Belarus journalister
i exil

Belarus är ett av de svåraste länderna i Europa för oberoende journalister att arbeta i. Sedan det riggade presidentvalet 2020 är journalistkåren en måltavla för regimen och minst 300 journalister har tvingats i exil. Nu kämpar de för att bevaka sitt hemland på distans.

Jag hade bara en liten ryggsäck med mig när jag kom till Warszawa. Jag tog inte ens med mig min dator, min kamera eller mina hårddiskar för det var en symbol för att jag skulle återvända, säger journalisten Tanya Kapitonova.

Vilka blir konsekvenserna när journalister tvingas lämna landet och – i värsta fall – yrket?

Reportrar utan gränser Sveriges rapport har tagits fram i samarbete med det oberoende journalistförbundet Belarusian association of journalists (BAJ).

Rapporten beskriver situationen för de exiljournalister som fortsätter kämpa för att rösterna från och om Belarus inte ska tystna.

Förord

Medan bomberna faller över Ukraina och journalister skjuts, kidnappas, torteras och flyr pågår det brutala förtrycket av journalister i grannländerna Ryssland och Belarus som tillsammans med Turkiet är två av Europas svåraste länder att vara journalist i.

Reportrar utan gränser har snabbt kunnat mobilisera till stöd för våra ukrainska kollegor. Vi har med hjälp av gåvor från medlemmar, allmänhet och stora givare köpt in skyddsutrustning, första hjälpen-kit och satellittelefoner, öppnat ett presscenter i staden Lviv och upprättat kontakter för att unna bistå journalister som tvingas fly.

Stödet till utsatta journalister i Belarus och Ryssland har inte alls varit lika stort i en svensk kontext. När de första rapporterna om ökande övergrepp på pressfrihet och attacker mot journalister i Belarus kom in under våren 2020, inför valet samma år, var det få som reagerade.

Reportrar utan gränser kunde tack vare vår partnerorganisation Belarus Association of Journalists snabbt vara på tårna, sprida information och fördöma situationen i landet. När det så kallade valet var ett faktum och attackerna mot fria och oberoende medier sattes i system gick vi ut på gatorna, bland annat arrangerade vi två stora demonstrationer i Stockholm till stöd för Belarus journalister.

Under perioden 2020 till 2021 har fler än 600 journalister gripits och tillsammans spenderat mer än 10 000 dagar i fängelse. I augusti 2021 publicerade Reportrar utan gränser och Världsorganisationen mot tortyr en rapport om hur journalister utsattes för tortyr och våld.

Från augusti 2020 till oktober 2021 såg sig 300 journalister tvingade att fly sitt hemland. Den här rapporten, som påbörjades innan kriget i Ukraina bröt ut, handlar om dem och visar på flera av de utmaningar som nu även de journalister som flyr Ukraina och Ryssland står inför.

Sverige och andra EU-länder bör skapa strukturer för att kunna ta emot journalister, inte bara från Belarus utan även från Ukraina och Ryssland och ge dem förutsättningar att snabbt och flexibelt kunna fortsätta rapportera om sina hemländer även i exil. Reportrar utan gränser har i detta syfte startat fonden JX Fund som både enskilda journalister och mediehus kan söka medel ifrån. Annars tystnar den oberoende journalistiken i östra Europa och pressfriheten släcks ner helt.

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser Sverige.

Här följer ett försök att gestalta hur situationen ser ut för de oberoende journalister och medierepresentanter som har lämnat Belarus.

Till grund för rapporten ligger djupintervjuer med 12 exiljournalister från Belarus. En av dem är av säkerhetsskäl anonymiserad. Av samma anledning har vi även utelämnat information om vilka medier som vissa av journalisterna arbetar för, samt närmare detaljer om vart de befinner sig. Till grund för rapporten ligger även statistik samt en enkätundersökning från det oberoende journalistförbundet Belarusian Association of Journalists som upplöstes av belarusiska myndigheter i augusti 2021. Den statistik som finns att tillgå är mycket liten och det är en utmaning att den inte går att jämföra den med någon annan tillförlitlig statistik.

300 oberoende journalister tvingades lämna landet från och med augusti 2020 till oktober 2021, enligt BAJ. Samtidigt kan det finnas ett mörkertal då journalister har gått under jord eller inte har en fast punkt. På grund av kriget i Ukraina, som bröt ut efter att arbetet med rapporten påbörjades, har flera journalister som sökt en tillflyktsort där tvingats fly ännu en gång.

300

Så många oberoende journalister tvingades lämna Belarus från augusti 2020 till och med oktober 2021.

Källa: BAJ

Ett svårbevakat land

Innan valet var det bara svårt. Vi kände pressen men att jobba som journalist var ändå något du kunde göra. Efter valet blev det som ett krig. När jag gick hemifrån på morgonen visste jag inte om jag skulle få se min dotter och min man igen.

Maria Gritz, reporter vid Belsat TV, nu i exil Polen.

Den 9 augusti 2020 tillkännages resultatet från det riggade presidentvalet i Belarus. Den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko vinner med över 80 procent av rösterna. 

Både innan men framför allt efter valet utbryter massiva protester och tusentals och åter tusentals människor sluter upp i flera städer, bland annat i huvudstaden Minsk. 

President Lukasjenko slår tillbaka. Hårt. Med både vattenkanoner, tårgas och gummikulor.

Allmänintresset är stort och mediebevakningen massiv, men för många av de oberoende journalister som bevakar demonstrationerna blir den blå pressvästen, som tidigare gett ett visst mått av skydd, istället det motsatta. 

Journalisterna blir nu en måltavla för landets säkerhetsstyrkor.

Enligt statistik från Belarusian Association of journalists (BAJ) registrerades 133 allvarliga kränkningar mot journalister mellan den åttonde maj, då valkampanjen startade, till den elfte augusti, 48 timmar efter valet.

FAKTA: BELARUS

Officiellt namn
Respublika Belarus/Republiken Belarus

Statsskick
republik, enhetsstat

Statschef
president Aleksandr Lukasjenko (1994 –)

Regeringschef
premiärminister Roman Golovtjenko (2020 –)

Antal invånare
9 398 861 (2020)

Huvudstad med antal invånare
Minsk 2 028 000 (FN-uppskattning 2020)

Källa: UI/Landguiden

Den tionde augusti 2020 är Natallia Lubneuskaja, reporter vid den oberoende belarusiska tidningen Nasha Niva, på plats i Minsk för att rapportera om protesterna.

– Allt var fridfullt och människor samlades med plakat och banderoller. Vi var runt tio journalister där och de flesta av oss hade blå pressvästar. Plötsligt kommer ett tjugotal män från säkerhetspolisen rusande från andra sidan gatan, säger Natallia Lubneuskaja.

