Tsegay Mehari satt fyra år i fängelse i Eritrea

Trots fyra år av tortyr och isolering så vägrar journalisten Tsegay Mehari att ge upp hoppet om yttrandefrihet i Eritrea.

Cellen, med sina fyra kvadratmeter är kall och mörk. Kroppen, och i synnerhet handlederna, värker efter de senaste förhören. I hörnet ligger den tunna väskan i tyg som är en av de få ägodelarna Tsegay har med sig från friheten. I den döljer han de dikter som han lyckats skriva ned på stulet toalettpapper. Han låter väskan ligga framme på golvet i cellen, det finns ändå ingen plats att gömma den på. Blir han påkommen så riskerar han att bli mördad, men det är en risk han är villig att ta. För det är dikterna, och hoppet som ska bli hans räddning. Plötsligt hör Tsegay luckan intill cellen öppnas för att sedan smällas igen. Skramlet från vakternas nycklar hörs genom dörren. Ångesten inför vad som kan hända gör sig påmind när låset vrids upp och en vakt kliver in i cellen.

– Följ med mig, säger vakten.

I fyra år satt Tsegay Mehari fängslad i sitt hemland Eritrea, utan rättegång eller vetskap om varför han blev frihetsberövad. En verklighet som han enligt RSF:s uppskattning delar med minst 16 journalister i dagsläget. Med tortyr och förföljelse har diktaturen, under Isaias Afewerkis styre, systematiskt frihetsberövat journalister för att tysta de röster som de tror kan utgöra ett hot mot regimen. Eritrea rankas på plats 179 av 180 enligt RSF:s pressfrihetsindex, näst längst ned på listan över världens länder.

Tsegay Mehari föddes i byn Kinn i Eritrea. När han var tolv år flyttade han tillsammans med sin pappa, mamma och tio syskon till huvudstaden Asmara. Hans pappa, priest Mehari var präst och en stor förebild. Redan som liten så tyckte Tsegay om att läsa och skriva, men det var i tonåren som han upptäckte poesins kraft och själv började skriva dikter. Det var på det spåret som han senare kom i kontakt med andra författare och skribenter från Eritrea, och själv började publicera artiklar och dikter.

Torsdagen den 19 februari 2009 stannar en svart Land Rover utanför Tsegays arbetsplats. Ur bilen kliver fyra personer. Två av dem bär militär klädsel, och två är civilt klädda. De sätter handfängsel på honom, tar hans plånbok och beordrar honom att sätta sig i bilen. Klockan är runt halv tolv på kvällen, och bilen kör mot fängelset Mai Serwa, ett ökänt fängelse som uppmärksammats av bland annat Amnesty International för sina inhumana villkor. Väl på plats blir Tsegay utfrågad om varför han skrivit en uppmaning till eritreanska konstnärer att sluta samman. Han förklarar att hans text enbart är ett vädjande för samarbete konstnärer emellan. Förhörsledarna litar inte på Tsegay, utan väljer att låsa in honom i en mörk och trång cell.

Tsegay beskriver den första perioden i fängelset som den tuffaste. Det var mycket tankar som for igenom huvudet vid den tiden. Tankar som “Hur länge ska jag vara här? Kommer jag att få se min familj igen? Kommer jag att dö här?” Det värsta var ovissheten, berättar han.

Efter en dryg vecka kom däremot en vändpunkt. Tsegay minns hur han fick besök av en vårdare när han befann sig i ett tillstånd av mycket stress och depression. “Res på dig Temero. Du måste tro på att du kommer ut härifrån. Tänk, vad vill du ta med dig?”, sa vårdaren. Temero var ett smeknamn som Tsegay använde i sina dikter, som vårdaren Yirgalem enbart kan ha fått kännedom om genom hans verk. Det var sista gången han såg Yirgalem, men orden kommer han aldrig att glömma.

Det var efter det mötet som Tsegay fick idén att börja skriva inne i fängelset. Han bestämde sig för att bli en röst för de röstlösa, en röst för alla de som aldrig skulle få uppleva frihet igen.

– Följ med oss, säger vakten.

Tsegay har klarat sig genom fängelsets första veckor, men förs nu in i ett rum utan fönster. Där får han sitta på en stol och frågas ut om saker han inte har en aning om. Vakterna skruvar åt ett par handklovar runt Tsegays vrister och blodtillförseln till hans händer stryps. De slår honom upprepade gånger. Förhörsledaren vill ha uppgifter om en regimkritisk radiostation som sänder från utlandet. När Tsegay inte kan svara så får han lida, och sedan förs han tillbaka till sin cell. Samma scenario utspelar sig flera gånger under hans tid i fängelset. Men för varje gång blir lidandet värre. Han får utstå skenavrättningar, och blir upphängd i taket. Förhörsledarna får däremot aldrig det svar de söker. För Tsegay har inte svaren.

Dikterna Tsegay Mehari skrev i fängelset.

Det här var Tsegays verklighet i fyra år. Utan kontakt med omvärlden blev skrivandet hans räddning från skräcken han fick utstå. Men en dag, när han likt tidigare blev kallad att följa med på förhör, så fördes han istället till en annan plats. Där fick han svara på samma frågor som han numera var van vid. Svaret blev detsamma, han vet inte. Strax innan förhöret hade Eritreas dåvarande informationsminister Ali Abdu Ahmed flytt landet. En utveckling som Tsegay tror var till hans fördel. För till sin förvåning vart Tsegay frigiven – helt utan förklaring. Men en sak var säker, han ombads glömma sina år i fängelset.

När Tsegay kom ut från fängelset återförenades han med sin familj. Men pappa, priest Mehari, hade gått bort under hans tid i fängelset. Dagen han fick det beskedet var en av de mörkaste i hans liv, han fick aldrig ta farväl av sin far. Tsegay mindes däremot det löfte han gav sig själv i fängelset, att bli en röst för de som behöver det allra mest.

En tid därpå gav han sig på flykt. Med hjälp av människosmugglare tog han sig via Sudan upp till Libyen, och därefter korsade han medelhavet för att komma till Italien, ett land han fann bekant på grund av Italiens tidigare kolonialisering av Eritrea. Längs vägen upplevde han dock fruktansvärda hemskheter. Tsegay berättar om kvinnor som blivit våldtagna av smugglarna, och män som hoppat av flyktingbåten mitt ute till havs. Smugglarna spädde även ut flyktingarnas dricksvatten med bränsle, så att de inte skulle be om mer än nödvändigt. De som överlevde helvetesfärden lever idag i Europa, och vill nog enligt Tsegay helst bara glömma det de fick utstå.

Idag bor Tsegay Mehari med sin fru och två barn i Västerås. När han kom till Sverige satte han upp mål för sig själv att lära sig svenska, ta körkort, utbilda sig och ge ut en diktsamling. Allt som han sedan fullföljde. Idag jobbar han som undersköterska inom psykiatrin, och har gett ut en bok, en dagbok och två diktsamlingar. Varav en blivit översatt till svenska. Dikterna han skrev i fängelset bär han ännu med sig. Enligt Tsegay symboliserar de hopp och frihet, och en röst för alla de som inte inte får glömmas bort.

Tsegay Mehari 
Ålder: 36 år
Språk: Tigrinja, svenska och Engelska
Bor: I Västerås, med fru och två barn
Gör: Arbetar som undersköterska inom psykiatrin
Intressen: Poesi, litteratur
Mål: Få fler av sina verk översatta och publicerade

Text: Tim Waage