Vilka blir konsekvenserna när journalister tvingas lämna landet och – i värsta fall – yrket?

Reportrar utan gränser Sveriges rapport har tagits fram i samarbete med det oberoende journalistförbundet Belarusian association of journalists (BAJ).

Rapporten beskriver situationen för de exiljournalister som fortsätter kämpa för att rösterna från och om Belarus inte ska tystna.

Förord

Medan bomberna faller över Ukraina och journalister skjuts, kidnappas, torteras och flyr pågår det brutala förtrycket av journalister i grannländerna Ryssland och Belarus som tillsammans med Turkiet är två av Europas svåraste länder att vara journalist i.

Reportrar utan gränser har snabbt kunnat mobilisera till stöd för våra ukrainska kollegor. Vi har med hjälp av gåvor från medlemmar, allmänhet och stora givare köpt in skyddsutrustning, första hjälpen-kit och satellittelefoner, öppnat ett presscenter i staden Lviv och upprättat kontakter för att unna bistå journalister som tvingas fly.

Stödet till utsatta journalister i Belarus och Ryssland har inte alls varit lika stort i en svensk kontext. När de första rapporterna om ökande övergrepp på pressfrihet och attacker mot journalister i Belarus kom in under våren 2020, inför valet samma år, var det få som reagerade.

Reportrar utan gränser kunde tack vare vår partnerorganisation Belarus Association of Journalists snabbt vara på tårna, sprida information och fördöma situationen i landet. När det så kallade valet var ett faktum och attackerna mot fria och oberoende medier sattes i system gick vi ut på gatorna, bland annat arrangerade vi två stora demonstrationer i Stockholm till stöd för Belarus journalister.

Under perioden 2020 till 2021 har fler än 600 journalister gripits och tillsammans spenderat mer än 10 000 dagar i fängelse. I augusti 2021 publicerade Reportrar utan gränser och Världsorganisationen mot tortyr en rapport om hur journalister utsattes för tortyr och våld.

Från augusti 2020 till oktober 2021 såg sig 300 journalister tvingade att fly sitt hemland. Den här rapporten, som påbörjades innan kriget i Ukraina bröt ut, handlar om dem och visar på flera av de utmaningar som nu även de journalister som flyr Ukraina och Ryssland står inför.

Sverige och andra EU-länder bör skapa strukturer för att kunna ta emot journalister, inte bara från Belarus utan även från Ukraina och Ryssland och ge dem förutsättningar att snabbt och flexibelt kunna fortsätta rapportera om sina hemländer även i exil. Reportrar utan gränser har i detta syfte startat fonden JX Fund som både enskilda journalister och mediehus kan söka medel ifrån. Annars tystnar den oberoende journalistiken i östra Europa och pressfriheten släcks ner helt.

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser Sverige.

Här följer ett försök att gestalta hur situationen ser ut för de oberoende journalister och medierepresentanter som har lämnat Belarus.

Till grund för rapporten ligger djupintervjuer med 12 exiljournalister från Belarus. En av dem är av säkerhetsskäl anonymiserad. Av samma anledning har vi även utelämnat information om vilka medier som vissa av journalisterna arbetar för, samt närmare detaljer om vart de befinner sig. Till grund för rapporten ligger även statistik samt en enkätundersökning från det oberoende journalistförbundet Belarusian Association of Journalists som upplöstes av belarusiska myndigheter i augusti 2021. Den statistik som finns att tillgå är mycket liten och det är en utmaning att den inte går att jämföra den med någon annan tillförlitlig statistik.

300 oberoende journalister tvingades lämna landet från och med augusti 2020 till oktober 2021, enligt BAJ. Samtidigt kan det finnas ett mörkertal då journalister har gått under jord eller inte har en fast punkt. På grund av kriget i Ukraina, som bröt ut efter att arbetet med rapporten påbörjades, har flera journalister som sökt en tillflyktsort där tvingats fly ännu en gång.

Ett svårbevakat land

Innan valet var det bara svårt. Vi kände pressen men att jobba som journalist var ändå något du kunde göra. Efter valet blev det som ett krig. När jag gick hemifrån på morgonen visste jag inte om jag skulle få se min dotter och min man igen.

Maria Gritz, reporter vid Belsat TV, nu i exil Polen.

Den 9 augusti 2020 tillkännages resultatet från det riggade presidentvalet i Belarus. Den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko vinner med över 80 procent av rösterna. 

Både innan men framför allt efter valet utbryter massiva protester och tusentals och åter tusentals människor sluter upp i flera städer, bland annat i huvudstaden Minsk. 

President Lukasjenko slår tillbaka. Hårt. Med både vattenkanoner, tårgas och gummikulor.

Allmänintresset är stort och mediebevakningen massiv, men för många av de oberoende journalister som bevakar demonstrationerna blir den blå pressvästen, som tidigare gett ett visst mått av skydd, istället det motsatta. 

Journalisterna blir nu en måltavla för landets säkerhetsstyrkor.

Enligt statistik från Belarusian Association of journalists (BAJ) registrerades 133 allvarliga kränkningar mot journalister mellan den åttonde maj, då valkampanjen startade, till den elfte augusti, 48 timmar efter valet.

Den tionde augusti 2020 är Natallia Lubneuskaja, reporter vid den oberoende belarusiska tidningen Nasha Niva, på plats i Minsk för att rapportera om protesterna.

– Allt var fridfullt och människor samlades med plakat och banderoller. Vi var runt tio journalister där och de flesta av oss hade blå pressvästar. Plötsligt kommer ett tjugotal män från säkerhetspolisen rusande från andra sidan gatan, säger Natallia Lubneuskaja.

Demonstranterna börjar springa och Natallia ser hur folkmassan beskjuts av säkerhetsstyrkorna. Snart bedömer Natallia och hennes kollegor att det är för riskfyllt att stanna kvar.

