Plattjordare, presidenter och politiska kampanjer har en sak gemensamt: de gör mediehatet till sin drivkraft. Konsekvensen är ett allt mer sårbart demokratiskt samtal, skriver Erik Larsson, talesperson för Reportrar utan gränser.
Det finns en passage i DN-journalisten Clas Svahn Sommarprogram jag inte kan sluta tänka på. Han berättar om en poddinspelning med en svensk plattjordare, alltså en person som tror att vår planet är platt som en pannkaka.
Clas Svahn berättar för plattjordaren att han träffat flera av de över 600 personer som varit uppe i rymden. Nej, det är omöjligt, svarar hon. Alla ljuger. Rymdfärderna är fejk. Vi lever under en kupol. Okej. Så kan man ju säga, men ibland når man en punkt där fortsatt samtal är meningslöst. Tyvärr blir det så allt oftare.
Anklagelserna haglar
Journalistförbundets arrangerande nyligen en manifestation i Stockholm. Budskapet var enkelt: sluta döda journalister i Gaza. Ändå dröjde det inte länge förrän anklagelserna började hagla. Ena sidan beskyllde medierna för att gå Israels ärenden. Den andra för att vara Hamas megafon.
Det måste sägas först, många som hörde av sig hade rimliga påpekanden och invändningar. Men med åren kan jag inte låta bli att förundras över alla de som uttrycker sig med kräkemojis och versaler. Att hata medier har blivit en identitetsmarkör.
Lika självklar som en MAGA-keps eller ett pannband med religiösa slagord.
Matrix sanningspiller
I Argentina har president Javier Milei gjort mediehatet till ett politiskt bränsle. Han kallar reportrar för ”smuts” och ”politikers prostituerade”. I maj hävdade han att ”Vi hatar inte journalister tillräckligt” vilket var ett sätt att knyta ännu tajtare band med sina följare. Resultatet blev att hans anhängare såg det som en uppmaning att trakassera. I sociala medier framställde han sig som Morpheus i The Matrix: den som erbjuder den röda sanningspillret medan medierna står för manipulation och okunnighet.
Mönstret känns igen. Ledare som Javier Milei använder konflikter i samhället för att kunna genomföra sin politik. Seriösa medier, universitet och sansade debatter ses som störningsmoment för de som vill omdana samhället i grunden. Det räcker ofta med ett fåtal högljudda för att skapa oro eller svänga opinionen. När det framkom att personer med kopplingar till Donald Trump försökt infiltrera Grönland för att skapa splittring var det därför inte förvånande. Det är så informationssamhället ser ut i dag.
Faktagranskningarnas baksida
Medier och samhället har svarat på detta genom att bland annat införa faktagranskningar och varna för desinformation. Till viss del fungerar det, visar en studie i den vetenskapliga tidskriften Nature Human Behaviour från förra året. Vi blir mer vaksamma. Men forskarna fann också en baksida. Varningarna riskerar att samtidigt öka misstron mot seriösa medier. En klassisk rävsax alltså. Varningarna för lögner leder för minskat förtroende för de institutioner som gör allt de kan för att berätta om vad som faktiskt hänt. Så hur kan man göra då? Att helt skippa faktagranskningar och varningar är uteslutet, men ett sätt kan vara att jobba att stärka mediers förtroende.
Fler stödmedlemmar behövs
Det finns alltså motkrafter. Reportrar utan gränser driver Journalist Trust Initiative, en ISO-märkning för redaktioner som är öppna med sina arbetsmetoder. EU:s nya medialag (EMFA) kan ge ytterligare skydd. Och i Sverige växer antalet stödmedlemmar som vill försvara pressfriheten. Varje ny medlem gör skillnad. När hatet mot medier växer behövs fler som står på journalisternas sida. Vill du vara en del av den rörelsen? Bli stödmedlem i Reportrar utan gränser. Demokratin står och faller med fria medier.
Plattjordarna håller förstås inte med, men deras själar är ändå förlorade.
Vi ses!
Erik Larsson, talesperson RSF Sverige
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
Foto: Jonas Gratzer