Pennor höjdes mot himlen, trots det snöoväder som belägrat Stockholm. Orden ‘Je Suis Charlie’ ekade gång på gång över Sergels Torg, då talare efter talare upprepar orden. Söndagens manifestation blev en lugn och samlad, men ändå kraftfull och inspirerande, tribut till press- och yttrandefriheten i allmänhet och journalisterna på Charlie Hebdo i synnerhet.
För er som inte kunde delta, eller er som vill höra det igen, kan ni läsa Reportrar utan gränsers ordförande Jonathan Lundqvists tal nedan.
Jonathan Lundqvists tal
“Jag dör hellre stående än lever på knä”. Det sa Charb, chefredaktör på Charlie Hebdo. I intervjun lade han till att det kanske lät lite pompöst. Men sådan är yttrandefriheten: lite pompös. Precis som de flesta principer.
Det är lätt att säga att man är för yttrandefrihet med svårare att leva efter principen. För yttrandefriheten handlar inte bara om dig. Inte bara om att du ska få säga vad du vill. Alla vill vi försvara rätten att få uttrycka det vi själva står för. Alla vill ha rätten att få säga och höra saker som bekräftar de egna åsikterna.
Men yttrandefrihet kräver saker av dig också: att du ibland får höra, läsa eller se saker som du inte håller med om. Saker som du avskyr. Saker som rubbar din världssyn, som gör dig upprörd eller arg. Yttrandefriheten, som princip, kräver av dig att du skakar av dig och går vidare. Att sträcka sig efter vapen för att tysta röster gör oss alla fattigare. Oavsett om vapnet är en kalashnikov eller nya lagar.
Vi har samlats här idag för att sörja de människor som dödades i onsdags. Men också för att hedra den princip de dog för. Och för att påminnas om att andra – just nu! – hotas på samma sätt. De hotas av människor som inte respekterar principen. I Sverige; i Europa; i världen. På grund av en bild, en karikatyr, en artikel.
Vi har samlats här för att ingen vill leva på knä.
Yttrandefriheten är rätten att häckla makthavare. Kritisera idéer. Driva med religioner. Vara spretig. Slå uppåt och nedåt.
I alla samhällen finns yttrandefrihet för det som är accepterat. Det som faller innanför “det anständiga”. Vad som avgör är hur vi behandlar dem som faller utanför. De obekväma. Provokatörerna; de politiskt extrema; satirikerna; de annorlunda; de jobbiga och envisa. De som tittar på världen på ett annat sätt och drar andra slutsatser. Yttrandefriheten är en rättighet som inte behövs för människor som tycker rätt. Det är en rättighet för dem som tycker fel. Bara för dem är den värdefull.
En dag som denna är det lätt att stå upp för yttrandefrihet. Efter attacken mot Charlie Hebdo finns det gott och ont. De goda höll i en penna och de onda i ett semiautomatiskt gevär. Det gör det lätt att stå upp mot det onda. Men hoten mot yttrandefriheten tar inte alltid så drastiska former. De som vill begränsa yttrandefriheten gör det ofta med andra medel. Lagar begränsar yttrandefriheten – och leder i värsta fall till fängelse. Hot om våld leder till självcensur. Hot om social uteslutning likaså.
Men hur behandlar vi våra obekväma? De som tycker annorlunda. De som utmanar det anständiga. De som sårar oss eller provocerar oss?
I Sverige har oerhört få medier publicerat de karikatyrer som stått i centrum för de senaste årens våldsamma konflikter. Tidningsredaktioner hänvisar till att det är känsligt. Att det kan såra. Vi begränsar debatten, ger efter för påtryckningar och utsätter andra för fara. Det som hände på Charlie Hebdo var ingen isolerad händelse. Samma sak var nära att hända på Jyllandsposten får några år sedan.
När allt kommer kring är det debatterna som tvingas fram genom att lyssna på andra obehagliga ämnen som är demokratins signum. Det som skiljer demokrati från andra styrelseformer. Debatterna är livsluften som garanterar delaktighet, förändring och politiskt engagemang.
Vill vi verkligen ha ett debattklimat som tystnar allt mer, av rädsla för att stöta sig med någon? Vad får vi kvar? När övergår omsorgsfull hänsyn till begränsade ängslighet?
Kampen för yttrandefrihet börjar i oss själva. I vår tolerans mot andra människor och deras idéer. Att de får säga vad de vill utan att vi låter oss provoceras. Att vi som vuxna människor tar vårt ansvar; himlar med ögonen, skakar på axlarna och går vidare när vi ser något vi inte tycker om. Eller, varför inte ge svar på tal?
Det är demokrati. Det var något som tecknarna Charlie Hebdo förstod och fick betala det ultimata priset för.
Lev för principen. Lev stående. Det kanske låter pompöst – men det är värt det. Je suis Charlie.