– När vi börjar ta oss därifrån känner jag att något träffar mitt ben. Jag tittar ner och ser ett sår. Jag får hjälp av mina kollegor att ta mig därifrån, någon har en bil parkerad i närheten och de kör mig till sjukhuset.

På sjukhuset får Natallia Lubneuskaja veta att hon har blivit skjuten med en gummikula. Hon blir kvar på sjukhuset i en månad. Och skottet var ingen olycka, säger hon.

– Vi har en inspelad film som visar att skottet definitivt var riktat mot mig. Det var avsiktligt.

Detta är en av de attacker mot Belarus oberoende journalistkår som det belarusiska journalistförbundet BAJ har registrerat.

Tanya Kapitonova bevakar händelsen och tar flera fotografier av manifestationen. Sedan återvänder hon hem för att skriva sitt reportage.

Nästa dag bultar det på dörren.

– Där stod fem män, civilklädda. De sade inte vad de hette eller vilka de var. De bara tog fast mig och tog mig till polisstationen, säger Tanya Kapitonova.

På polisstationen får Tanya Kapitonova först sitta ensam i ett kallt, tomt rum. Sedan kommer förhörsledarna och hämtar henne.

– Under två, tre timmar förhörde tre män mig. De frågade om jag kände kvinnorna på demonstrationen men när de förstod att jag inte gjorde det började de istället fråga om kontaktuppgifter till mina redaktörer. Jag berättade ingenting och efter tre timmar sade de: Okej, gör er av med henne. Nästa dag var det en rättegång på Skype.

Ett vittne, som under rättegången sitter i samma rum som Tanya, påstår att han har sett henne delta i demonstrationen och att hon då hade vita kläder och blommor som de andra demonstranterna.

Tanya döms mot sitt nekande till tio dagars fängelse för att ha deltagit i demonstrationen.

– Vi var 16 personer i en cell som var avsedd för två. Det fanns inga madrasser, inga hygienprodukter, de ville inte ge oss de saker som våra släktingar hade med sig till oss. Så i tio dagar levde jag ett väldigt asketiskt liv.

Och livet i exil är långt ifrån problemfritt, det visar en enkätundersökning som Belarusian Association of journalists (BAJ) gjorde i oktober till november 2021 bland sina medlemmar som har tvingats gå i exil. Totalt 140 svarade på enkäten.

Utmaningarna

• Legalization in the country of residence 52.1%
• Searching for housing 26.4%
• Finding premises for work 10%
• Job search 39.3%
• Finding opportunities for medical care and rehabilitation 37.9%
• Seeking psychological help 20.7%
• Search for family relocation opportunities 17.9%
• Search for a circle of colleagues and like-minded people 35.7%
• Improvement of the language level in the host country 53.6%
• Search for educational institutions for children 11.4%
  
  Källa: Belarusian Association of Journalists.

Andra är mer försiktiga med vad de skriver.

– Jag publicerar artiklar utan mitt namn och det gör de flesta journalister som jobbar för oberoende medier. På så vis känner jag mig trygg, samtidigt måste vi tänka oss noga för kring vad vi skriver eftersom två av våra kollegor sitter fängslade. Om polisen inte kan hämnas på oss kan de ta ut sin hämnd på dem istället, säger Natallia Lubneuskaja, exiljournalist i Litauen.

Det förekommer att journalisters familjemedlemmar i Belarus får besök av säkerhetspolisen, hotas eller tvingas utstå husrannsakningar. Oron för att familjen i Belarus kan råka illa ut kan leda till självcensur, berättar Anton Trafimovich, som befinner sig i Warszawa, Polen.

– Jag har inte tänkt på det här förrän nyligen då jag hörde om en kille som var anarkist i Belarus och som sedan flyttade till Polen. För en tid sedan greps hans mamma i Belarus för att hon, enligt de som grep henne, hade uppfostrat en dålig son och att det här var hennes eget fel. Vi journalister kände genast: “Hjälp, vi har våra familjer kvar i Belarus. Ska vi nu börja tänka på vad vi skriver och säger?”, säger Anton Trafimovich.

Och att gå i exil är långt ifrån en garant för trygghet. Något som inträffade under arbetet med den här rapporten och som har förändrat säkerhetsläget i Europa är Putins pågående invasion av Ukraina. Den 24 februari 2022 genomför presidenten en fullskalig invasion av grannlandet – ett land där många belarusiska journalister sökt skydd. Vi får löpande rapporter om städer som beskjuts med raketeld, om stigande dödstal och om människor som flyr sina hem. Oron och rädslan bland de belarusiska journalister som befinner sig i landet är stor. Tre av de som har intervjuats i rapporten har flytt till Litauen och Polen.

– De belarusiska journalisterna delar samma höga säkerhetsrisk som sina ukrainska kollegor. Vissa journalister har flytt till västra Ukraina, andra har lämnat landet. Det är en mycket dramatisk situation, säger en journalist som vill vara anonym.

Sedan repressionen i Belarus stegrades i augusti 2020 har säkerhetstänket inom den belarusiska journalistkåren blivit större, både hos enskilda journalister och bland de oberoende nyhetsredaktioner som har överlevt.

Framför allt satsar redaktionerna på att utbilda sina journalister i digital säkerhet, berättar exiljournalisten Aliaksandra Dynko som först levde i exil i Ukraina men som nu har flytt igen.

– När Internet var blockerat och nedkopplat i Belarus i tre dagar lärde sig alla hur man använder VPN. Men nu måste vi förklara för folk hur man använder andra digitala verktyg för att de ska kunna behålla och få tillgång till information och för att skydda sig själva. Det var inte mediernas ansvar tidigare men nu tror jag att vi måste göra det för att upprätthålla publikens tillit, säger Aliaksandra Dynko.