Demonstranterna börjar springa och Natallia ser hur folkmassan beskjuts av säkerhetsstyrkorna. Snart bedömer Natallia och hennes kollegor att det är för riskfyllt att stanna kvar.

– När vi börjar ta oss därifrån känner jag att något träffar mitt ben. Jag tittar ner och ser ett sår. Jag får hjälp av mina kollegor att ta mig därifrån, någon har en bil parkerad i närheten och de kör mig till sjukhuset.

På sjukhuset får Natallia Lubneuskaja veta att hon har blivit skjuten med en gummikula. Hon blir kvar på sjukhuset i en månad. Och skottet var ingen olycka, säger hon.

– Vi har en inspelad film som visar att skottet definitivt var riktat mot mig. Det var avsiktligt.

Detta är en av de attacker mot Belarus oberoende journalistkår som det belarusiska journalistförbundet BAJ har registrerat.

.

480

Så många gripanden av journalister registrerades i Belarus under 2020.

Källa: BAJ

Journalisten Natallia Lubneuskaja vid sin arbetsplats i Vilnius, Litauen där hon nu lever i exil.
Journalisten Ihar Karnei vid Radio Free Europe greps och misshandlades när han rapporterade från en demonstration.

Fängslade journalister

På Stalins tid brukade man säga något i stil med: ”Vi behöver bara killen, åtalspunkten hittar vi sen”. Kanske är det samma sak i Belarus nu. Först griper de dig och sen letar de upp en åtalspunkt. Det är inga problem för dem.

Alexander Yaroshevich, grävande journalist i exil i Vilnius, Litauen.

Sedan 2020 har Belarus fallit i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Regimkritiska journalister och bloggare utsätts för hot, våld och grips. Internet har kringskurits och ledande nyhetssajter blockeras. Tillgången till information är kraftigt begränsad.

Det har aldrig varit lätt att arbeta som oberoende journalist i Belarus men i samband med valet 2020 har det blivit nästintill omöjligt. Enligt en rapport från Reportrar utan gränser och Världsorganisationen mot tortyr utsätts landets mediekår för ett systematiskt förtryck där censur, böter, hot, indragna pressackrediteringar, räder mot både redaktioner och enskilda journalisters hem, beslag av utrustning, gripanden, utomrättsliga rättegångar och till och med tortyr har blivit en del av vardagen. 

Efter att inledningsvis kvarhålla gripna journalister under kortare perioder började myndigheterna under hösten 2020 dela ut längre fängelsestraff. De första offren för den nya policyn var journalisterna Daria Chultsova och Katsiaryna Andreyeva vid den oberoende tv-kanalen Belsat TV. De dömdes till två års fängelse för att ha livesänt vid demonstrationer. Andreyeva åtalades senare även för landsförräderi och riskerar nu upptill 15 års fängelse.

Den stegrande repressionen har möjliggjorts bland annat med hjälp av lagförändringar som begränsar journalisters möjlighet att göra sitt jobb. Bland annat i den så kallade massmedia-lagen som till exempel gör det förbjudet att utan tillstånd streama från icke-auktoriserade sammankomster och i lagen mot extremism som gör det förbjudet att publicera eller distribuera material som bedöms som extremistiskt. Oberoende medier kan alltså stämplas som extremistiska grupperingar och publicister och journalister kan dömas till långa fängelsestraff.

Men det inte bara riskabelt att arbeta som oberoende journalist i Belarus, det är också farligt att ta del av deras rapportering. Den som till exempel följer ett extremist-stämplat mediums Telegram- eller Youtube-kanal riskerar fängelse.

– Vilket nyhetsmedium som helst kan få den här stämpeln och myndigheterna behöver inte ens ha något domstolsbeslut. Polis och säkerhetspolis kan göra det här helt själva och de säger inte alltid vad som ligger till grund för det. Att som medium vara extremist-stämplat betyder att alla som på något vis aktivt medverkar eller bidrar till det räknas som kriminella, säger en journalist som av säkerhetsskäl vill vara anonym.

I nuläget sitter 28 journalister och medierepresentanter fängslade i Belarus (april 2022). Flera av de som gripits och sedan släppts vittnar om svåra förhållanden, såsom överfulla celler och psykisk och fysisk misshandel. 

En tidig morgon den 12 maj 2021 bevakar fotografen och journalisten Tanya Kapitonova en manifestation i centrala Minsk. En grupp kvinnor i symboliskt vita kläder och med vita blommor i händerna har samlats på torget Kamaroŭski Market där 200 kvinnor, drygt ett år tidigare, slöt upp i en manifestation mot regimens våld.

– Protesterna hade pågått i nio månader, lika lång tid som det tar för en kvinna att gå igenom en graviditet och föda ett barn. Det var ett sånt där symboliskt datum, säger Tanya Kapitonova.

28

Så många journalister sitter fängslade i Belarus.

Källa: RSF

Tanya Kapitonova bevakar händelsen och tar flera fotografier av manifestationen. Sedan återvänder hon hem för att skriva sitt reportage.

Nästa dag bultar det på dörren.

– Där stod fem män, civilklädda. De sade inte vad de hette eller vilka de var. De bara tog fast mig och tog mig till polisstationen, säger Tanya Kapitonova.

På polisstationen får Tanya Kapitonova först sitta ensam i ett kallt, tomt rum. Sedan kommer förhörsledarna och hämtar henne.

– Under två, tre timmar förhörde tre män mig. De frågade om jag kände kvinnorna på demonstrationen men när de förstod att jag inte gjorde det började de istället fråga om kontaktuppgifter till mina redaktörer. Jag berättade ingenting och efter tre timmar sade de: Okej, gör er av med henne. Nästa dag var det en rättegång på Skype.

Ett vittne, som under rättegången sitter i samma rum som Tanya, påstår att han har sett henne delta i demonstrationen och att hon då hade vita kläder och blommor som de andra demonstranterna.

Tanya döms mot sitt nekande till tio dagars fängelse för att ha deltagit i demonstrationen.

– Vi var 16 personer i en cell som var avsedd för två. Det fanns inga madrasser, inga hygienprodukter, de ville inte ge oss de saker som våra släktingar hade med sig till oss. Så i tio dagar levde jag ett väldigt asketiskt liv.

Jag hade bara med mig en liten ryggsäck när jag kom hit. Jag hade inte ens med mig min dator, min kamera eller mina hårddiskar. Att jag lämnade kvar dem i Belarus var som en symbol för att jag skulle återvända. Jag ska återvända.

Journalisten och fotografen Tanya Kapitonova lever i exil i Warszawa, Polen.
Maryna Zolotova, chefredaktör för den numera extremist-klassade nyhetssajten TUT.by, sitter frihetsberövad i Belarus.

