Tio år av förföljelse och förtryck mot Eritreas journalister

– Flera ministrar och före detta generaler, och alla nyhetsredaktörer fängslades inom loppet av en vecka, och det internationella samfundet reagerade inte över huvud taget. Alla privatägda publikationer stängdes. Landet gick in i en era av terror som det fortfarande inte har kommit ur. Tio år senare kan ingen längre ignorera Eritreas brutalitet, säger Reportrar utan gränsers generalsekreterare Jean-François Julliard.

– Tio år har gått utan att det internationella samfundet har förstått hur stor tragedin som eritreanska folket genomlider egentligen är: total avsaknad av yttrandefrihet, ständig övervakning av journalister, trakasserier mot deras familjer, ofrivilliga försvinnanden och hemliga häkten med inhumana förhållanden.

– De sanktioner som äntligen upptogs av FN:s säkerhetsråd år 2009 har uppenbarligen inte införlivats eftersom flera officiella tjänstemän från Eritrea har tillåtits besöka Europa. Den eritreanske diktatorn Issaias Afeworki är lika grym och farlig som Muammar Khadaffi och Bashar al-Assad. Eritrea har kommit som sista land i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex de senaste fyra åren.

Över 30 journalister hålls just nu fängslade, vilket gör landet till det näst största fängelset för medier, efter Kina. Enligt Reportrar utan gränsers information har minst fyra journalister gripits i år. De ansluter sig till de journalister som har hållits fångna sedan 2001 och som fortfarande lider i landets fångläger. Tre av de som greps senast är radiojournalister – Nebiel Edris, Ahmed Usman och Mohamed Osman – som greps i februari. Den fjärde är den välkände sportjournalisten Tesfalidet ”Topo” Mebrahtu som arbetat för den statligt ägda radiostationen Dimtsi Hafash och den statligt ägda tv-stationen Eri-TV. Han greps i slutet av mars och tros nu hållas fängslad i närheten av huvudstaden, antingen i May Srwa eller i militärfängelset Abi Abeito. Hans familj tillåts inte besöka honom.

Många journalister försöker fly landet eftersom de ständigt övervakas och inte tillåts uttrycka sig fritt. Vissa lyckas, andra misslyckas och grips. Det hände med Eyob Kessete som greps för andra gången sommaren 2010 när han försökte fly. Gränsvakterna har fått order om att skjuta på alla som försöker ta sig över gränsen illegalt. Journalisten Paulos Kidane sköts år 2007 då han försökte fly till Sudan. De som lyckas ta sig över gränsen har ofta en osäker tillvaro framför sig, och ibland tragiska öden. Lidya Mengesteab, som arbetat för Dimtsi Hafash och Eri-TV innan hon flydde till Sudan och Libyen, dog tillsammans med många andra på en båt som försökte ta sig över Medelhavet i april.

Reportrar utan gränser har lanserat en internationell kampanj för att markera att tio år har gått sedan förföljelserna mot journalister och stängningarna av alla privatägda medier i Eritrea inleddes. publiceras på engelska, franska, spanska, tyska, svenska, italienska och tigrinja.

Följande journalister hålls fängslade i Eritrea just nu: Amanuel Asrat, Mattewos Habteab, Temesghen Gebreyesus, Seyoum Tsehaye (vinnare av Reportrar utan gränsers pressfrihetspris 2007), Dawit Habtemichael, Dawit Isaac, Hamid Mohamed Said, Saleh Al Jezaeeri, Daniel Mussie, Ibrahim Abdella, Eyob Netserab, Isaac Abraham, Mulubrhan Habtegebriel, Girmay Abraham, Nega Woldegeorgis, Bereket Misghina, Yirgalem Fisseha Mebrahtu, Basilios Zemo, Senait Habtu, Meles Negusse Kiflu, Mohammed Said Mohammed, Biniam Ghirmay, Esmail Abd-el-Kader, Araya Defoch, Mohammed Dafla, Simon Elias, Yemane Hagos, Stifanos (okänt efternamn), Henok (okänt efternamn), Wedi Itay, Said Abdulhai, Eyob Kessete, Nebiel Edris, Ahmed Usman, Mohamed Osman, Tesfalidet Mebrahtu och ytterligare två journalister vars namn ännu inte är kända. Fyra av de journalister som greps i september 2001 har dött i fångenskap: Medhanie Haile, Yusuf Mohamed Ali, Said Abdulkader och Fessehaye “Joshua” Yohannes.

