Den kongolesiska journalisten Tuver Wundis år har kantats av dramatik. Att han sitter framför mig i en fåtölj på Reportrar utan gränsers kontor i Stockholm är långt ifrån självklart. I augusti försvann han spårlöst efter att ha lämnat Journaliste en dangers (JED) kontor i Kinshasa för att äta lunch – datorn och väskan låg kvar. Det var andra gången på ett halvår som han frihetsberövades.
Tuver Wundi är i Stockholm tillsammans med Michel Museme Diawa och Tshivis Tshivuadi från JED för att ta emot årets pressfrihetspris. När Tuver Wundi stiger in på RSF:s kontor fastnar hans blick genast på #freejoakim-bilden på väggen.
– Vem är det där?
Jag berättar.
– Är han fri?
Ja, Joakim Medin är fri.
Sedan den 30 augusti 2025 är Tuver Wundi också fri. Den 27 augusti gick han ut på lunch, men kom inte tillbaka. Pressfrihetsorganisationer slog snabbt larm. Sex agenter från den kongolesiska underrättelsetjänsten hade gripit honom utan för JED:s kontor i huvudstaden Kinshasa. Tuver Wundi förhördes i tre dagar innan han släpptes.
Tidigare i år, i februari, hölls han fången i elva dagar av M23-rebeller i Goma, efter att han som dåvarande provinschef för statliga tv-bolaget RTNC vägrat ändra innehållet i ett tv-program till rebellernas fördel.
Men att ge upp journalistiken är otänkbart.
– Jag brukar säga att journalist är världens bästa yrke.
Journalister i fara
Demokratiska republiken Kongo är ett av världens farligaste länder för journalister. Landet ligger på plats 133 av 180 i RSF:s pressfrihetsindex 2025.
Tuver Wundi berättar om en arbetsvardag där journalister och medier hotas, journalister grips godtyckligt och makten stänger medier efter behag.
– Landet må heta Demokratiska republiken Kongo, men journalister ute på fältet ser ingen demokrati. Ordet demokrati är bara garnityr, menar Tuver Wundi.
De mest akuta problemen för kongolesiska journalister är säkerhet och trygghet.
– Journalister möter fiender överallt där de utför sitt arbete. Det kan vara fanatiker från ett fotbollslag, anhängare till en politiker, personer med vapen, säkerhetstjänsten eller reguljära styrkor. Allt detta skapar en enorm press på journalister, säger Tuver Wundi.
Ett annat brinnande problem är försörjning och social trygghet. De flesta journalister i Kongo arbetar utan kontrakt, utan lön och i förlängningen utan pension, vilket gör det svårt att stanna i yrket.
Ger människor en röst
När jag frågar varför han valde att bli journalist i ett av världens farligast länder för journalister, spricker Tuver Wundi upp i ett leende.
Egentligen ville han bli pilot, berättar han, men utbildningen var alldeles för dyr.
Han sökte ett yrke där han ändå kunde resa och upptäcka världen – och hittade det på marken istället för luften.
– Min dröm har alltid varit att möta människor, att ge en röst åt dem som inte har någon. Journalistik ger oss möjligheten att bryta ned barriärer. Vi har tillträde till mäktiga män i deras stora kontor, men vi går också in i hem i slummen, till de människor vars röster behöver bli hörda.
Tuver Wundi har ett favorittalesätt:
”Den som är dåligt informerad är bara ett objekt, men den som är välinformerad blir en medborgare.”
Han ser journalisten som samhällsviktig, en förmedlare av information och kunskap till allmänheten.
– Det är vår uppgift att samla in information, behandla den med omsorg och dela med oss på ett sätt som gör den tillgänglig för alla.
Frihetsberövad
Du har blivit utsatt för repressalier för att du är journalist. Kan du berätta?
Tuver Wundi tar ett djupt andetag. Det är svårt att tala om tiden som frihetsberövad, helst vill han glömma.
Från den 25 februari till den 7 mars 2025 hölls han fången och gömd av rebellerna i Goma under mycket svåra förhållanden. Rebellerna avsatte honom som provinschef för public service-tv och tog över hans kontor, inklusive personliga tillhörigheter och utrustning.
– Jag blev fri tack vare att pressfrihetsorganisationer som RSF och JED slog larm och att mitt fall syntes överallt i media. Jag behöll livsglädjen tack vare att människor försvarade mig och krävde min frihet.
Efter fångenskapen hos rebellerna i Goma flydde han till huvudstaden Kinshasa. Familjen är kvar i ockuperat område. I Kinshasa hamnade han i ett Kafka-liknande scenario. Tuver Wundi arresterades igen, denna gång av säkerhetstjänsten och fördes till Nationella underrättelsebyrån, till generalministerns kontor.
– Jag anklagades för att arbeta för rebellerna. När rebellerna arresterade mig anklagade de mig för att arbeta för regeringen.
Tuvere Wundi går inte in på detaljer, men berättar att frihetsberövandena påverkat hans hälsa och att han inte är helt återställd.
– Det finns smärtsamma stunder jag helst vill glömma, som helt rubbat min balans. Under fångenskapen visste jag aldrig vad som skulle hända med mig. Man var helt utan värde i deras ögon, de kunde trampa på och spotta på en.
Återigen mobiliserade pressfrihetsorganisationer, inte minst JED där Tuver Wundi arbetar som korrespondent, och han släpptes.
– Jag håller ihop tack vare solidariteten från pressen. Människor jag inte känner har sagt att min plats är på redaktionen, inte i fängelse.
Text: Maria Lindén
Foto: RSF Sverige
Fotnot: Tuver Wundis, namnet han själv använder, är en förkortning av Tuverekwevyo Muhindo Wundi.