Det är inte många oberoende journalister som fortfarande är yrkesverksamma i Belarus, men de finns. Exakt hur många är svårt att veta eftersom flera har gått under jord och arbetar anonymt. Vissa kan fortsätta jobba öppet men rapporterar inte längre om ämnen som kan provocera regimen eller kritiserar makten.

– All kritik kan räknas som extremism, till och med en liten chatt på nätet, och det skapar stora problem för de journalister som vill göra sina röster hörda. De journalister som arbetar inifrån Belarus är under konstant press. Det händer att de undviker att rapportera från vissa evenemang där de riskerar att bli gripna. Så tyvärr är rösterna inifrån landet få men långt ifrån alla är tysta, säger en journalist som vill vara anonym.

De journalister som fortfarande befinner sig i landet tvingas utstå räder, godtyckliga gripanden, hot och våld från säkerhetspolis. De lever också med en konstant oro för att de eller deras nära och kära ska utsättas för repressalier på grund av deras rapportering.

Många av Belarus journalister ser därför ingen annan utväg än att lämna landet. 

Den där dagen sökte polisen upp i stort sett alla mina kollegor i olika städer runt om i Belarus. Jag förstod att det handlade om timmar, kanske mindre än så innan de skulle komma till mig. Plötsligt blev det så tydligt att det inte var en hemsk saga. Det var på riktigt. Jag tog lite kläder, min dotters pass och mitt eget och senare lämnade vi landet. Vi reste i två dagar i sträck. Det var en oerhört tuff resa.

Journalisten Maria Gritz arbetar för extremistklassade Belsat TV. Hon levde i exil i Ukraina men på grund av kriget har hon tvingats fly igen, denna gång till Polen.

Livet i exil – utmaningar och möjligheter

Hur ser situationen ut för de oberoende journalister som har lämnat Belarus och sökt en tillflyktsort i andra länder? Var finns de? Vilka är utmaningarna, och hur påverkas journalistiken av den geografiska distansen?

De flesta av de 300 journalisterna som har lämnat Belarus har bosatt sig i länder som angränsar till hemlandet. Merparten befinner sig i Polen, Ukraina och Litauen – länder som angränsar till Belarus. Samtidigt har kriget i Ukraina lett till att många journalister som bosatt sig där har tvingats fly igen.

Polen 38,4% (56 journalister)

Ukraina 22,6% (33)

Litauen 15,8% (23)

Georgien 13% (19)

Lettland 0,7 (1)

Tjeckien 0,7 (1)

Övriga länder 8,9% (13)

Och livet i exil är långt ifrån problemfritt, det visar en enkätundersökning som Belarusian Association of journalists (BAJ) gjorde i oktober till november 2021 bland sina medlemmar som har tvingats gå i exil. Totalt 140 svarade på enkäten.

Utmaningarna

  • Legalization in the country of residence 52.1%
  • Searching for housing 26.4%
  • Finding premises for work 10%
  • Job search 39.3%
  • Finding opportunities for medical care and rehabilitation 37.9%
  • Seeking psychological help 20.7%
  • Search for family relocation opportunities 17.9%
  • Search for a circle of colleagues and like-minded people 35.7%
  • Improvement of the language level in the host country 53.6%
  • Search for educational institutions for children 11.4%

    Källa: Belarusian Association of Journalists.

Jag arbetade som fotograf i tjugo år. I Belarus var jag ett namn, jag var känd. Även om jag blev av med jobbet på redaktionen där jag arbetade kunde jag snabbt få jobb någon annanstans. Utomlands är det en omöjlig situation och en omöjlig uppgift att hitta jobb för konkurrensen är så stor.

Vadim Zamirovski tvingades ge upp jobbet som fotograf i samband med flykten.

Försörjning

En av utmaningarna för exiljournalisterna är att kunna försörja sig i det nya landet, det visar enkätundersökningen från Belarusian Association of Journalists. 39 procent av de svarande listade jobbsökande som en stor utmaning. Likaså bristen på stabil inkomst. 

Ofta är det inte bara sig själva som journalisterna ska försörja utan även familjen i exillandet eller i Belarus. Levnadskostnaderna ökar eftersom journalisterna måste starta om från noll.

– Här hyr folk ut sina lägenheter omöblerade, så du måste köpa allt nytt och det är väldigt dyrt. Den första natten i vår nya lägenhet hade min dotter och jag ingenting att lägga över oss när vi skulle sova. Bara min dotters lilla barnfilt. Jag grät hela natten för att jag kände mig som världens sämsta mamma för att det här var mitt val. Att försätta oss i den här situationen, säger Maria Gritz som först levde i exil i Ukraina men som tvingades fly igen när kriget bröt ut. Nu bor hon i Warszawa i Polen.

Den svåra ekonomiska situationen gör att journalister till en början kan bli beroende av ekonomiskt bidrag, inte minst för att finansiera nya projekt. Men även om det finns stöd att få är det inte alla som vet hur de ska gå tillväga för att ansöka om dem.

– De flesta är vana vid att arbeta på en nyhetsredaktion och att ha en redaktör. Att starta ett projekt på egen hand inte alltid lätt. Även om du kan ansöka om bidrag för ditt projekt så innebär det massor av pappersarbete och det här är journalister och fotografer som kanske aldrig har gjort något sådant förut. Det är en helt ny färdighet du måste lära dig och inte alla kan det, säger Anton Trafimovich, exiljournalist i Warszawa, Polen.

Ansökningsprocessen kan också innebära en säkerhetsrisk.

– För det första är det få journalister som vet om att stöden finns, för det andra är vissa rädda för att ansöka. Det finns en rädsla för att den administrativa processen kring ansökan kan involvera människor från hemlandet som råkar illa ut, att man inte använder sig av säkra kanaler när man kommunicerar eller att information ska läcka, säger en journalist som vill vara anonym.

En del av journalisterna kan fortsätta att arbeta för de belarusiska medier som har flyttat sina redaktioner utomlands och för en belarusisk publik. Vissa journalister är fortsatt anställda medan andra går in i frilanslivet.

Tanya Kapitonova, som nu bor i Warszawa i Polen, kan fortsätta jobba för sin redaktion på distans men nu har hon nya arbetsuppgifter.

– I Belarus skapade jag innehåll. Nu jobbar jag som redaktör och korrekturläsare. Jag läser alla texter på vår hemsida, korrar fel och producerar en del material till webben. Jag skapar ingenting själv så det känns lite ovant. Jag saknar det. Samtidigt är det fantastiskt att inte behöva tänka på att någon kan komma och arrestera mig bara för att jag gör mitt jobb, säger Tanya Kapitonova.

Och det är inte alla som kan fortsätta arbeta som journalister i exil. Sådant som ökad konkurrens på en ny arbetsmarknad, språkbarriärer, inget eller litet kontaktnät eller att den redaktion man jobbade för har tvingats lägga ner bidrar till att det kan vara svårt att försörja sig som journalist.