Trauma och skuld

Många exiljournalister bär på fysiska och psykiska trauman, både till följd av att ha jobbat som journalister i Belarus med allt vad det kan innebära i form av misshandel, hot och gripanden, och till följd av flykten från hemlandet.

Många gånger måste journalisterna lämna landet i all hast på grund av en ökad hotbild, rädsla för repressalier eller för att de riskerar att åtalas – bara för att de har gjort sitt jobb.

– Det svåraste är när journalisterna måste lämna Belarus väldigt snabbt. Bara lämna allt bakom sig, med en liten väska och inte veta vart de ska ta vägen. De här människorna är de som är mest sårbara nu. De bränner ut sig. Så behovet av psykologisk hjälp är förmodligen det viktigaste för alla just nu. De behöver hjälp och stöd, och stödet ska vara kontinuerligt, inte bara något de får då och då, eftersom krisen fortfarande pågår, säger en journalist som vill vara anonym.

En annan aspekt av flykten och flytten är att många journalister har svårt att acceptera att de har tvingats till exil, berättar Anton Trafimovich.

– Jag tror att det finns ett stort psykologiskt hinder i det här med omlokalisering eftersom det kan vara svårt att inse att du själv är en flykting. Jag träffade till exempel en vän som är bildjournalist och som kom till Warszawa för några månader sedan. Hon kan knappt jobba eller göra någonting för det enda hon tänker på är att hon vill tillbaka till Belarus. Hon är väldigt frustrerad och gillar inte sin status som flykting, medan jag och min fru har haft en helt annan strategi. Vi flyttade till Polen, utan att sätta upp några deadline eller milstolpar, och lever här tills vi får en tydlig signal om att det är säkert att återvända, säger han.

Andra vill inte gärna se det som att de har gått i exil utan betraktar flytten som temporär.

– Jag bodde på ett hotell i flera månader för att jag inte ville leta efter en lägenhet. Jag ville liksom inte börja leva någon annanstans. Mitt hem är i Belarus. Det är mitt land. Att inse att du inte kan återvända, att du inte kan träffa din mamma eller se skogen från ditt fönster … Det är väldigt smärtsamt, säger exiljournalisten Hanna Liubakova.

Journalistik i exil – anonymitet, tillit och innovation

President Aleksandr Lukasjenkos systematiska nedslag mot den oberoende journalistkåren i Belarus har skapat ett nytt, allt mer digitaliserat medielandskap och nya förutsättningar för oberoende journalister att rapportera om sitt hemland – både inne i landet och i exil.

Detta påverkar också den journalistiska produkten: fler anonyma källor, större svårigheter att verifiera information, självcensur och mindre journalistisk transparens på grund av ett ökat behov av källskydd är några av förändringarna som exiljournalisterna lyfter. Men trots allt lyckas journalisterna komma runt detta och hitta nya, innovativa lösningar för att bevaka sitt hemland. Ett förändrat medielandskap kräver nya strategier, berättar exiljournalisten Zmicier Mickiewicz som lever i Warszawa, Polen.

– Just nu är det främsta verktyget för demokrati den krypterade appen Telegram som gör det möjligt att inte bara sprida men också skicka och ta del av information anonymt utan att lämna spår. Det här gör det väldigt enkelt för folk att skicka data. Du kan ta en bild, skicka den och Telegram dödar all metadata. Även om polisen tar din telefon är det omöjligt att ta reda på vem som skickade bilden. Det är så det funkar nu.

Många av exiljournalisterna fortsätter att arbeta för belarusisk media och för en belarusisk publik. Det handlar då om medier som har haft möjlighet att flytta sina redaktioner utomlands, eller medier som sedan innan hade kontor utomlands. Men förutsättningarna för att rapportera om Belarus på distans är helt nya.

Den största förändringen är naturligtvis att exiljournalisterna inte kan följa det som händer på plats i Belarus. De har därför ett nära samarbete med sina kollegor som fortfarande befinner sig i landet och med sin publik som skickar bilder, videos och information via krypterade appar. På så vis har en typ av medborgarjournalistik tagit form i Belarus, säger Zmicier Mickiewicz.

– De främsta journalisterna befinner sig fortfarande i landet. På ett sätt kan alla som har en smartphone med en kamera vara journalister så det är omöjligt att dölja något.

Men att leverera information till oberoende medier är långt ifrån riskfritt. Som prenumerant på en Telegram-kanal kopplad till ett av myndigheterna extremist-stämplat medium kan du dömas till upptill sju års fängelse. Och ju hårdare trycket är från myndigheterna desto mer har journalister och privatpersoner behövt lära sig om cybersäkerhet. 

Trots riskerna fortsätter publiken att lämna information och stötta oberoende medier, berättar Aliaksandra Dynko, exiljournalist.

– För några veckor sedan blev vår Telegram-kanal hackad av säkerhetspolisen i Belarus. Det var en våldsam hackning för en av administratörerna för kanalen arresterades och säkerhetspolisen fick kontroll över kontot i tio minuter. De skickade ut ett tillkännagivande till publiken att de vet vilka som prenumererar på kanalen är och att alla ska straffas. När vi sedan fick kontroll över kontot igen hade vi förlorat mindre än fem procent av vår publik, berättar hon.

Det ser Aliaksandra Dynko som ett kvitto på att folket i Belarus har större tillit till oberoende medier nu än någonsin tidigare.

– Det betyder mycket för mig för jag förstår att trots repressionen och risken för att bli gripen så fortsätter folk att prenumerera på extremist-stämplade medier. Det innebär att vårt arbete betyder mycket för vår publik och att vi måste fortsätta.

Generellt sett är det inte lika riskfyllt för exilbelarusier att uttala sig i oberoende media som för de som befinner sig i landet varför journalisterna ofta intervjuar belarusiska experter, kommentatorer och oppositionella som befinner sig utomlands, berättar Anton Trafimovich.

