Svenska regeringen hävdar gång på gång att man ”fortsätter arbetet” för Gui Minhais frigivning. Men vad innebär det? Tyst diplomati har misslyckats. Sverige måste kräva att journalister får träffa den svenska förläggaren vars ”brott” var att kämpa för pressfrihet, skriver Kurdo Baksi och Erik Larsson i Göteborgs-Posten.
Tio år. Så länge har den svenske förläggaren Gui Minhai varit borta. Den 17 oktober 2015 försvann han från sin semesterbostad i Thailand – plockad av kinesiska agenter. Den brutala kidnappningen av Gui Minhai berodde med all sannolikhet på att hans förlag gett ut flera regimkritiska böcker om Kinas statsledning.
Hans ”brott” var att driva oberoende förlag i Hongkong och sälja stora upplagor på fastlandet – böcker Beijing aldrig skulle tillåta. Hans ”brott” var att publicera författare regimen censurerat och ge röster åt andra än Xi Jinping och hans lakejer.
Hans ”brott” var att kämpa för pressfrihet i världens största journalistfängelse.
Reportrar utan gränser rankar Kina på plats 178 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex 2025.
Tio år efter den omänskliga behandlingen av Gui Minhai vet vi att hans bokutgivning har provocerat de yttrande- och pressfrihetsfientliga makthavarna i Beijing. Den kinesiska regimen nöjde sig inte med att kidnappa Gui Minhai bara en gång. Den 20 januari 2018 greps han av tio män i civilkläder som drog ut honom från ett tåg. Han var på väg till en medicinsk undersökning på svenska ambassaden i Beijing, eskorterad av två svenska diplomater. Det fanns då allvarliga farhågor för hans hälsotillstånd.
I augusti samma år fick han träffa en svensk läkare i staden Ningbo. Sedan dess har vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai. Ingen journalist har träffat honom. Ingen diplomat har sett honom. Hans dotter, Angela Gui, har inte fått någon information om var han är, om han lever, om han får vård. Det är en kinesisk maktdemonstration.
I februari 2020 ”dömdes” han till tio års fängelse för ”underrättelseverksamhet”. Vi skriver ordet ”dömdes” inom citationstecken eftersom domen mot Gui Minhai inte blivit offentlig.
Under åren har Kina påstått att Gui Minhai behandlas enligt lagen. Bra. Bevisa det!
Om han verkligen behandlas lagenligt, om han verkligen ”valde” att återfå sitt kinesiska medborgarskap, om han verkligen inte torteras – låt då oberoende journalister dokumentera det. Släpp in Reportrar utan gränser, Associated Press, Reuters, BBC och svenska journalister.
Svenska regeringen nämner årligen Gui Minhai i sin utrikespolitiska deklaration och hävdar gång på gång att man ”fortsätter arbetet” för hans frigivning. Men vad betyder det när resultatet är fem års total tystnad? Tyst diplomati har misslyckats. I tio år har Sverige prövat den vägen utan framgång.
Sverige måste nu – tillsammans med EU och USA – offentligt kräva att journalister från internationella mediehus får träffa Gui Minhai, att mötet dokumenteras med foto och video, att han får tala fritt utan kinesiska tjänstemän närvarande, och att hans medicinska status dokumenteras av oberoende läkare.
Att kräva bevis på att gisslan lever är standard i alla förhandlingar. De flesta kidnappare tillgodoser det kravet. Kina står i en klass för sig genom att agera som de gör.
Varje dag som går utan att han släpps är ett sätt att legitimera Kinas förtryck av det fria ordet.
Gui Minhai förtjänar att synas – och att återförenas med sin dotter. Låt journalister träffa Gui Minhai. Om Kina vågar.
Kurdo Baksi, journalist och författare
Erik Larsson, talesperson Reportrar utan gränser Sverige
Debattartikel publicerad i Göteborgsposten den 15 oktober 2025.
Foto: Privat