Fotografer och bildjournalister är mest utsatta eftersom de – till skillnad från sina skrivande kollegor – har svårt att rapportera om hemlandet på distans.

– Jag kan inte gå ut och fotografera, rapportera eller göra ett reportage om Belarus när jag befinner mig i Kiev, säger Vadim Zamirovski som tidigare jobbade som fotograf i Minsk.

Efter många försök att hitta jobb som bildjournalist i Ukraina dit han flyttade efter att han lämnade Belarus tvingades Vadim Zamirovski byta bana och utbildar sig nu till motion designer.

– Trots att jag har många vänner här i Kiev och att jag på alla möjliga sätt har försökt hitta jobb så fick jag till slut ge upp. Jag älskade mitt jobb som fotograf. Det är inte bara ett yrke utan en livsstil, så för mig var det svårt känslomässigt att byta bana. Men jag har en familj. Jag har ett barn som jag måste försörja, säger han.

Vadim Zamirovski är en av de belarusiska journalister som sökt en tillflyktsort i Ukraina och som på grund av kriget har tvingats flytta igen. Vadim Zamirovski bor nu i Vilnius, Litauen.

Det finns ingen statistik på hur många exiljournalister som har lämnat yrket, men klart är att det får konsekvenser då situationen i Belarus riskerar att bli underbevakad om de oberoende journalisterna blir färre.

39 %

Så många av de svarande i enkäten listade jobbsökande som en stor utmaning.

Uppehållstillstånd

Det viktigaste är att legalt kunna vistas i ett land. Det är grunden till att kunna leva ett normalt liv.

Vadim Zamirovski, exiljournalist i Litauen.

Av de medverkande i Belarusian Association of Journalists enkät från oktober 2021 uppgav 52 procent att processen kring visum och uppehållstillstånd var en stor utmaning med att gå i exil.

– Det var lättare för mig att få uppehållstillstånd i Polen eftersom jag precis som många andra belarusier har polska rötter. Vi hade ett särskilt kort som en person med polsk påbrå kan åberopa, och det gjorde det lättare att få uppehållstillstånd, säger Ruslan Kulevich, exiljournalist i Polen.

Många exiljournalister som snabbt behöver lämna Belarus väljer att ta sig till länder där belarusiska medborgare inte behöver visum och kan därefter ansöka om uppehållstillstånd. Olika visumkrav gäller i olika länder. I Georgien kan man till exempel leva i ett helt år utan visum, i Litauen krävs visum från start och i Ukraina kan en belarusisk medborgare stanna i 180 dagar och måste därefter lämna landet i lika många dagar.

Vadim Zamirovski tycker att man borde underlätta för de flyktingar som kommer från Belarus och berättar om sina erfarenheter:

– Jag fick problem i Ukraina för att jag inte hade ett originalbrev från min redaktör som visade att jag som journalist ansökte om uppehållstillstånd. Eftersom min redaktör satt fängslad i Belarus kunde hon inte ge mig det utan jag hade bara en e-kopia. Migrationsverket ville inte acceptera den som underlag, säger Vadim Zamirovski och fortsätter:

– De gjorde ju inget fel juridiskt, men om man vill hjälpa belarusiska flyktingar måste man kunna bortse från sådana bagateller och förstå att situationen är unik.

Även sådant som upplevs som krånglig byråkrati, språkförbistring, bristande information om hur man går tillväga och vilka rutiner som gäller kan komplicera och förlänga asylprocessen. 

Flera av journalisterna vittnar om att asylprocessen blir ett orosmoment som tar tid och kraft vilket gör att det inte finns utrymme att hantera annat praktiskt som behöver ordnas. Det blir också en mental bromskloss i processen att rota sig i ett nytt land.

– Om du kommer till Ukraina är det på papperet rätt enkelt att få skydd där eftersom det är ett visum-fritt land, men i verkligheten är det långt mer komplicerat. Om du inte har ordnat din lagliga status så kan du knappast tänka på att jobba, säger en journalist som vill vara anonym.

52 %

Så många av de svarande i enkäten tyckte att processen kring visum och uppehållstillstånd var en utmaning.

Det var ingen tillfällighet att jag flyttade till Polen utan ett genomtänkt beslut. Den här staden påminner mig mycket om min hemstad. Det bor många belarusier här och jag känner mig som hemma. Eftersom jag har polska rötter så kan jag lite polska. Jag förstår och kan göra mig förstådd så jag klarar mig.

Ruslan Kulevich, exiljournalist i Polen.

Språk

Belarus har två officiella språk: belarusiska och ryska. I landet talas också polska och ukrainska. Det kan vara en anledning till att exiljournalister väljer att bosätta sig i Ukraina, där en stor del av befolkningen pratar ryska, och i Polen. 

Samtidigt uppger exiljournalister att språkförbistring leder till problem i det nya landet. 54 procent av de svarande i Belarus Association of Journalists enkätundersökning tyckte att det är svårt att lära sig ett nytt språk eller att arbeta upp redan befintliga språkkunskaper till en nivå som är tillräcklig.

Begränsade språkkunskaper gör att journalisterna kan bli utestängda från arbetsmarknaden. Om de inte heller kan engelska begränsas även möjligheterna till samarbete med internationella arbetsgivare, säger Ruslan Kulevich, exiljournalist i Polen.

– Man måste kunna engelska. I Litauen klarar man sig på ryska. I Polen kan de som kommer från Belarus och kan belarusiska kanske klara sig på polska eftersom de är närbesläktade språk. Men längre än så kommer man inte utan språkkunskaper. Tyskland, Sverige och andra länder är helt stängda för den som inte kan engelska. Alla dörrar stängs om man inte kan kommunicera, säger han.

54 %

Så många av de svarande i enkäten tyckte att språket är en stor utmaning.

Hotbild

Efter att flygplanet med Raman Pratasevich tvingades nödlanda i Belarus har vi blivit mycket mer försiktiga när det gäller vår personliga säkerhet. Vi avslöjar inte vart vi bor och sånt. Man kan lätt komma hit med en bil och haffa en person, stoppa den i bakluckan och köra ut ur landet utan att någon lägger märke till det. Så vi är försiktiga.

Ruslan Kulevich, exiljournalist i Polen.

Flera av de journalister som vi har intervjuat uppger att de känner sig mycket tryggare och friare i sin yrkesroll i exil. Vissa upplever att de nu kan publicera sina texter – även regimkritiska sådana – utan rädsla för repressalier.

Under hela mitt yrkesliv har jag skrivit precis det jag vill så jag försöker att inte censurera mig själv. Om jag vill vara kritisk så är jag det. Så är det bara. Här i Warszawa tänker jag inte, som vissa andra, att jag borde vara rädd. Om jag satt här och var rädd, vad skulle människorna i Belarus göra då? Det är huvudregeln i mitt jobb, att kalla saker och ting vid dess rätta namn.