– Det finns en kategori människor som inte är rädda för att ge kommentarer. Det är till exempel släktingar till politiska fångar som redan är i strålkastarljuset och som upplever att de inte har något att förlora. Det finns också en några experter i Belarus som också kan tänka sig att ställa upp, men jag vet inte. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan de blir gripna.

Men rädslan för repressalier får konsekvenser. Aliaksandra Dynko beskriver det som att journalistiken har gått in i “en anonym era”.

– Det här är på många sätt en anonym era för oss eftersom folk är rädda för att kommunicera med extremist-medier. Även experter är rädda för att prata med oss då belarusiska myndigheter ser dem som arbetar med analys som ett särskilt hot. Det är också en anonym era på så vis att journalister – av olika skäl – är rädda för att deras familjer i Belarus ska åtalas, säger hon.

Eftersom journalisternas familjer i många fall är kvar i Belarus finns en indirekt hotbild trots att journalisten befinner sig i säkerhet i ett annat land, vilket kan leda till självcensur. Journalisten kanske hellre väljer bort ämnen som kan provocera belarusiska myndigheter eller publicerar artiklar anonymt än riskerar att utsätta familjen för potentiell fara. Det påverkar också den journalistiska produkten.

– All kritik kan bli betraktad som extremism. Till och med en liten chatt kan bli betraktad som en extremistgrupp. Det skapar stora problem för de journalister som vill göra sin röst hörd och lyfta vissa sociala eller politiska problem eller rapportera om politiska händelser, säger en journalist som vill vara anonym.

I en tid då exiljournalisterna är beroende av andrahandsinformation ställs källkritiken på prov – nu mer än någonsin tidigare. Och det finns de som utnyttjar den sårbarheten för sina egna syften, berättar Aliaksandra Dynko.

– Det finns fall där belarusisk säkerhetspolis men även andra entusiaster har producerat massor av fejkade nyheter för att få oberoende medier att rapportera om det. Vi måste lägga mycket resurser på att ta reda på om informationen vi får är sann eller inte.

Detta ställer högre krav på redaktionerna i form av tid, kunskap och resurser.

– Vi genomgår många utbildningar för at öka våra kunskaper i källkritik och vi använder oss av många olika verktyg. Vi faktakollar våra videos och foton via metadata och undersöker om de är riktiga eller inte. Alla nyheter vi hittar via sociala medier faktakollar vi också. Vi behöver konfirmera informationen med flera olika källor. Det tar mycket längre tid men vi måste göra det för att bibehålla den tillit vi har från publiken, säger Aliaksandra Dynko.

Även om journalisterna hittar sätt att fortsätta rapportera om sitt hemland är det vissa historier och ämnen som riskerar att hamna i medieskugga, berättar Natallia Lubneuskaja.

– Vi har vår publik i Belarus som kan berätta för oss vad som händer och det är en stor hjälp för oss utomlands. På grund av covid gjorde vi sedan innan många intervjuer digitalt eftersom att det inte var säkert att träffas fysiskt, så det är inte ett problem nu. Nästan alla har Telegram och Zoom och vi har lärt oss att skriva artiklar utan att träffas. Men problemet är att vi inte kan skriva om vissa ämnen just för att vi inte är på plats. Det är svårt, speciellt om det är något väldigt lokalt, i en stad där vi inte har lika stor publik. Då kan vi inte rapportera om vissa ämnen eftersom vi inte kan veta om det är objektivt och sant, säger Natallia Lubneuskaja och fortsätter:

– Nu när människor är rädda för att prata med oberoende medier så har vi också färre historier om människor. Inte om politik, men om livet och liknande. Folk är rädda för att uppmärksamheten skulle vara dålig för dem.

Trots detta fortsätter journalisterna att arbeta för att rösterna inifrån Belarus inte ska tystna. Det är vår uppgift att se till att de har alla de förutsättningar de behöver för att göra sitt jobb.

Rätten till information

Situationen visar att vi journalister kan och kommer fortsätta jobba. Ni kan fängsla oss, ni kan blockera alla våra sajter. Vi kommer skapa nya. Vi kommer flytta och fortsätta arbeta. Vi är som fågel Fenix, vi föds på nytt.

Hanna Liubakova, exiljournalist i Vilnius, Litauen.

Innan valet i augusti 2020 fanns det, enligt Belarusian Association of Journalists, cirka 4 000 journalister och yrkesverksamma inom media i Belarus – ett land med en befolkning på drygt 9,4 miljoner. Detta går att jämföra med Sverige som 2019 hade drygt 10 300 journalister på en befolkning på drygt 10,4 miljoner. 2 000 av dessa 4 000 arbetade dessutom för statskontrollerad media, 1 300 är oberoende och medlemmar i BAJ.

Klart är att Belarus oberoende journalistkår har ett stort ansvar i att förse Belarus befolkning med opartisk, oberoende information. 

Sedan repressionen eskalerade sommaren 2020 har minst 300 av dessa oberoende journalister lämnat Belarus. De har lämnat sitt hemland, sina kollegor och familjer på grund av hot, censur, godtyckliga gripanden, tortyr, utomrättsliga åtal och våld.

Detta är en mycket farlig utveckling.

Att arbeta som oberoende journalist i Belarus i dag mycket svårt. Det finns de som fortsätter att kämpa för det fria ordet – ofta med risk för sitt och sina familjers liv. Ju hårdare Lukasjenkos snara dras åt om den lokala journalistkåren desto större blir journalisternas drivkraft att fortsätta göra sitt jobb. Mot alla odds hittar de vägar för att bevaka Belarus och vi behöver göra allt vi kan för att stötta dem i det.