Två andra journalister – Musa Sila och Rahel (okänt efternamn) – saknas. Man vet inte om de greps, om de flytt eller om de är döda. Skriv under en namninsamling som uppmanar till frisläppning av alla fängslade journalister i Eritrea! Dawit Isaak, grundare till tidningen Setit som nu stängts ned, är en av de journalister som greps i september 2001. Trots att han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Eritrea har han hållits fängslad i tio år utan rättegång, liksom de andra som greps vid samma tillfälle.

Inga av de fängslade journalisterna har prövats av en domstol. Den svenska sektionen av Reportrar utan gränser skickade i juli en Habeas Corpus-framställan som skrivits under av två europeiska advokater och en europeisk jurist till högsta domstolen i Eritrea. Framställan begär att Dawit Isaak tillsammans med sin advokat ska få höras av en domstol, och visar Eritrea bryter mot sina egna lagar såväl som internationella konventioner. Det är olagligt att hålla någon fängslad utan att väcka åtal mot dem.

Dawit Habtemichael är en av journalisterna som fängslades för tio år sedan. Han greps i Asmara den 21 september 2001 och hålls nu i fånglägret Eiraeiro. Som en hyllning till honom publicerar Reportrar utan gränser följande personliga vittnesmål från en av hans vänner: ’Dawit Habtemichael Fina minnen kan framkalla bittra tårar och gnagande rädslor. Från april 1999 till september 2001 spenderade jag många glada, exalterade och inspirerande timmar i Asmara, Eritreas vackra huvudstad, tillsammans med Dawit Habtemichael, redaktör för tidningen Megaleh. Dawit var social och populär, och jag kommer väl ihåg de många njutbara timmar vi spenderat tillsammans.

Men Eritreas välfärd och dess folk var hans största intresse som han var mycket engagerad i. Vid den tiden var den allmänna åsikten att Eritrea utsatts för en kallblodig invasion av Etiopien mellan 1998 och 2000, och Dawit använde sina talanger för att stödja det eritreanska folkets sak i Megaleh. År 2001 rådde ostadig fred med Etiopien, FN:s säkerhetsstyrkor befann sig i Eritrea och det fanns en stor osäkerhet inför framtiden. Debatten leddes oftast av regeringsmedlemmar och speglades i Megaleh och andra oberoende tidningar. På senare år har president Isaias beskrivit dessa journalister och politiker som ett hot mot Eritreas nationella säkerhet, men år 2001 var Dawits journalistiska arbete nästan vardagligt; han rapporterade helt enkelt vad som hände i hans land, precis som reportrar i alla länder i hela världen gör, utom i Eritrea.

I september 2001 stängdes alla privatägda tidningar i hela Eritrea utan att omvärlden, som bara hade ögon för attackerna den 11 september, märkte något. Alla ledande journalister greps. Eftersom jag bodde en bit från Asmara tog dröjde det innan jag upptäckte vad som hänt, och under de tio år som gått har det blivit ännu svårare att få tag i information. Sedan den 21 september 2001 har Dawit inte setts till av varken familj eller vänner, ingen har pratat med honom eller kunnat rapportera vad som hänt med honom.

ngelska PEN rapporterade hans död i november 2006, men fyra år senare beskrevs han som fånge nummer tolv fastkedjad och ensam i en liten cell på Eiraeiro, ett oåtkomligt fångläger i norra Eritrea. Jag vet att jag inte kan förstå hur Dawits liv har varit det senaste decenniet och att jag inte kan förstå den hjärtslitande tystnaden omkring hans ”försvinnande”. När Lady Kinnock, som länge varit orolig för Eritrea, blev medlem i brittiska regeringen trodde jag att det äntligen fanns någon med makt som skulle kunna göra någonting.

Jag bad Lord Hylton att framföra en skriftlig förfrågan till överhuset. Lady Kinnocks officiella svar var ”Vi har inga uppgifter om representanter från PEN eller Reportrar utan gränser angående gripanden och möjliga försvinnanden och dödsfall i häktet av journalister i Eritrea de senaste åren. Vi har dock mottagit brev angående åtalet mot kristna och om allmänna brott mot mänskliga rättigheter.” (20 juli 2009) Efter att ha tagit upp fallet i oktober 2001 har till och med Amnesty International varit märkligt ointresserade och inaktiva. De publicerade dock ett brev i januari 2010 där jag klagade på den bristande publiciteten, men sedan dess har inaktiviteten fortsatt.

Jag har varit en dålig och svag vän till Dawit för att jag givit efter för den vägg av apati som omvärlden har byggt runt den där lilla cellen i norra Eritrea; men jag hoppas fortfarande att starkare röster kan höjas för hans skull.

Alex Hamilton