Journalisten Zmicier Mickiewicz, vid Belsat TV, ute på fältet.

Andra är mer försiktiga med vad de skriver.

– Jag publicerar artiklar utan mitt namn och det gör de flesta journalister som jobbar för oberoende medier. På så vis känner jag mig trygg, samtidigt måste vi tänka oss noga för kring vad vi skriver eftersom två av våra kollegor sitter fängslade. Om polisen inte kan hämnas på oss kan de ta ut sin hämnd på dem istället, säger Natallia Lubneuskaja, exiljournalist i Litauen.

Det förekommer att journalisters familjemedlemmar i Belarus får besök av säkerhetspolisen, hotas eller tvingas utstå husrannsakningar. Oron för att familjen i Belarus kan råka illa ut kan leda till självcensur, berättar Anton Trafimovich, som befinner sig i Warszawa, Polen.

– Jag har inte tänkt på det här förrän nyligen då jag hörde om en kille som var anarkist i Belarus och som sedan flyttade till Polen. För en tid sedan greps hans mamma i Belarus för att hon, enligt de som grep henne, hade uppfostrat en dålig son och att det här var hennes eget fel. Vi journalister kände genast: “Hjälp, vi har våra familjer kvar i Belarus. Ska vi nu börja tänka på vad vi skriver och säger?”, säger Anton Trafimovich.

Och att gå i exil är långt ifrån en garant för trygghet. Något som inträffade under arbetet med den här rapporten och som har förändrat säkerhetsläget i Europa är Putins pågående invasion av Ukraina. Den 24 februari 2022 genomför presidenten en fullskalig invasion av grannlandet – ett land där många belarusiska journalister sökt skydd. Vi får löpande rapporter om städer som beskjuts med raketeld, om stigande dödstal och om människor som flyr sina hem. Oron och rädslan bland de belarusiska journalister som befinner sig i landet är stor. Tre av de som har intervjuats i rapporten har flytt till Litauen och Polen.

– De belarusiska journalisterna delar samma höga säkerhetsrisk som sina ukrainska kollegor. Vissa journalister har flytt till västra Ukraina, andra har lämnat landet. Det är en mycket dramatisk situation, säger en journalist som vill vara anonym.

Sedan repressionen i Belarus stegrades i augusti 2020 har säkerhetstänket inom den belarusiska journalistkåren blivit större, både hos enskilda journalister och bland de oberoende nyhetsredaktioner som har överlevt.

Framför allt satsar redaktionerna på att utbilda sina journalister i digital säkerhet, berättar exiljournalisten Aliaksandra Dynko som först levde i exil i Ukraina men som nu har flytt igen.

– När Internet var blockerat och nedkopplat i Belarus i tre dagar lärde sig alla hur man använder VPN. Men nu måste vi förklara för folk hur man använder andra digitala verktyg för att de ska kunna behålla och få tillgång till information och för att skydda sig själva. Det var inte mediernas ansvar tidigare men nu tror jag att vi måste göra det för att upprätthålla publikens tillit, säger Aliaksandra Dynko.

Fotograf: Tanya Kapitonova.

Splittrade familjer

Belarus är inte längre en berättelse om en plats utan en berättelse om människor. Belarus finns numera överallt för att vi belarusier befinner oss överallt.

Maria Gritz, exiljournalist i Polen.

Livet i exil kan innebära att familjer splittras, antingen på kort eller lång sikt, vilket flera av de intervjuade journalisterna lyfter som ett problem. Det finns inte alltid ekonomi för att hela familjen ska kunna flytta med exiljournalisten.

Om exiljournalisten dessutom är den som har huvudansvar för familjens försörjning uppstår också ekonomiska bekymmer när hen flyttar eftersom journalisten till en början oftast inte har någon eller liten inkomst.

Enligt den enkätundersökning som Belarusian Association of Journalists har gjort uppgav 18 procent av de svarande att hitta sätt för familjerelokalisering var en stor utmaning. Att familjen är kvar i Belarus innebär en risk för att de utsätts för hot, utpressning och repressalier, vilket kan leda till självcensur hos exiljournalisten.

– Min man var väldigt orolig när jag och min dotter lämnade Belarus. Han visste inte vart vi var och under resan kunde jag inte höra av mig till honom för man ska inte kontakta sin familj när man lämnar landet eftersom de kan bli gripna. De kan använda sig av din familj för att utpressa dig till att återvända, säger journalisten Maria Gritz.

18 %

Så många av de svarande i enkäten uppgav att hitta sätt till familjerelokalisering var en utmaning.

Det största problemet är att bli fråntagen ett dagligt sammanhang. Att inte kunna interagera och träffa de människor som bor i ditt eget land, att inte kunna insupa atmosfären, vad som pågår, vad folk pratar om. Det skapar någon sorts konstgjord situation där man är alienerad från verkligheten. Det är jättesvårt att jobba utanför ett sammanhang.

Journalisten Iryna Arakhovskaya lever i exil i Warszawa, Polen.

Sammanhang

Flera av de intervjuade journalisterna berättar att det känns som att de har berövats ett sammanhang. Vissa känner sig i isolerade, särskilt de som har lämnat Belarus på egen hand och inte har sin familj eller en redaktion i ryggen. De upplever att det kan vara svårt att hitta ett socialt sammanhang. 36 procent av de tillfrågade i Belarusian Association of Journalists enkätundersökning ser det som en stor utmaning.

En av dem är journalisten Anton Trafimovich som bor och jobbar som frilansjournalist i Polens huvudstad Warszawa.

– Det jag saknar är den stämning som fanns på nyhetsredaktionerna i Belarus. Eftersom många redaktioner genomsöktes och inte existerar längre kommer journalister hit på egen hand och även om det finns ett nätverk av journalister här så är du ändå själv på något vis. Det saknas en professionell community, och därmed ett stöd, säger han.

I flera av de länder dit många belarusiska journalister flyttar, som Polen och Litauen, finns en stor andel invandrade belarusier men trots det kan det vara svårt att hitta ett sammanhang med andra journalister, särskilt om man jobbar som frilansjournalist.

Enligt exiljournalisten Hanna Liubakova, som bor i Vilnius, Litauen, är ett sådant sammanhang A och O för att finna sig tillrätta på en ny plats men också för att upprätta samarbeten.

– Det vore bra om det fanns några slags nav för oss journalister där vi kunde arbeta, utbyta information och skapa något tillsammans. Det skulle kunna leda till samarbeten and göra oss starkare. Även om våra redaktioner har förstörts kan vi fortfarande göra något tillsammans, skapa nya projekt, säger Hanna Liubakova.

36 %

Så många av de svarande i enkäten ser bristen på ett journalistiskt sammanhang som en stor utmaning.