Belarus journalister står inför stora utmaningar, även de i exil. Sedan kriget i Ukraina bröt ut, efter att arbetet med den har rapporten påbörjades, har Aliaksandra Dynko, Maria Gritz och Vadim Zamirovski som intervjuats i rapporten tvingats fly ännu en gång. Återigen behöver de starta om på nytt. Det handlar dels om praktiska göromål som att ordna bostad, uppehållstillstånd och skola till barnen. Att bygga upp sitt liv igen, från noll. Det handlar också om att bearbeta eventuella psykiska trauman från flykten och fysiska trauman som uppkommit i samband med misshandel, tortyr och gripanden.

Inte alla som lämnar Belarus som kan fortsätta jobba som journalister. Vissa går över till att arbeta som kombinatörer, det vill säga kombinera sin journalistiska verksamhet med andra typer av uppdrag. Andra tvingas skola om sig och byta bana.

Även detta är en farlig utveckling. 

Om belarusiska journalister lämnar yrket förlorar vi inte bara duktiga kollegor, vi förlorar också möjligheten till insyn. Tystade journalister och medier sätter inte bara allas rätt till en fri och oberoende nyhetsförmedling ur spel. Det får också demokratiska konsekvenser. När strålkastarljuset faller på den som missbrukar sin makt ökar trycket och vi kan ställa krav. När journalister hindras från att göra sitt jobb blir detta mycket svårt. 

Att makthavare slår ner på den oberoende journalistiken i syfte att strypa den är dessvärre ingenting nytt. Det är en effektiv strategi för att ta kontroll och för att tysta ett folk, regimkritiker och en opposition. Mycket lite tyder på att president Aleksandr Lukasjenkos järngrepp om Belarus kommer släppa. Snarare tvärtom. Låt oss därför göra allt vi kan för att Belarus journalister ska kunna fortsätta göra sitt jobb. Bara så ökar vi trycket på regimen, bara så kan vi kan ställa krav. 

I Belarus är kampen för frihet väldigt synlig och konkret. Den gestaltar sig i de massiva protester som sköljde över landet under sommaren 2020. Den gestaltar sig i alla de krypterade Telegram-meddelanden med information, filmer och bilder som det belarusiska folket skickar till oberoende journalister i exil. Den gestaltar sig i journalistkårens fortsatta arbete med att berätta för oss om situationen i landet på alla sätt som står till buds, och från olika delar av världen. 

I artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan man läsa:

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet. Åsiktsfrihet är en mänsklig rättighet. Det borde rätten till oberoende, opartisk information också vara. Därför måste vi se till att den oberoende journalistkåren kan fortsätta att rapportera om Belarus – både i landet och i exil. Belarus journalister får aldrig tystna. 

Siri Hill, styrelseledamot Reportrar utan gränser Sverige.

What will the consequences be when journalists are forced to leave their country and – in the worst case – their profession?

Reporters Without Borders Sweden’s report has been produced in collaboration with the independent journalists’s association Belarusian association of journalists (BAJ). The report describes the situation of the exile journalists, who continue to do their work and make sure that the voices from and about Belarus will not be silenced.

PROLOGUE

While bombs are falling on Ukraine and journalists are shot, kidnapped, tortured and fleeing the brutal repression in neighboring Russia and Belarus continues – which along with Turkey – are two of Europe’s most problematic countries for journalists to work in. 

Reporters Without Borders has been able to mobilize quickly in support of our Ukrainian colleagues. Through donations from members, the public and large donors, we have bought protective equipment, first aid kits and satellite phones, opened a press center in the city of Lviv and established contacts to assist journalists forced to flee.

The support for vulnerable journalists in Belarus and Russia has not nearly been at the same level in a Swedish context. When the first reports of increasing abuse of press freedom and attacks on journalists in Belarus came in the spring of 2020, ahead of the election the same year, few reacted. 

Thanks to our partner organization, Belarus Association of Journalists, Reporters Without Borders was able to be vigilant, disseminate information and condemn the situation in the country. When the so-called election was a fact and the attacks on free and independent media were systematized, we took to the streets.

During the period 2020 to 2021, more than 600 journalists have been arrested and together they have spent more than 10 000 days in prison. In August 2021 Reporters Without Borders and the World Organization Against Torture published a report on how journalists were subjected to torture and violence.

From August 2020 to October 2021, 300 journalists had to leave Belarus. This report, which was initiated before the outbreak of the war in Ukraine, is about these journalists and points to several of the challenges now facing those journalists fleeing Ukraine and Russia as well.

Sweden and other EU countries should create structures to be able to receive journalists, not only from Belarus but also from Ukraine and Russia and give them the prerequisites to continue reporting on their home countries even from exile. 

Reporters Without Borders has for this purpose started the fund JX Fund, from which both individual journalists and media houses can apply for funding.

Otherwise, independent journalism in Eastern Europe will be silenced and press freedom will be completely extinguished. 

Erik Halkjaer, president of Reporters Without Borders Sweden.

The following is an attempt to portray the situation for the independent journalists and media representatives who have left Belarus.

The report is based on in-depth interviews with 12 exile journalists from Belarus. One of the journalists is anonymized for security reasons. For the same reason, we have also omitted information about which media some of them work for and where they are based. The report is also based on statistics and a survey from the Belarusian Association of Journalists, which was dissolved by the Belarusian authorities in August 2021. The statistics available are small and limited and it is a challenge that it can not be compared with any other reliable statistics.

According to BAJ, 300 independent journalists and media representatives were forced to leave the country from August 2020 to October 2021. At the same time the number might in fact be even larger since journalists have gone underground or do not have a fixed location. Due to the war in Ukraine several of the journalists who sought refuge there have been forced to flee a second time.

A COUNTRY DIFFICULT TO COVER

Before the election, it was just hard. Time to time we felt this pressure, but working as a journalist was still something you could do. But after the election, it was like a war. When I left home in the morning, I didn’t know if I would see my daughter or my husband again. 

