Trots talibanernas löften växer ett nytt medielandskap långsamt fram i Afghanistan – ett landskap utan kvinnliga journalister. Antalet verksamma kvinnliga journalister i huvudstaden Kabul har på två veckor minskat från 700 till färre än 100.
Enligt en enkät gjord av Reportrar utan gränser (RSF) och vår partnerorganisation, Centre for the Protection of Afghan Women Journalists (CPAWJ) fanns det förra året 108 medieföretag i Afghanistans huvudstad Kabul. Av dessa företags 4 940 anställda var 1 080 kvinnor, varav 700 var journalister.
Vid en uppföljande enkät, efter talibanernas maktövertagande den 15 augusti, framgår det att av de 510 kvinnor som jobbar för de åtta största medieföretagen i Kabul, arbetar idag endast 76. Av dessa är 39 journalister.
Siffrorna är inte exakta, men det går att konstatera att färre än 100 av Kabuls 700 kvinnliga journalister idag är yrkesverksamma. De kvinnliga afghanska journalisterna håller långsamt på att försvinna från den afghanska huvudstaden.
– Det är av yttersta vikt att talibanerna respekterar kvinnors grundläggande rättigheter, som rätten att arbete och till exempel utöva sitt yrke, som i detta fall journalistik. Afghanistans kvinnliga journalister måste så snart det bara är möjligt tillåtas gå tillbaka till sina arbeten, utan att bli trakasserade. Det är deras rättighet och avgörande för deras familjers ekonomi. De kvinnliga journalisternas frånvaro i medierna minskar också möjligheten för afghanska kvinnor att göra sig hörda, säger Erik Halkjaer, ordförande för RSF Sverige.
RSF uppmanar talibanledningen att omedelbart garantera Afghanistans kvinnliga journalisters säkerhet och rätt- och friheter.
På landsbygden och de stora städerna utanför Kabul har de flesta kvinnliga journalisterna redan tvingats sluta arbeta eftersom flera privatägda medier som varit verksamma utanför huvudstaden slagit igen. En handfull kvinnliga journalister försöker fortfarande jobba hemifrån, men det är långt ifrån så många som de 1 700 kvinnliga journalister som förra året arbetade i provinserna Kabul, Herat och Balkh, enligt RSF:s och CPAWJ:s enkät.
Den illusion av normalitet som talibanerna försökte göra sken av efter maktövertagandet höll bara i ett par dagar. Under ett par dagar trotsade flera kvinnliga journalister från bland andra Tolo News, Kabul News, Shamshad TV och Khurshid TV talibanerna och återvända till sina arbeten för att bevaka händelserna kring övertagandet.
Det framkom dock snart att flera av de kvinnliga journalisternas trakasserades och misshandlades av talibanerna. Nahid Bashardost, reporter på Pajhwok News misshandlades när hon försökte rapportera från Kabuls internationella flygplats den 25 augusti. Andra kvinnliga journalister beskriver nu hur de talibaner som vaktar medieföretagen i Kabul inte släpper in dem eller tillåter dem att ge sig ut på fältet för att bevaka nyhetshändelser.
Antalet kvinnliga programledare eller nyhetspresentatörer minskar också i antal. En kvinnlig reporter som arbetar på en radiostation i provinsen Ghazni säger att två dagar efter att talibanerna tog kontroll över provinsen kom de till stationen för att varna medarbetarna.
”Ni är en privatägd radio så ni kan fortsätta ert arbete, men utan musik och kvinnors röster”, sa talibanerna.
I Kabul ersattes en kvinnlig nyhetsuppläsare på statliga Radio Television Afghanistan (RTA) TV av en taliban. Hon beordrades ”att stanna hemma ett par dagar”. En annan kvinnlig programledare tilläts inte ens komma in i RTA TV:s byggnad.
RTA hade fram till mitten av augusti 140 kvinnliga journalister. Idag vågar ingen av dem gå till jobbet, sedan kanalen är helt kontrollerad av talibanerna.
Många privata medieföretagens ägare och ansvariga redaktionschefer har ännu inte bestämt sig för att stänga igen helt, men har efter påtryckningar beslutat att låta alla kvinnliga journalister stanna hemma. De två kvinnokanalerna, Zan TV och Bano TV upphörde helt att existera den 15 augusti.
Zan TV, som betyder ungefär Kvinnornas tv, och Bano TV, som betyder ungefär Fru tv, hade 35 respektive 47 kvinnliga journalister. En av dem säger nu till RSF att ”det var det perfekta jobbet. Jag ville hjälpa kvinnor. Nu vet jag inte om jag kan återvända till jobbet.”
Den kvinnliga journalisten som RSF talat med säger att hon varken har jobb eller lön. Hon står nu inför en svår ekonomisk situation, som många kvinnliga journalister i Afghanistan.
Zan TV är i Sverige känt för att en tidigare anställd, Najwa Alimi, 2019 tog emot den svenska regeringens pris för mänskliga rättigheter, Per Anger-priset. Hon lämnade dock kanalen redan efter att hon fått priset på grund av de många hot som riktades mot henne efter prisutdelningen. Hon började senare arbeta för Iran International och befinner sig idag i Sverige där hon fått uppehållstillstånd, efter att bland annat RSF Sverige vädjat till den svenska regeringen och ambassaden i Kabul.
RSF Sverige har också, med stöd av Committee to Protect Journalists (CPJ) bistått fem andra journalister från Zan TV att evakueras från Afghanistan. Flera av kanalens journalister är dock kvar i landet.
Talibanernas talesperson Zabihullah Mujahid lovade i direkta samtal med RSF, redan den 15 augusti att talibanerna skulle respektera pressfriheten och att kvinnliga journalister skulle kunna ”återvända till arbetet inom några dagar”. Inget tyder på att detta stämmer. I stället tvingas nu hundratals kvinnliga journalister att stanna hemma, med en i allra högsta grad osäker framtid.
Den 24 augusti sa FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Michelle Bachelet, ”att den absoluta gränsen går vid hur talibanerna kommer att behandla kvinnor och barn, respektera deras fri- och rättigheter, som rörelsefrihet, yttrandefrihet och rätt att arbeta, i enlighet med internationella mänskliga rättighetsstandard.”
Läs också: Talibanerna tvingar journalister att leva efter inofficiella regler
Afghanistan rankas på plats 122 av 180 i RSF:s pressfrihetsindex.