Jag tror att alla belarusier, speciellt journalister, fortfarande upplever trauman. Det är svårt att ställa om även om du har flyttat utomlands. Vi drömmer fortfarande om protesterna, om misshandel, om polisen … Vi befinner oss mitt i den här kampen. Det är det som gör det så svårt.

Anton Trafimovich på sitt hemmakontor i Warszawa, Polen.

Trauma och skuld

Många exiljournalister bär på fysiska och psykiska trauman, både till följd av att ha jobbat som journalister i Belarus med allt vad det kan innebära i form av misshandel, hot och gripanden, och till följd av flykten från hemlandet.

Många gånger måste journalisterna lämna landet i all hast på grund av en ökad hotbild, rädsla för repressalier eller för att de riskerar att åtalas – bara för att de har gjort sitt jobb.

– Det svåraste är när journalisterna måste lämna Belarus väldigt snabbt. Bara lämna allt bakom sig, med en liten väska och inte veta vart de ska ta vägen. De här människorna är de som är mest sårbara nu. De bränner ut sig. Så behovet av psykologisk hjälp är förmodligen det viktigaste för alla just nu. De behöver hjälp och stöd, och stödet ska vara kontinuerligt, inte bara något de får då och då, eftersom krisen fortfarande pågår, säger en journalist som vill vara anonym.

En annan aspekt av flykten och flytten är att många journalister har svårt att acceptera att de har tvingats till exil, berättar Anton Trafimovich.

– Jag tror att det finns ett stort psykologiskt hinder i det här med omlokalisering eftersom det kan vara svårt att inse att du själv är en flykting. Jag träffade till exempel en vän som är bildjournalist och som kom till Warszawa för några månader sedan. Hon kan knappt jobba eller göra någonting för det enda hon tänker på är att hon vill tillbaka till Belarus. Hon är väldigt frustrerad och gillar inte sin status som flykting, medan jag och min fru har haft en helt annan strategi. Vi flyttade till Polen, utan att sätta upp några deadline eller milstolpar, och lever här tills vi får en tydlig signal om att det är säkert att återvända, säger han.

Andra vill inte gärna se det som att de har gått i exil utan betraktar flytten som temporär.

– Jag bodde på ett hotell i flera månader för att jag inte ville leta efter en lägenhet. Jag ville liksom inte börja leva någon annanstans. Mitt hem är i Belarus. Det är mitt land. Att inse att du inte kan återvända, att du inte kan träffa din mamma eller se skogen från ditt fönster … Det är väldigt smärtsamt, säger exiljournalisten Hanna Liubakova.

38 %

Så många av de svarande i enkäten tyckte att det är svårt att hitta möjligheter till medicinsk vård. 21 procent tycker att det är en utmaning att hitta psykologisk hjälp.

Journalisten Hanna Liubakova vid sina arbetsplats i Vilnius, Litauen där hon lever i exil.

Flera journalister beskriver också att de känner maktlöshet inför utvecklingen i Belarus och skuld över att ha lämnat landet och kollegorna, vilket tär på dem. Exiljournalisten Tanya Kapitonova beskriver det som att hon under lång tid straffade sig själv för att hon hade flytt.

– Jag frågade mig själv varje dag: Varför lämnade jag landet? Vad det på grund av paranoia eller intuition? Det var det svåraste för mig. Men till slut förstod jag att ingenting skulle bli bättre av att jag höll på så, varken för mig själv eller för mitt jobb.

Tanya Kapitonova upplever att hon, genom att fly, har lämnat sina kollegor i sticket och att rädslan för repressalier gör att hon inte, trots att hon befinner sig i Polen, vågar vara så kritisk som hon skulle vilja.

– Jag försöker att inte vara den här hjälten som står längst fram i ledet, avslöjar sanningen och är redo att gå igenom vad som helst för jag kan inte det. Jag skulle vilja säga något men jag är inte redo. Jag befinner mig i en situation där jag upplever att min röst är stulen igen. Den här konstanta känslan av att jag kan göra mer men inte klarar det, den känslan förgör mig, säger Tanya Kapitonova.

Det står klart att det journalisterna är med om sätter spår, både fysiskt och psykiskt och de eftersöker medicinsk och psykologisk hjälp i exillandet för att kunna gå vidare.

Samtidigt uppgav 38 procent av de svarande i Belarusian Association of Journalists (BAJ) enkätundersökning att de tycker att det är svårt att hitta möjligheter till medicinsk vård och rehabilitering och 21 procent tycker att det är en utmaning att hitta psykologisk hjälp.

Något annat de lyfter som viktigt är att möjligheten att få en paus från den i många fall ansvarstyngda vardagen i exillandet och hämta kraft för att orka fortsätta jobba. Den här typen av retreats för både exiljournalister och de som befinner sig i Belarus är något som BAJ har arrangerat.

– Vi bildjournalister hade en väldigt fin upplevelse på ett residens för fotografer nära Östersjön i Polen. I två dagar jobbade vi med våra fotoarkiv och skapade nya projekt. Jag kommer ihåg att det verkligen gav oss kraft, att andas ny luft och se havet, och att det var väldigt inspirerande, säger Tanya Kapitonova.

Vi har inte tillgång till fältet. Vi kan inte se vad som händer med våra egna ögon, vilket var själva essensen av mitt jobb när jag jobbade i Belarus. Det var en princip att vara ute på fältet och prata med människor personligen och bara skriva om sådant som jag själv upplevde. Nu är det omöjligt.

Aliaksandra Dynko levde först i exil i Kiev, Ukraina men har tvingats fly ännu en gång.

Journalistik i exil – anonymitet, tillit och innovation

President Aleksandr Lukasjenkos systematiska nedslag mot den oberoende journalistkåren i Belarus har skapat ett nytt, allt mer digitaliserat medielandskap och nya förutsättningar för oberoende journalister att rapportera om sitt hemland – både inne i landet och i exil.

Detta påverkar också den journalistiska produkten: fler anonyma källor, större svårigheter att verifiera information, självcensur och mindre journalistisk transparens på grund av ett ökat behov av källskydd är några av förändringarna som exiljournalisterna lyfter. Men trots allt lyckas journalisterna komma runt detta och hitta nya, innovativa lösningar för att bevaka sitt hemland. Ett förändrat medielandskap kräver nya strategier, berättar exiljournalisten Zmicier Mickiewicz som lever i Warszawa, Polen.

– Just nu är det främsta verktyget för demokrati den krypterade appen Telegram som gör det möjligt att inte bara sprida men också skicka och ta del av information anonymt utan att lämna spår. Det här gör det väldigt enkelt för folk att skicka data. Du kan ta en bild, skicka den och Telegram dödar all metadata. Även om polisen tar din telefon är det omöjligt att ta reda på vem som skickade bilden. Det är så det funkar nu.