Maria Gritz, reporter at Belsat TV, now in exile in Poland.

On August 9th, 2020, the results of the rigged presidential election in Belarus are announced. The incumbent president Aleksandr Lukashenko wins the election with more than 80 percent of the votes. 

Both before but especially after the election, massive protests erupt and thousands and thousands of people gather in several cities, among others in the capital Minsk. President Lukashenko strikes back. Hard. With water cannons, tear gas and rubber bullets.

Public interest is great and media coverage massive, but for many of the independent journalists who report from the demonstrations, the blue press vest, which previously provided a certain amount of protection, will be the opposite instead.

The journalists now become a target for security forces. 

According to statistics from the Belarusian Association of journalists (BAJ) more than 133 serious violations against journalists were recorded between May 8, when the election campaign started, and August 11, 48 hours after the election.

On August 10, 2020, Natallia Lubneuskaja, reporter at the independent Belarusian newspaper Nasha Niva, is present in Minsk to report on the protests.

– Everything was peaceful and people just gathered with placards and banners. We were around ten journalists and most of us wore blue press vests. Suddenly, about twenty men from the security police come running from across the street, says Natallia Lubneuskaja. 

The protesters start running and Natallia sees the crowd being shot at by the security forces. Natallia and her colleagues soon decide that it is too risky to stay.

– When we are leaving, I feel something hitting my leg. I look down and see a wound. My colleagues try to help me to get away and some people who have a car parked nearby take me to a hospital.

Natallia Lubneuskaja soon finds out she has been shot by a rubber bullet. She will remain at the hospital for one month. And the shot was no accident, she says.

– We have a recorded film that shows that the shot was definitely aimed at me. It was pn purpose.

This is one of the targeted attacks on Belarus independent journalists registered by the Belarusian Association of Journalists (BAJ).

Tanya Kapitonova covers the event and takes several photographs. Then she returns home to write her article.

The next day there is a knock on the door.

– There were five men dressed as civilians. They did not say their names or who they were. They just grabbed me and took me to the police station, says Tanya Kapitonova. 

At the police station, Tanya Kapitonova is first put alone in a cold, empty room. Then the interrogators come and pick her up.

– For two, three hours, I was interrogated by three men. They tried to find out if I knew the women at the demonstration and when they understood that I didn’t know them, they started asking for contact information for my editors instead. I didn’t say anything and after three hours they said: Okay, get rid of her. Next day there was a trial on Skype.

A witness who, during the trial, is sitting in the same room as Tanya, claims that he saw her participate in the demonstration and that she wore white clothes and had flowers like the other protesters.

In spite of her denial of having participated in the demonstration, Tanya is sentenced to ten days in prison.

– We were 16 people in a cell intended for two. There were no mattresses, no hygiene products, they did not want to give us the things that our relatives brought with them to us. So for ten days I lived a very ascetic life.

And life in exile is far from easy, according to a survey conducted by the Belarusian Association of Journalists (BAJ) between October and November 2021 among members of BAJ forced to a life in exile. A total of 140 people answered the survey. 

Challenges

• Legalization in the country of residence 52.1% 
• Searching for housing 26.4% 
• Finding premises for work 10% 
• Job search 39.3% 
• Finding opportunities for medical care and rehabilitation 37.9% 
• Seeking psychological help 20.7% 
• Search for family relocation opportunities 17.9% 
• Search for a circle of colleagues and like-minded people 35.7% 
• Improvement of the language level in the host country 53.6% 
• Search for educational institutions for children 11.4% 
  
  Source: Belarusian Association of Journalists.

Others are more wary about what they write.

– I publish articles without my name and most journalists who work for independent media do that. So in this way, I feel safe myself. But at the same time we have to think carefully about what we write because two of our colleagues are in jail. If the police can´t take revenge on us, they can take their revenge on our colleagues instead, says Natallia Lubneuskaja, exile journalist in Lithuania.

It happens that the security police pays a visit to the journalists’ family members in Belarus, threatens them and forces them to endure raids. The fear that the family in Belarus could get into trouble can lead to self-censorship, says Anton Trafimovich, who is now in Warsaw, Poland.

– I haven’t thought about this until recently when I heard about a guy who was an anarchist in Belarus and who then left for Poland. Some time ago, his mother was detained in Belarus because she had raised a bad son and that this was her own fault. All of us journalists immediately felt: “Help, we still have our families in Belarus. Should we now start thinking about what we write and say? ”, says Anton Trafimovich.

And going into exile is far from a guarantee of security. That is totally clear, given the present situation. While producing this report the security situation in Europe has changed drastically, due to Putins ongoing invasion of Ukraine. On February 24, 2022, President Vladimir Puti carries out a full-scale invasion of the neighboring country – a country where many Belarusian journalists have sought refuge. We receive regular reports on cities that are shelled with rocket fire, on rising death tolls and on people fleeing their homes. The anxiety and fear among the Belarusian journalists in Ukraine is great. Three of those interviewed for the report have fled to Lithuania and Poland.

– Belarusian journalists share the same high security risk as their Ukrainian colleagues. Some journalists have fled to western Ukraine, others have left the country. It is a very dramatic situation, says a journalist who wishes to remain anonymous.

Since the escalating repression in Belarus in August 2020, security concerns within the Belarusian journalist corps have increased, both among individual journalists and among the independent newsrooms that have survived. 

Above all, the editorial staff invests in educating their journalists in digital security, says exile journalist Aliaksandra Dynko, who first lived in exile in Ukraine but had to flee again.

–  When the Internet was blocked and shutdown for three days in Belarus, everyone learned how to use VPN. But now we need to explain to people how to use other digital tools in order to keep and access information they want and to protect themselves. It was not an obligation of the media before but now I think we have to do this for our audience to keep their trust.

TRAUMA AND GUILT

Many exiled journalists suffer from physical and mental trauma, both as a result of having worked as journalists in Belarus with all that it can entail in terms of abuse, threats and arrests, and as a result of fleeing their homeland.

Many times, journalists have to leave the country in a hurry due to an increased threat, fear of reprisals or because they risk being prosecuted – just because they have done their job.

– The most difficult thing is when journalists have to leave Belarus very quickly. Just leave everything behind, with a small bag, not knowing where to go. These people are the ones who are the most vulnerable now. They burn out. So, the need for psychological help is probably the most important thing for everyone right now. They need help and support, and the support must be continuous, not just something they get from time to time, for the crisis is still going on, says a journalist, who wishes to remain anonymous.

Another aspect of the flight is that many journalists find it difficult to accept that they have been forced into exile, says Anton Trafimovich.

– I think there is a huge psychological issue in relocation because it’s hard to realize that you yourself are a refugee. For instance, I met a friend who is a photojournalist and who came to Warsaw a few months ago. She can hardly work or do anything because the only thing she thinks about is that she wants to return to Belarus. She is really frustrated and doesn‘t like her status as a refugee. As for myself and my wife we had a completely different strategy. We moved to Poland, without setting any deadlines or milestones, and we will just live here until we get a clear signal that it is safe to return, he says.

Others don‘t want to see themselves as exiled but consider the move a temporary one.

– I stayed in a hotel for several months because I didn‘t want to look for an apartment. I kind of refused to start living anywhere else. My home is in Belarus. This is my country. And realizing that you cannot go back, that you cannot see your mom or the forest from your window… It is very painful, says exile journalist Hanna Liubakova, who lives in Vilnius, Lithuania.

JOURNALISM IN EXILE – ANONYMITY, TRUST AND INNOVATION

President Aleksandr Lukashenko’s systematic crackdown on independent journalists  Belarus has created a new, more or less thoroughly digital media landscape and new conditions for independent journalists to report on their homeland – both in Belarus and in exile.

This also affects the journalistic product: more anonymous sources, difficulties in verifying information, self-censorship and less journalistic transparency due to an increased need for source protection, are some of the changes highlighted by the exile journalists. But after all, journalists manage to get around this and find new, innovative solutions to cover their homeland. An evolving media landscape requires new strategies, says exile journalist Zmicier Mickiewicz, who lives in Warsaw, Poland.

– At the moment, the main instrument for democracy is the encrypted app Telegram, which makes it possible not only to disseminate but also to share and obtain information anonymously without leaving a trace. So it’s very easy for people to send data. You can take a picture, send it and Telegram kills all metadata. Even if the police take your phone, it is impossible to find out who sent the picture. That’s how it works.

Many exile journalists continue to work for the Belarusian media and for a Belarusian audience. These are the media that had the opportunity and the finances to move their newsrooms abroad. But the conditions for reporting on Belarus from a distance are different.

The biggest change, of course, is that exile journalists cannot cover what is happening from the ground in Belarus. They therefore work closely with their colleagues who are still in the country and with their readers who send pictures, videos and updates via encrypted apps. In this way, a type of citizen journalism has taken shape in Belarus, says Zmicier Mickiewicz.

– The best journalists are still in the country. Everyone who has a smartphone with a camera in a way can be a journalist, so it is impossible to hide anything.

But delivering information to independent media is far from safe. As a subscriber to a Telegram channel linked to one of the media, branded as extremist by the authorities, you can be sentenced to imprisonment for up to seven years. And the stronger the pressure is from the authorities, the more journalists and the belarusian people have to know about cyber security.

Despite the risks, the audience continues to provide information and support independent media, says Aliaksandra Dynko.

– Some weeks ago, our Telegram channel was hacked by the special forces in Belarus. It was violently hacked because they arrested one of the administrators of the account and it was in control of the special forces for ten minutes. They managed to put out an announcement to the audience saying they know who subscribed to the channel and that they would be punished. When we later gained control of the account, we had lost less than five percent of our audience, she says.

According to Aliaksandra Dynko this proves that the people of Belarus have more confidence in independent media now than ever before.

– It means a lot to me because I understand that despite the risk of repression, arrests and other consequences people continue to subscribe to extremist-branded media. This means that our work means a lot to our audience and that we must continue.

In general, it is not as risky for exiled Belarusians to give interviews to independent media as for those who live in the country, which is why journalists often talk to Belarusian experts, commentators and the opposition abroad, says Anton Trafimovich.

– There is a category of people who are not afraid to give comments. For instance, relatives of political prisoners who are already in the spotlight and who feel that they have nothing to lose. There are also some experts in Belarus who may consider talking as well, but I don´t know. I think it’s only a matter of time before they might be detained.

But the fear of retaliation has consequences. Aliaksandra Dynko describes it as journalism having entered ”an anonymous era”.

– This is, in many ways, an era of anonymity, since people are afraid to communicate with extremist media. Even experts are afraid to talk to us, since Belarusian authorities see those who work with analysis as a particular threat. It is also an anonymous era in the sense that journalists – for various reasons – fear that their families in Belarus will be prosecuted, she says.

As the journalists’ families in many cases remain in Belarus, there is an indirect threat even though the journalist is in safety in another country. This can lead to self-censorship. The journalist may prefer to opt out of subjects that could provoke Belarusian authorities or they could publish articles anonymously rather than risk exposing the family to potential danger. This also affects the journalistic product.

– All criticism can be considered extremism. Even a small chat can be seen as an extremist group. It creates major problems for those journalists who want to make their voices heard and raise certain social or political issues or report on political events, says one journalist, who wishes to remain anonymous.

At this time when exile journalists are dependent on secondary information, fact checking is being put to the test – now more than ever before. And there are those who exploit that vulnerability for their own purposes, says Aliaksandra Dynko.

