Vi har precis delat ut årets pressfrihetspris. Det har varit intensiva veckor med föreläsningar, resor – och ibland har jag tänkt på hur Elon Musk egentligen mår, skriver Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson.
Jag var trött och sliten och hade precis klivit av tåget i München. Där möttes jag av killen jag skulle intervjua. Vi hann bara gå några hundra meter i vårsolen innan han plötsligt satte sig på huk framför en spillra till människa på trottoaren. Vi pratade med honom länge, om allt möjligt, och gick vidare utan att ge mer än vår tid.
Jag är inte dummare än att jag inser att det kan mycket väl ha varit för ”show”, ett sätt för killen jag skulle intervjua att visa sig medkännande. Trots det fanns det något rörande i mötet med den hemlösa.
Vissa händelser fastnar. Det blir till fyrar som man tar fram och försöker navigera efter senare i livet. Det här är en sådan för mig. En påminnelse om att man ibland bara måste stanna upp och se främlingen framför sig, få kontakt med sin empati.
Ibland när jag läser skitinläggen, förolämpningarna och hatet på sociala medier tänker jag på det där ögonblicket i München.
Empati är ett problem – för en diktator
Mycket av den propaganda och desinformation som sprids handlar om att urholka empatin. Det finns en idé bakom.
När du förstår någon annans perspektiv blir det svårare att förtrycka dem. Det blir svårare att upprätthålla de enkla berättelser som håller auktoritära ledare kvar vid makten. Det här fattar pressfrihetsförövare som Ryssland, Iran och Kina, samt nazister, jihadister och andra militanta aktivister.
Den senaste tiden har jag undrat över hur Elon Musk egentligen mår. Det har gått tre år sedan han köpte Twitter och döpte om det till X.
Reportrar utan gränser har analyserat hans inlägg mellan september 2024 och 2025. Vi hittade 1017 påhopp på etablerade medier. Det är i genomsnitt tre mediekritiska inlägg om dagen. Det tyder på en besatthet, eller är det något annat?
Jag lutar åt det senare. Att det är en medveten strategi att undergräva förtroendet för professionell journalistik. För den som är kung över algoritmerna är det betydligt lättare att styra arga åsiktsprofiler än mediebolag.
Viktigt att minnas de som fängslats
Oktober är också månaden då vi återigen tvingats minnas två journalistiska öden.
Den 17 oktober var det tio år sedan den svenske förläggaren Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter och fördes till Kina. Tio år av godtyckligt frihetsberövande.
Den 27 oktober fyllde Dawit Isaak 61 år. Det är en tragedi att han har tillbringat de 24 senaste åren i ett eritreanskt fängelse, utan rättegång.
Åren rullar på, och ibland känns det overkligt att vi fortfarande tar upp dessa fall. Men det är viktigt att minnas, att fortsätta ta ställning.
Att dela ut pris är att ta ställning
Att dela ut ett Pressfrihetspris är ett sätt att ta ställning. Det är att uppmärksamma de som förtjänar att uppmärksammas i en tid då storljugare och dödgrävare tar plats i det offentliga rummet. Årets pris gick till den kongolesiska pressfrihetsorganisationen JED (Journaliste en danger). De kämpar emot smutskastning, attacker och mord på journalister i ett av världens mest riskfyllda länder för medier, Demokratiska republiken Kongo.
Vårt pris förändrar kanske inte verkligheten för journalister i Kongo i grunden, men för JED var det en påminnelse om att de inte är ensamma. Att någon ser dem. Och det är ofta där förändringen börjar.
Vår lilla prisutdelning i Stockholm blev dessutom en nationell nyhet i landet med 110 miljoner invånare. Det ger JED mer energi att fortsätta sitt arbete med att rapportera övergrepp, utbilda och bygga nätverk för att skydda journalistiken. Det är en signal om att vi ser dem. Att deras kamp är vår.
Att försvara pressfriheten är inte bara journalisters angelägenhet. Det handlar om oss alla.
Är du inte redan medlem i Reportrar utan gränser eller någon annan organisation som jobbar för det du tror på – bli det. Alla röster är viktiga. Alla kan göra skillnad.
Att försvara pressfriheten handlar ytterst om empati. Om att se den andra. Även när världen vill att vi ska titta bort.
Vi ses!
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