Många av exiljournalisterna fortsätter att arbeta för belarusisk media och för en belarusisk publik. Det handlar då om medier som har haft möjlighet att flytta sina redaktioner utomlands, eller medier som sedan innan hade kontor utomlands. Men förutsättningarna för att rapportera om Belarus på distans är helt nya.

Den största förändringen är naturligtvis att exiljournalisterna inte kan följa det som händer på plats i Belarus. De har därför ett nära samarbete med sina kollegor som fortfarande befinner sig i landet och med sin publik som skickar bilder, videos och information via krypterade appar. På så vis har en typ av medborgarjournalistik tagit form i Belarus, säger Zmicier Mickiewicz.

– De främsta journalisterna befinner sig fortfarande i landet. På ett sätt kan alla som har en smartphone med en kamera vara journalister så det är omöjligt att dölja något.

Men att leverera information till oberoende medier är långt ifrån riskfritt. Som prenumerant på en Telegram-kanal kopplad till ett av myndigheterna extremist-stämplat medium kan du dömas till upptill sju års fängelse. Och ju hårdare trycket är från myndigheterna desto mer har journalister och privatpersoner behövt lära sig om cybersäkerhet. 

Trots riskerna fortsätter publiken att lämna information och stötta oberoende medier, berättar Aliaksandra Dynko, exiljournalist.

– För några veckor sedan blev vår Telegram-kanal hackad av säkerhetspolisen i Belarus. Det var en våldsam hackning för en av administratörerna för kanalen arresterades och säkerhetspolisen fick kontroll över kontot i tio minuter. De skickade ut ett tillkännagivande till publiken att de vet vilka som prenumererar på kanalen är och att alla ska straffas. När vi sedan fick kontroll över kontot igen hade vi förlorat mindre än fem procent av vår publik, berättar hon.

Det ser Aliaksandra Dynko som ett kvitto på att folket i Belarus har större tillit till oberoende medier nu än någonsin tidigare.

– Det betyder mycket för mig för jag förstår att trots repressionen och risken för att bli gripen så fortsätter folk att prenumerera på extremist-stämplade medier. Det innebär att vårt arbete betyder mycket för vår publik och att vi måste fortsätta.

Generellt sett är det inte lika riskfyllt för exilbelarusier att uttala sig i oberoende media som för de som befinner sig i landet varför journalisterna ofta intervjuar belarusiska experter, kommentatorer och oppositionella som befinner sig utomlands, berättar Anton Trafimovich.

– Det finns en kategori människor som inte är rädda för att ge kommentarer. Det är till exempel släktingar till politiska fångar som redan är i strålkastarljuset och som upplever att de inte har något att förlora. Det finns också en några experter i Belarus som också kan tänka sig att ställa upp, men jag vet inte. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan de blir gripna.

Men rädslan för repressalier får konsekvenser. Aliaksandra Dynko beskriver det som att journalistiken har gått in i “en anonym era”.

– Det här är på många sätt en anonym era för oss eftersom folk är rädda för att kommunicera med extremist-medier. Även experter är rädda för att prata med oss då belarusiska myndigheter ser dem som arbetar med analys som ett särskilt hot. Det är också en anonym era på så vis att journalister – av olika skäl – är rädda för att deras familjer i Belarus ska åtalas, säger hon.

Eftersom journalisternas familjer i många fall är kvar i Belarus finns en indirekt hotbild trots att journalisten befinner sig i säkerhet i ett annat land, vilket kan leda till självcensur. Journalisten kanske hellre väljer bort ämnen som kan provocera belarusiska myndigheter eller publicerar artiklar anonymt än riskerar att utsätta familjen för potentiell fara. Det påverkar också den journalistiska produkten.

All kritik kan bli betraktad som extremism. Till och med en liten chatt kan bli betraktad som en extremistgrupp. Det skapar stora problem för de journalister som vill göra sin röst hörd och lyfta vissa sociala eller politiska problem eller rapportera om politiska händelser, säger en journalist som vill vara anonym.

I en tid då exiljournalisterna är beroende av andrahandsinformation ställs källkritiken på prov – nu mer än någonsin tidigare. Och det finns de som utnyttjar den sårbarheten för sina egna syften, berättar Aliaksandra Dynko.

– Det finns fall där belarusisk säkerhetspolis men även andra entusiaster har producerat massor av fejkade nyheter för att få oberoende medier att rapportera om det. Vi måste lägga mycket resurser på att ta reda på om informationen vi får är sann eller inte.

Detta ställer högre krav på redaktionerna i form av tid, kunskap och resurser.

– Vi genomgår många utbildningar för at öka våra kunskaper i källkritik och vi använder oss av många olika verktyg. Vi faktakollar våra videos och foton via metadata och undersöker om de är riktiga eller inte. Alla nyheter vi hittar via sociala medier faktakollar vi också. Vi behöver konfirmera informationen med flera olika källor. Det tar mycket längre tid men vi måste göra det för att bibehålla den tillit vi har från publiken, säger Aliaksandra Dynko.

Även om journalisterna hittar sätt att fortsätta rapportera om sitt hemland är det vissa historier och ämnen som riskerar att hamna i medieskugga, berättar Natallia Lubneuskaja.

– Vi har vår publik i Belarus som kan berätta för oss vad som händer och det är en stor hjälp för oss utomlands. På grund av covid gjorde vi sedan innan många intervjuer digitalt eftersom att det inte var säkert att träffas fysiskt, så det är inte ett problem nu. Nästan alla har Telegram och Zoom och vi har lärt oss att skriva artiklar utan att träffas. Men problemet är att vi inte kan skriva om vissa ämnen just för att vi inte är på plats. Det är svårt, speciellt om det är något väldigt lokalt, i en stad där vi inte har lika stor publik. Då kan vi inte rapportera om vissa ämnen eftersom vi inte kan veta om det är objektivt och sant, säger Natallia Lubneuskaja och fortsätter:

– Nu när människor är rädda för att prata med oberoende medier så har vi också färre historier om människor. Inte om politik, men om livet och liknande. Folk är rädda för att uppmärksamheten skulle vara dålig för dem.

Trots detta fortsätter journalisterna att arbeta för att rösterna inifrån Belarus inte ska tystna. Det är vår uppgift att se till att de har alla de förutsättningar de behöver för att göra sitt jobb.

13

Så många medier extremistklassades i Belarus under 2021.

Källa: BAJ

Journalister manifesterar i solidaritet med de kollegor som gripits, den 3 september 2020 i Minsk. Foto: Violetta Savchits.

Rätten till information

Situationen visar att vi journalister kan och kommer fortsätta jobba. Ni kan fängsla oss, ni kan blockera alla våra sajter. Vi kommer skapa nya. Vi kommer flytta och fortsätta arbeta. Vi är som fågel Fenix, vi föds på nytt.

