Svenska politiker måste ta pressfriheten i försvar varje dag

Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser Sverige.

DEBATT. Som ordförande för Reportrar utan gränser får jag ofta frågan om hur det är i Sverige. Jag brukar peka på den, för varje år, minskande grupp vita länder i norra Europa, på vår pressfrihetskarta och säga att det är helt okej. I jämförelse med resten av världen, men bra är det inte och vi ska vara oroliga.

För det som vi kallar rädslans klimat kryper allt närmare. Rädslans klimat är när journalister är för rädda för att publicera. En trend som växer världen över. Det kallas för självcensur och är, enligt en undersökning av JMG i Göteborg, något som 4 av 10 journalister i Sverige ägnar sig åt.

I reportaget ”Så får vi stopp på hot och hat” i senaste Journalisten redogör flera svenska journalister för hur det kommer sig att de ibland väljer att inte skriva eller rapportera om vissa vinklar. Det kanske i Sverige inte handlar så mycket om rädsla, utan snarare om att orka klara av vardagen och freda sin familj.

Som ordförande för Reportrar utan gränser är jag ärlig när jag säger att pressfriheten står inför flera utmaningar i Sverige, men vi har något som få andra länder i världen har. Vi har ett oberoende och fungerande rättsväsende dit journalister kan vända sig. Det finns idag flera länder i Europa där så inte är fallet.

I Journalisten ges ett par tips på vad som kan göras för att förbättra situationen. Inte minst att trots allt stärka rättsväsendets möjligheter och agerande. De är bra, men det viktigaste saknas. Det som förenar alla de utmaningar som journalister över hela världen står inför.

Det handlar om makthavare som inte bara öppet attackerar journalister och medier, till och med i Sverige, utan något som är ännu värre. Makthavare som håller tyst. När några av det främsta företrädarna för ett demokratiskt politiskt system attackerar en av demokratins absoluta grundpelare eller väljer att låta det ske utan att agera då har vi problem.

Till Journalisten säger justitieminister Morgan Johansson ”att den som ger sig på mediers representanter, den ger sig också på de demokratiska grundvalarna.” Bra, men när hörde ni honom säga det offentligt senast? Och hans kollegor på riksplan och kommunal nivå?

Vi befinner oss på ett sluttande plan och pressfriheten måste tas till försvar nu, varje dag. Inte imorgon. Då kan det vara försent.

Reportrar utan gränser Sverige har i 17 år varit med och byggt upp en av Latinamerikas främsta organisationer för pressfrihet och skydd av journalister, Fundación para la Libertad de Prensa (FLIP), i Colombia. FLIP föddes i världens då farligaste land för journalister och hela organisationens idé bygger på att när en journalist attackeras då backas hen upp av alla de andra.

I förra veckan var jag i Culiacán, Sinaloa, i Mexiko, som idag räknas till en av världens farligaste platser för journalister. Där kan en borgmästare stå i en radiokanal och kasta skit på en journalist på en annan radiokanal, utan att någon gör något.

Solidariteten journalister emellan i Mexiko saknas, politikerna gör inget för att stoppa attackerna på medierna och straffriheten är total. Är det så vi vill ha det?

Under FN:s generalförsamling i New York skrev Sverige, som ett av 30 länder, under Reportrar utan gränsers Information and Democracy Initiative. Det går i korthet ut på att införa demokratiska principer för de stora globala medieplattformarna på internet. För samma sak gäller där.

Ska vi stillasittande titta på medan privata företag låter pressfriheten monteras ner på nätet, hatkommentar för hatkommentar? Utan pressfrihet, ingen demokrati.

Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser Sverige

Publicerad i Journalisten 10 oktober 2019