– There were cases where Belarusian security services, or even other enthusiasts, have produced lots of fake news trying to make independent media reporting on them. We have to put much more effort into finding out if the information we receive is true or not.

This puts higher demands on the editorial staff in the form of time, knowledge and resources. 

– We go through a lot of training on how to increase our fact checking-skills and we use many different tools. We make fact-checks on our videos and photos via metadata trying to understand whether they are true or not. We also check all the news we collect via social media and networks. We need to confirm the information with several other sources. It takes a lot more time but we need to do this in order to maintain the trust we have from our audience, says Aliaksandra Dynko.

Even if the journalists find ways to continue reporting on their home country, there are certain stories and topics that might end up in media-shadow, says Natallia Lubneuskaja.

We have our audience in Belarus who help us with some photos or who can talk to us and to tell what has happened. So it’s a great help for us abroad. Yes. And maybe because of covid, even a year before, we make a lot of interviews online because it wasn’t safe to meet in life. Yes. So now it’s not a problem to make an interview online because people, it’s not something new, it’s OK for them and almost everyone have Telegram or Zoom and maybe it’s the one plus of covid for this situation that we learned how to do the articles without meeting in life. Mm-Hmm. So but the problem, of course, that we can’t write about some themes, some topics, because if we were in the city or in the country we can go to a place or something else and to see if it is the truth of what we heard, or not. Now sometimes it’s difficult, even with the help of audience, so we are to … Well we are not to do some topics because we’re not sure that the news we hold are objective and the truth. Mm-Hmm. [178.1s]

– We have our audience in Belarus who can tell us what is happening and it is a great help for us abroad. Because of covid, we already did a lot of interviews online, since it wasn´t safe to meet irl, so this is not a problem now. Almost everyone has Telegram or Zoom and we have learned how to write articles without meeting face to face. But the problem is that we can´t write about certain topics because we are not there. It is difficult, especially if it is something very local, in a city where we do not have as large an audience. We can’t report on certain topics since we’re not sure what is objective and true, says Natallia Lubneuskaja and continues:

– Now that people are afraid to talk to independent media, we also have fewer stories about people. Not about politics, but about life and things like that. People are afraid that the attention would be bad for them.

Despite this, journalists continue to work to ensure that the voices from within Belarus are not silenced. It is our job to make sure that they have all the prerequisites they need to do their job.

THE RIGHT TO INFORMATION

The situation shows that journalists can and will continue to work. You can imprison us, you can block all our sites. We will create new ones. We will move and continue working. We are like the phoenix, we‘ll be born again.

Hanna Liubakova, exile journalist in Vilnius, Lithuania.

Before the election in August 2020, according to the Belarusian Association of Journalists, there were about 4 000 journalists and media representatives in Belarus – a country with a population of just over 9.4 million. This can be compared with Sweden, which in 2019 had just over 10 300 journalists on a population of just over 10.4 million. In addition, 2 000 of these 4 000 belarusian journalists were employed by state-controlled media, 1 300 are independent and members of BAJ. 

The Belarusian independent journalists corps has a major responsibility in providing the people of Belarus with impartial, independent information.

Since the repression escalated in the summer of 2020, at least 300 of these 2 000 independent journalists have left Belarus. They have left their homeland, their colleagues and families due to threats, censorship, arbitrary arrests, torture, extrajudicial prosecutions and violence.

This is a very dangerous development.

Working as an independent journalist in Belarus today is very difficult. There are those who continue to fight for free speech – putting their own and their families’ lives at risk. The harder Lukashenko’s snare is tightened on the local journalist corps, the greater the journalists’ determination to continue doing their jobs seems to become. Against all odds, they are finding ways to guard Belarus and we need to do everything we can to support them.

Belarusian journalists face major challenges, even in exile. Since the outbreak of the war in Ukraine, after this report was initiated, Aliaksandra Dynko, Maria Gritz and Vadim Zamirovski, have been forced to flee once more. Again, they need to restart. This is partly about dealing with practical tasks such as housing, residence permits and looking for work opportunities. To rebuild their lives again, from scratch. It is also about processing eventual psychological trauma from the escape and physical trauma that might have arisen after assault, torture and detains in Belarus. 

Not all journalists leaving Belarus can continue to work as journalists. Some switch to combining their journalistic activities with other types of assignments. Others are forced to retrain and change careers. This is also a dangerous development.

If Belarusian journalists leave their profession, we will not only lose talented colleagues, we will also lose the opportunity for transparency. Silenced journalists and media put not only everyone’s right to free and independent news coverage out of play, but it also weakens democracy. When the spotlight falls on the one who abuses their power, the pressure increases and we can make demands. When journalists are prevented from doing their job, this becomes very difficult.

That those in power crack down on independent journalism in order to stifle it is unfortunately nothing new. It is an effective strategy to take control and silence both the people, those who are critical against the regime and the opposition. There is little indication that President Alexander Lukashenko’s grip on Belarus will be released. Rather the opposite. Let us therefore do everything we can so that Belarusian journalists can continue to do their job. Only then, will we increase the pressure on the regime, only then can we make demands. 

In Belarus, the struggle for freedom is very visible. It is embodied in the massive protests that swept across the country during the summer of 2020. It is embodied in all the encrypted Telegram messages with information, videos and photos that the Belarusian people send to the reporters of the independent media. It is embodied in the journalists striving to continuously and tirelessly enlighten us about the situation in Belarus, in all ways accessible and from all over the world.  

Article 19 of the UN Universal Declaration of Human Rights reads:

”Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers.” 

Freedom of expression is a human right. Freedom of opinion is a human right. Also independent, impartial information should be a human right. Therefore, we must ensure that the independent journalists can continue to report on Belarus – both within the country and in exile. We must never allow that Belarusian journalists are silenced.

Siri Hill, board member Reporters Without Borders Sweden.