Hanna Liubakova, exiljournalist i Vilnius, Litauen.

Innan valet i augusti 2020 fanns det, enligt Belarusian Association of Journalists, cirka 4 000 journalister och yrkesverksamma inom media i Belarus – ett land med en befolkning på drygt 9,4 miljoner. Detta går att jämföra med Sverige som 2019 hade drygt 10 300 journalister på en befolkning på drygt 10,4 miljoner. 2 000 av dessa 4 000 arbetade dessutom för statskontrollerad media, 1 300 är oberoende och medlemmar i BAJ.

Klart är att Belarus oberoende journalistkår har ett stort ansvar i att förse Belarus befolkning med opartisk, oberoende information. 

Sedan repressionen eskalerade sommaren 2020 har minst 300 av dessa oberoende journalister lämnat Belarus. De har lämnat sitt hemland, sina kollegor och familjer på grund av hot, censur, godtyckliga gripanden, tortyr, utomrättsliga åtal och våld.

Detta är en mycket farlig utveckling.

Att arbeta som oberoende journalist i Belarus i dag mycket svårt. Det finns de som fortsätter att kämpa för det fria ordet – ofta med risk för sitt och sina familjers liv. Ju hårdare Lukasjenkos snara dras åt om den lokala journalistkåren desto större blir journalisternas drivkraft att fortsätta göra sitt jobb. Mot alla odds hittar de vägar för att bevaka Belarus och vi behöver göra allt vi kan för att stötta dem i det.

Belarus journalister står inför stora utmaningar, även de i exil. Sedan kriget i Ukraina bröt ut, efter att arbetet med den har rapporten påbörjades, har Aliaksandra Dynko, Maria Gritz och Vadim Zamirovski som intervjuats i rapporten tvingats fly ännu en gång. Återigen behöver de starta om på nytt. Det handlar dels om praktiska göromål som att ordna bostad, uppehållstillstånd och skola till barnen. Att bygga upp sitt liv igen, från noll. Det handlar också om att bearbeta eventuella psykiska trauman från flykten och fysiska trauman som uppkommit i samband med misshandel, tortyr och gripanden.

Inte alla som lämnar Belarus som kan fortsätta jobba som journalister. Vissa går över till att arbeta som kombinatörer, det vill säga kombinera sin journalistiska verksamhet med andra typer av uppdrag. Andra tvingas skola om sig och byta bana.

Även detta är en farlig utveckling. 

Om belarusiska journalister lämnar yrket förlorar vi inte bara duktiga kollegor, vi förlorar också möjligheten till insyn. Tystade journalister och medier sätter inte bara allas rätt till en fri och oberoende nyhetsförmedling ur spel. Det får också demokratiska konsekvenser. När strålkastarljuset faller på den som missbrukar sin makt ökar trycket och vi kan ställa krav. När journalister hindras från att göra sitt jobb blir detta mycket svårt. 

Att makthavare slår ner på den oberoende journalistiken i syfte att strypa den är dessvärre ingenting nytt. Det är en effektiv strategi för att ta kontroll och för att tysta ett folk, regimkritiker och en opposition. Mycket lite tyder på att president Aleksandr Lukasjenkos järngrepp om Belarus kommer släppa. Snarare tvärtom. Låt oss därför göra allt vi kan för att Belarus journalister ska kunna fortsätta göra sitt jobb. Bara så ökar vi trycket på regimen, bara så kan vi kan ställa krav. 

I Belarus är kampen för frihet väldigt synlig och konkret. Den gestaltar sig i de massiva protester som sköljde över landet under sommaren 2020. Den gestaltar sig i alla de krypterade Telegram-meddelanden med information, filmer och bilder som det belarusiska folket skickar till oberoende journalister i exil. Den gestaltar sig i journalistkårens fortsatta arbete med att berätta för oss om situationen i landet på alla sätt som står till buds, och från olika delar av världen. 

I artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan man läsa:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Åsiktsfrihet är en mänsklig rättighet. Det borde rätten till oberoende, opartisk information också vara. Därför måste vi se till att den oberoende journalistkåren kan fortsätta att rapportera om Belarus – både i landet och i exil. Belarus journalister får aldrig tystna. 

Siri Hill, styrelseledamot Reportrar utan gränser Sverige.

Foto: Violetta Savchits.

Efterord

2021 The Year of The Defeat of the Media, forced relocation and Rising of Journalism from the Ashes
Last year the independent media in Belarus faced unprecedented repression. As a result of hundreds of searches and dozens of criminal cases the majority of independent media outlets were smashed and closed, over three dozens of our colleagues were forced into captivity and around 300 journalists had to leave Belarus.

Leading independent publications in the country have been declared extremist. This means that one can get a prison sentence simply for cooperation with the media and even for sharing a link with friends and family. The past year is best illustrated by the door to Radio Libertys office in Minsk that was blown up by security forces during a search on the 16th of july 2021. Three of the paper’s staff are now in captivity and 23 other journalists too.

But even after such a devastating campaign independent media have found the strength to resume their work. Hundreds of journalists, fleeing criminal prosecution, have gone abroad to restart their media outlets. Without the arrested editors. In difficult conditions and without access to the scene. With destroyed financial models and with physically and psychologically damaged reporters.

But Belarusian journalism lives on. Today it is made from Minsk, Warsaw, Vilnius, Tbilisi and many other cities and countries. People who have lost their home and have to rebuild their lives. Yet they make heroic efforts to create truthful journalism of high quality and bring it to their audience, despite bans and blockades.

We continue to believe that all this is not in vain and that one day we will be able to return to our homes. Unlike the security forces journalists do not use guns, handcuffs, stun guns or rubber truncheons. Our main strength is truth and solidarity.

With deep respect and gratitude,
Barys Haretski, BAJ Deputy Chairman.

Reportrar utan gränser Sveriges rekommendationer 

TILL MYNDIGHETER:

TILL ORGANISATIONER:

Journalisternas önskemål:

Personer som intervjuades för den här rapporten:

Iryna Arakhovskaya, frilansjournalist.
Aliaksandra Dynko, korrespondent för RFE/Radio Liberty.
Maria Gritz, reporter vid Belsat News.
Tanya Kapitonova, fotograf och journalist.
Ruslan Kulevich, journalist.
Hanna Liubakova, journalist och expert vid Atlantic Council.
Natallia Lubneuskaja, reporter vid tidningen Nasha Niva.
Zmicier Mickiewicz, reporter vid Belsat TV.
Anton Trafimovich, frilansjournalist.
Alexander Yaroshevich, undersökande journalist vid Belsat TV.
Vadim Zamirovski, bildjournalist.
Anonym journalist.

Bilderna i rapporten har tagits av fotograferna Violetta Savchits och Tanya Kapitonova.


Källor: