayrakdar därefter läser på arabiska och Magnus William-Olsson tolkar på svenska. Faraj Bayrakdar satt fängslad i 14 år som straff för det han skrivit. De tunga straffen och anledningen till högtidlighållandet skänker ett allvar till kvällen. Meningarna som kommer ifrån scen är heller inte enbart hoppfulla. Per Wästberg ger en tillbakablick över vad PEN har uträttat under de senaste 35 åren. Det är mycket. Men därefter berättar Eugene Schoulgin om hur det ser ut idag.
– Idag döms författare inte längre till långa fängelsestraff. De första fängslade författarna som jag hade kontakt med hade blivit dömde till att sitta 104 år i fängelse. Det har blivit omodernt. Idag blir författare istället skjutna med en gång.
– Det har varit ett tungt år för yttrandefriheten, säger Marian Botsford Fraser internationell ordförande i PENs kommitté för fängslade författare. I Mexiko och Filipinerna har det skett massmord på journalister av ett tidigare aldrig skådat slag. Hon passar också på att nämna Dawit Isaak som hon är hedersmedlem av Kanadensiska PEN som lägger ner stora ansträngningar för att få honom fri. Dawit Isaak som i form av förra årets Tucholskyprisvinnare borde varit närvarande och vars foto sitter på den tomma stolen.
Kvällen bjuder även på andra kulturella begivenheter. Det är indiepoparen Love Antell som framför två låtar. Det är dramatik av Harold Pinter från hans ”Bergens språk” som gestaltar hur kurdernas situation ser ut. Hur det är att prata ett språk som är förbjudet och att även om förbudet upphör så sitter självcensuren djupt präglad.
Kvällen avslutas med ett tal av DN:s kulturchef Björn Wiman där han refererar till en tänkvärd krönika om författares motiv som han skrivit i veckan och att årets Tucholskypris delas ut till den afghanske författaren Samay Hamed. Den motivering som Ola Larsmo ger är att Samay Hamed ”slagits för litteraturen och yttrandefriheten – med fara för sitt eget liv.”
– Jag vill inte ha fred i Afghanistan, säger Samay Hamed . Jag vill ha en kamp för yttrandefriheten.